A Study in Scarlet av Arthur Conan Doyle

Författare: Arthur Conan Doyle
Serie: Sherlock Holmes, #1
Förlag: Dorset Press (2009)
Antal sidor: 108 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter att ha sårats i Afghanistan, skickas arméläkaren John Watson tillbaka till London med en blygsam pension. Snart inser han att han måste ha en rumskamrat för att få sina medel att räcka till. En gammal skolkamrat introducerar honom till Sherlock Holmes, en märklig men briljant man som hjälper polisen att utreda särskilt svåra fall. Nu har en man hittats mördad i ett öde hus med ordet ”rache” skrivet i blod på en vägg. Fallet kommer föra Holmes och Watson tillbaka i tiden och till andra kontinenter innan de hittar lösningen.

Året som jag började bokblogga hade jag ett fasligt sjå med att försöka få fatt i denna stiliga läderinbundna The Complete Sherlock Holmes. Jag gick bet flera gånger innan den kom hem till mig och sedan blev stående. Men nu är det dags att fullfölja min Sherlock Holmes-besatthet. Vi börjar med lite omläsning. Det är fjärde gången som jag läser A Study in Scarlet, men första gången på engelska.

Trots att jag har läst A Study in Scarlet så pass många gånger så tycks jag aldrig komma ihåg några som helst detaljer. En anledning är kanske det att den är lite seg inledningsvis. Holmes och Watsons relation ska etableras, fallet ska utredas och det är inte den mest rafflande läsningen. Men denna gång fastnade jag nog mer för berättelsen än vad jag gjort tidigare.

Troligen beror detta i sin tur på att jag sitter och jämför A Study in Scarlet med Sherlock. Det är imponerande hur de har vävt in detaljer från originalberättelsen på ett lekfullt och troget vis, samtidigt som de har gjort något eget av det hela. Det gör att jag kan uppskatta Arthur Conan Doyles berättelse på ett annat vis än vad jag har gjort tidigare.

Kanske kommer A Study in Scarlet också mer till rätta på originalspråk än i översättning. Delar som jag har tyckt varit onödiga vid tidigare läsning, som den allvetande återblick vi får till vad som föranledde morden, upplevde jag som nästan de starkaste vid denna omläsning. Conan Doyle lyckas riktigt blåsa liv i en spännande historia om religion, sekterism och hämnd.

A Study in Scarlet har aldrig varit min favorit bland Sherlock Holmes-berättelserna, men nu har jag fått en helt ny uppskattning för den.

Skam av Robert Warholm

Författare: Robert Warholm
Förlag: FramSteget bokförlag (2017)
Antal sidor: 225 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

När Erik Olsson hittar sin hustru död på golvet nedanför trappen tror alla till att början att det rör sig om en tragisk olyckshändelse. Men snart står det klart att Olga Jansdotter har bragts om livet. Länsmannen och fjärdingsmannen gör sitt bästa för att lösa mordfallet, men det står klart att många i socken bär på sina egna hemligheter. När alla känner alla måste en ge akt så att en inte ger anledning för grannarna att skvallra. Under ytan döljer sig mycket skam- och skuldkänslor. Där finns också en främlingsfientlighet som blir tydlig när en söker efter mördaren.

Robert Warholm är en bokbloggskollega som nu debuterar med Skam, en kriminalroman i historisk miljö. Handlingen är inspirerad av ett verkligt kriminalfall och när jag börjar läsa boken är det något som pockar i bakhuvudet på mig. Till sist blir jag tvungen att slå upp efterordet och läsa att visst är det Yngsjömordet som är förlagan, men detaljerna är i viss mån ändrade.

Berättelsen i Skam rör sig mellan flera olika tidsplan, från tiden direkt efter mordet till flera år tidigare och de dagar som ledde fram till mordet. Warholm lägger ut snygga planteringar som gör att det finns en uppsjö av misstänkta att välja mellan. Jag har mina starka misstankar om vem den skyldige är, men känner mig aldrig riktigt säker. Det gör det svårt att lägga ifrån sig boken därför att jag vill så gärna komma till botten med mysteriet. Jag sugs även in i relationerna mellan karaktärerna och hur komplexa de är. Skam är ett återkommande ord i boken, något övertydligt stundtals, men också relevant i ett samhälle som präglas av så stark social kontroll som denna lilla socken gör.

Warholm har också vinnlagt sig om att försöka hålla språket så autentiskt som möjligt i Skam. Detta kan ibland kännas krystas, men inte i detta fall. Anledningen till att det lyckas är förmodligen att orden strösslas genom boken, främst i dialogen, för att ge autenticitet, men att författaren inte försöker skriva på artonhundratalssvenska genom hela verket. Det hade förmodligen inte lyckats.

Skam blir en positiv överraskning för mig med ett engagerande mysterium och ett enkelt, men intressant språk.

De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter

Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Serie: De mörkermärkta, #1
Förlag: Piratförlaget (2017)
Antal sidor: 407 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som inte tycks ha något samband med varandra. En alkoholiserad före detta psykolog. En sömnlös taxichaufför. En psykiskt sjuk kvinna. Fallen hamnar på polisinspektör Iris Riverdahls bord, som är den enda som ser sambanden mellan dem. Mördaren känns gåtfull, undflyende, och hans motiv och metoder är höjda i dunkel. Bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp. Sakta inser hon att morden har kopplingar till det förflutna, även hennes eget. Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det som de redan har anat: det förflutnas skugga har kommit ikapp dem och är här för att förgöra dem, de mörkermärkta.

När jag fick förfrågan från Piratförlaget ifall jag ville läsa De mörkermärkta så kände jag en viss tvekan. Deckare brukar inte vara min grej, inte ens när det blandas in övernaturligt. Men eftersom jag har läst båda författarna tidigare så gav jag ändå boken en chans.

Till en början känns det som om De mörkermärkta infriar mina värsta farhågor. Det känns som en typisk svensk deckare: det lite mörka, det lite råa, med en trasig polis i huvudrollen som plågas av sitt förflutna. Inte riktigt min grej, så att säga.

Men någonstans vänder det hela och jag sugs in i De mörkermärkta, känner hela tiden att jag vill återvända och läsa lite till. När lästiden inte räcker till blir jag frustrerad för jag vill veta vad som ska hända härnäst. De övernaturliga elementen vävs skickligt in i deckarmallen och bildar en oemotståndlig helhet. Mysteriet med det förflutna och vem mördaren är, vad hans syfte är, blir olidligt spännande vartefter boken lider. Jag överraskas av att jag gillar det här. Gillar det riktigt mycket.

Språket i De mörkermärkta är utan krusiduller, men tilltalande och passar väl till berättelsen. Beskrivningarna är målande och bygger upp stämningen effektivt. Karaktärsgalleriet är vältecknat och spännande. Jag blir nyfiken på i stort sett varenda karaktär som introduceras. Frågor väcks, besvaras eller lämnas till att besvaras i nästa del av trilogin. En bok som jag redan nu måste säga att jag ser fram emot att läsa.

De mörkermärkta gifter deckar- och skräckgenren på ett skickligt vis, och är en lovande start på en trilogi.

Skuggsida av Belinda Bauer

skuggsida

Författare: Belinda Bauer
Uppläsare: Torsten Wahlund
Originaltitel: Darkside
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: Exmoortrilogin, #2
Förlag: Bokförlaget HörOpp (2012)
Antal minuter: 660 minuter
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Ljudbok | Adlibris, Bokus, CDON

Shipcott är ett litet samhälle långt ute på Exmoorheden. Under vintern blir sammanhållningen särskilt stark, då de blir isolerade. Därför skakas byn rejält om när en äldre, förlamad kvinna hittas mördad i sin egen säng. Bypolisen Jonas Holly förstår inte hur mördaren har kunnat ta sig in utan att lämna några spår efter sig. När en påstridig kriminalinspektör tar över utredningen känner sig Holly snart åsidosatt. Som om det inte vore nog med att känna sig överflödig och utanför så tycks någon i byn anklaga honom för att tragedin överhuvudtaget har inträffat. Någon som tvivlar på hans förmåga att utföra sitt jobb. När ytterligare en person mördas övergår smädelserna i allvarliga hot. Hollys paranoia växer och han inleder en desperat jakt efter mördaren, särskilt som om denne verkar ha siktet inställt på Hollys funktionshindrade fru.

För ett antal år sedan tog jag med Belinda Bauer i min boktolva, trots att jag inte brukar läsa deckare, och jag läste hennes debut Mörk jord. En bok som imponerade djupt på mig därför att den var så annorlunda från andra deckare jag hade läst. Det var också inledningen på Exmoortrilogin, så när jag fick chansen att lyssna på Skuggsida tog jag den.

Tyvärr är Skuggsida inte alls lika bra som sin föregångare. Det är en mer ordinär deckare, gränsande till klyschig. Vi har en alkoholiserad, bufflig polis som leder utredningen och som givetvis är lite sexistisk, lite homofobisk. Det är spänningar inom teamet mellan välutbildade och mindre utbildade. Överlag känns poliserna lite som karikatyrer. Mordintrigen är heller inte speciellt intressant.

Vad som fängslar mig med Skuggsida är istället relationen mellan Jonas och hans fru Lucy. Lucy som lider av MS och bara blir sämre och sämre. Skildringen av hennes sjukdom, hur den tär på hennes psyke och deras förhållande, är verkligen välskrivet. Som människor fängslar de mig. Att miljön, så karg och enslig, bidrar till att fördjupa människorna och deras relationer är också välskrivet. Bauer har en förmåga att blåsa liv i miljöer och få mig att känna mig som om jag är där i kylan. Snön och isoleringen bidrar till känslan av desperation som byggs upp under bokens lopp.

Dessvärre har jag inte mycket till övers för tvisten på slutet av Skuggsida. Det blev bara för mycket. Kanske bidrar Torsten Wahlunds lidelsefulla uppläsning till det hela. Överlag tycker jag om honom som uppläsare, men på slutet känns det som om han överdramatiserar vilket förtar spänningen något. Men det stora hela beror nog på att jag helt enkelt avskyr den typen av tvist.

Nej, Skuggsida är inte fullt lika bra som debuten, men Belinda Bauer får fler chanser av mig.

betyg3

Andra bokbloggare om Skuggsida

Annikas kultur- och litteraturblogg; Bibliotekskatten; BokfetischistBokföring enligt Monika; Den läsande kaninenenligt O; hyllanLäsa & Lyssna; med näsan i en bokMest Lenas godsakeroch dagarna går; Pocketblogg

Andra böcker i serien

Mörk jord (recension)

Skuggsida

Ni älskar dem inte

Mordet i prästgården av Agatha Christie

mordet i prästgården

Författare: Agatha Christie
Originaltitel: Murder at the Vicarage
Översättning: Vanja Lantz
Serie: Miss Marple, #1
Förlag: Bonnier (2000)
Antal sidor: 297 sidor

Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Överste Protheroe är långt ifrån den mest omtyckte invånaren i den lilla staden Saint Mary Mead. Men när kyrkoherden gör den obehagliga upptäckten att mannen har mördats – skjutits, rentav – inne i själva prästgården är det ändå oväntat. Det finns sju misstänkta och polisen har en härva ledtrådar att hålla reda på. Men miss Marple har inte bara en skarp tunga, utan också en unik iakttagelseförmåga som gör att hon inte missar de detaljer som poliserna förbiser.

Det är något med Agatha Christie som bara hör sommaren till. Särskilt hennes deckare om miss Marple, som är den av hennes karaktärer jag har fastnat mest för. Mordet i prästgården innebar denna milda äldre kvinnas första inträde i litteraturen och hennes skarpsinne har imponerat sedan dess.

Ändå kan jag inte hjälpa att jag först blir lite besviken på Mordet i prästgården. Kanske är det hur kyrkoherden väljer att lägga upp berättelsen där karaktärer spatserar in och ut på ett sätt som gör dem svåra att hålla isär. Det blir lite för mycket ”och då mötte jag den” och ”då mötte jag den” över det hela. Även om det är ett sätt att introducera oss inför alla potentiella misstänkta.

Men snart sugs jag in i Mordet i prästgården. Jag är rätt så viss redan från början om vem som är mördaren, även om jag inte är säker på att jag listade ut det eller för att jag kan ha sett någon filmatisering, måste erkännas. Men det är vägen dit som är njutbar och särskilt när miss Marple redogör för hur hon har kommit fram till sina slutsatser.

En annan sak som gör att jag njuter av Mordet i prästgården är Christies skildring av denna lilla småstad där alla känner alla och där de äldre damerna har järnkoll på vad som pågår i området. Skvallrande tanter får sig en känga då och då, men de är i grund och botten nödvändiga för att mysteriet ska lösas. Mordet står i kontrast med den sömniga idyll som tidigare har rått där.

Mordet i prästgården är långsam till sitt tempo, vilket är ganska typiskt för dessa mysdeckare. En läser dem inte för häftig action, utan för att försöka lista ut vem det är som har begått mordet. Däremot kan jag beklaga bristen på karaktärsutveckling genom boken, vilket gör att de flesta karaktärer känns tämligen platta. Inte något som jag har associerat Christies författarskap med tidigare, men det här kanske vara ett undantag.

Mordet i prästgården bjuder på riktigt mysig läsning. Cosy crime är definitivt min kopp av thé.

betyg3

Andra bokbloggare om Mordet i prästgården

MysteriernaTickmicks bokblogg

Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell

shakespeares hemlighet

Författare: Jennifer Lee Carrell
Originaltitel: The Shakespeare Secret
Översättning: Thomas Andersson
Serie: Kate Stanley, #1
Förlag: Månpocket (2009)
Antal sidor: 446 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, CDON

Kate Stanley har fått i uppdrag att regissera Hamlet på London Globe Theatre. Strax innan premiären får hon ett oväntat besök av sin gamla lärare, den excentriska professor Rosalind Howard, om att hon har hittat något oväntat som hon vill ha Kates hjälp med. Mer vill hon inte säga, utan överlämnar en liten ask och ett löfte om att talas vid mer senare. Men innan Kate får veta mer brinner The Globe ned och Rosalind hittas mördad i askan – på exakt samma bisarra vis som Hamlets far mördades i pjäsen. I asken finner Kate den första ledtråden till ett Shakespearskt pussel som leder henne ut på en livsfarlig skattjakt. Hack i häl har hon en mördare när hon letar efter något som kan avslöja en av världslitteraturens största hemligheter.

I förra veckan skrev jag ju om den där julen när min välvillige pappa gav mig fyra kriminalromaner i julklapp, varav tre var Milleniumtrilogin. Den fjärde var Shakespeares hemlighet. Jennifer Lee Carrell har återfunnits i min boktolva vid två tillfällen sedan jag började bokblogga, men första året lyckades jag slarva bort boken. I år hade den kommit fram igen, men tyvärr kan jag inte påstå att det blir fler böcker av denna författare för min del.

Shakespeares hemlighet rider ganska mycket på vågen av framgång som Dan Browns Da Vinci Koden skördade. Med skillnaden att det är en förlorad litterär pjäs som ska återfinnas och att Shakespeares ”verkliga” identitet är mer sekundärt till detta mysterium. Carrell själv har en doktorstitel i litteratur och har haft Shakespeare som särskilt intresse, vilket är både på gott och ont. Gott på det viset att hon verkligen är insatt i turerna kring Shakespeareforskningen. Ont på det viset att hon ibland grottar ned sig lite väl mycket i detaljer. Läsningen pendlar konstant mellan ”åh, det här var intressant” och ”för helvete, sluta föreläsa för mig!” Hon blir så entusiastisk över sitt ämne att viljan att dela med sig av kunskapen sker på bekostnad av bokens tempo.

Utöver föreläsningarna så sker det en del mord i Shakespeares hemlighet. Groteska mord, influerade av Shakespeares dramer. Utöver ett eller två av morden upplever jag inte att de tillför handlingen något, utan finns enbart där som en sorts ”chock factor.” Personligen har jag problem när karaktärer dör utan att det fyller en funktion för berättelsen, vilket så ofta känns som fallet i denna bok. Dessutom upplever jag att mördarens motiv är långtifrån underbyggda utifrån vad vi får veta om karaktären under berättelsens lopp. Det känns helt enkelt inte trovärdigt att just den här karaktären skulle mörda så många människor på dessa bisarra vis.

Sedan är det ju oerhört tröttsamt det här med att så fort det rör sig om en kvinnlig huvudperson i en spännande bok så måste hot om och faktiskt sexuellt våld förekomma. Särskilt när det inte tillför handlingen något annat än, återigen, ”chock factor.” Kate Stanley beskrivs därtill som kompetent, men måste ändå räddas av en man. En mystisk man med ett militärt förflutet och som hon inte riktigt vet om hon kan lita på, men som hon ska föreställa attraherad av. Även om de båda har lika mycket kemi som två döda sillar. Ibland tror jag att heteronormen gör författare lata: att män och kvinnor inte skulle kunna vara enbart vänner, eftersom ”alla” är heterosexuella, gör att författare tror att det räcker med att tossa ihop en man och en kvinna för att det ska vara tillräckligt för att skapa attraktion. Fast det inte riktigt fungerar så.

Nej, Shakespeares hemlighet var inget alls för mig. Bitvis var den intressant och spännande, men på det stora hela upplevde jag den mest som frustrerande.

betyg2

Andra böcker i serien

Shakespeares hemlighet

Haunt Me Still¹

¹Verkar inte ha översatts till svenska.

Mörka platser av Gillian Flynn

mörka platser

Författare: Gillian Flynn
Originaltitel: Dark Places
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista (2012)
Antal sidor: 430 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

När Libby Day var sju år blev större delen av hennes familj brutalt mördad. Hennes storebror Ben dömdes för mordet, mycket tack vare Libbys eget vittnesmål. Som vuxen har hon levt på de donationer som en välvillig allmänhet har gjort till en fond, men pengarna börjar nu sina. När hon kontaktas av en underlig grupp människor som är intresserade av mordet på hennes familj, ser hon en chans att tjäna en hacka på deras intresse. De tror att Ben är oskyldig och de vill att Libby tar kontakt med personer som var viktiga i utredningen, som förmodligen är mer benägna att tala med henne. Hon är helt övertygad om att Ben gjorde det, men ju mer hon gräver i det förflutna, desto osäkrare blir hon…

Gillian Flynn har länge varit en älskling bland bokbloggare, vilket gjorde mig nyfiken på hennes författarskap. Mörka platser införskaffades därför under bokrean 2014. Eftersom jag var så nyfiken på henne fick hon också vara med i min boktolva. Och visst kommer jag nog att läsa fler böcker av Flynn!

Verkligheten som läsaren möts av i Mörka platser är verkligen mörk och skitig, gränsande till hopplös. Det är inga sympatiska karaktärer som läsaren möts av, men de blir alltmer mänskliga under bokens lopp. Tempot är inte det snabbaste, men det är heller inte en berättelse som det går att slita sig från. Genom växlingar mellan nutid och dåtid börjar läsaren förstå vad det är som verkligen hände den där ödesdigra natten.

Det är också en intressant tidsperiod under vilken som Flynn har valt att låta morden i Mörka platser ske. Rädsla för satanistiska grupper och mord skapade en sorts masshysteri under en period i USA, som såg satanistiska ritualer överallt. I efterhand så verkar det knappast ha förekommit alls. Samtidigt var psykologers roll vid vittnesmål inte särskilt välutvecklad etiskt, särskilt inte hanteringen av barnvittnesmål, så det blev lätt att de ledde barnen till att vittna som de ”ville.” Båda dessa faktum gör en intressant grogrund för denna mörka berättelse.

När det kommer till Flynns författarskap är det väl det skitiga och hennes tvister som omnämns mest. Därför blev jag lite besviken på tvisten i Mörka platser. Å ena sidan gjorde hon en snygg plantering för det tidigt i berättelsen, å andra sidan upplever jag att det bygger på lite väl många sammanträffanden. Det bjöd inte på några större överraskningar.

Mörka platser är en mörk, snårig berättelse utan större ljusglimtar, men som suger sig fast.

betyg3

Andra bokbloggare om Mörka platser

BokdamenBokslut enligt Monika; Ewelinas bokblogg; Lottens bokbloggMias bokhörna; PocketBloggromeoandjuliet

Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

luftslottet som sprängdes

Författare: Stieg Larsson
Serie: Millenium, #3
Förlag: Månpocket (2008)
Antal sidor: 703 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Trots att hon blivit skjuten i huvudet och levande begravd så är Lisbeth Salander ännu vid liv. Hon vårdas på Sahlgrenska, inte långt från mannen som försökt mörda henne. Men det är långt ifrån hennes enda problem. Starka krafter vill tysta henne en gång för alla. Mikael Blomkvist tvingas gräva i hennes dolda förflutna och kommer snart sanningen på spåret. Han skriver på ett avslöjande reportage som kommer att rentvå Lisbeth Salander och skaka Säpo i dess grundvalar. Äntligen kan Lisbeth Salander kanske få göra upp med sitt förflutna och rättvisan må segra.

Innan jag kör igång denna recension tänkte jag bara redogöra för min relation till Milleniumtrilogin. Hypen var som störst under min gymnasietid, men det kändes inte alls som min typ av böcker. Något jag minns väl att jag diskuterade med en klasskamrat på spanskan. Samma år gav min välvilliga pappa mig fyra kriminalromaner i julklapp, varav tre var, gissa, denna trilogi. Så jag bet ihop och lät dem ligga i ett par år, innan jag läste de två första med skaplig möda. Jag kom av mig eftersom jag lånade ut Luftslottet som sprängdes till pappa, som inte är så bra på att lämna igen saker alla gånger, så det var bara härom året som den återbördades till min hylla.

Det är säkert fyra-fem år sedan jag läste de två första, men nu tänkte jag att det skulle bli dags. Kanske har jag blivit snällare med åren, eller så är Luftslottet som sprängdes bättre skriven än de andra två, men det gick betydligt lättare att ta sig igenom denna. Kanske tilltalas jag av att större delen av handlingen handlar om att ge Lisbeth Salander upprättning mot det system som grovt har svikit henne. Jag sugs verkligen in i de bitar som har med Salanders förflutna och uppskattar att det här är mer en rättegångsthriller, som jag är lite svag för.

Men det finns saker som jag stör mig på med Luftslottet som sprängdes och det är hur omständligt detaljer Stieg Larsson är när han skriver. Att redigera en avliden författares böcker kanske är vanskligt, men det är å andra sidan inte fullt nödvändigt att i detalj berätta för läsaren vad karaktären gör från att den stiger upp till de kläder som den väljer att ta på sig till att den äter frukost. Detta ständiga beskrivande av folks frukostar!

I Luftslottet som sprängdes känns det också som om Mikael Blomkvist blir allt mer och mer en Gary Stu (en sorts onaturligt perfekt schablon som är en tunn stand-in för författaren själv.) Här får han av någon anledning alla kvinnorna och är så oerhört tilldragande.

Trots lite gnäll, och jag varnade dig; det här är inte alls min typ av böcker, så sögs jag in i Luftslottet som sprängdes. Jag är nästan, nästan lite ledsen att Larsson inte kommer skriva fler böcker. Det finns vissa trådar jag hade velat ha svar på.

ps. Nej, jag kommer inte läsa Lagercrantz fortsättning. Nej, bara nej, helt enkelt.

betyg3

Andra böcker i serien

Män som hatar kvinnor

Flickan som lekte med elden (kort omdöme)

Luftslottet som sprängdes

Märkta för livet av Emelie Schepp

märkta för livet

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius, #1
Förlag: Månpocket (2015)
Antal sidor: 339 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

1991 vaknar nioåriga Jana Berzelius upp på sjukhus utan några minnen från sitt tidigare liv. Nu tjugoett år senare förväntas åklagaren leda förundersökningen av mordet på Hans Juhlén, verksamhetschef på Migrationsverket. När även liket av en ung pojke hittas tar utredningen en oväntad vändning. Pojken och Jana visar sig ha något gemensamt och ju mer hon gräver i hans bakgrund, desto närmre kommer hon sanningen om sin egen.

Som alla som läser den här bloggen vet så är jag ingen deckarläsare. Det svenska deckarundret har gått mig nästan helt förbi, men ibland finns det vissa böcker som fångar min uppmärksamhet. Emelie Schepps serie om Jana Berzelius, som inleds med Märkta för livet, är just en sådan. Främst därför att jag blev omåttligt nyfiken på vad det är som har hänt Jana i det förflutna.

Tyvärr listar jag redan tidigt i Märkta för livet ut vad det är som har hänt med Jana och vad kopplingen är till pojken. Det är inte riktigt en vändning jag uppskattar, eftersom jag upplever det som ganska osannolikt. Min läsning blir därför snarare att bekräfta vad det är jag tror mig veta och det visar sig att jag har rätt. Det är aldrig trevligt när en bok upplevs som förutsägbar.

Därtill kan jag reta mig något otroligt på poliserna i Märkta för livet, som ibland är mer än rimligt korkade. Hm, vi har ett par mystiska containrar och en koppling till Migrationsverket och ingen tänker ens tanken på att det kan röra sig om människosmuggling? Jobbar inte människorna med det här till vardags? Har de inte sett vad som pågår i världen just nu? Det känns inte som en ologisk koppling att göra.

En annan sak som jag blir fundersam över, och som jag stör mig på i de flesta svenska deckare jag läst och så även i Märkta för livet, är varför karaktärerna nödvändigtvis ska introduceras med sitt fullständiga namn varje gång. Inklusive när vi i föregående avsnitt läst ur den karaktärens synvinkel. Om personer dessutom jobbar tillsammans känns det onödigt att säga rättsläkarens efternamn också, utan jag tror att de vet vem Björn är. För mig känns den här vanan väldigt märklig.

Nu låter det som om jag avskydde Märkta för livet. Tvärtom. Trots att den är lite förutsägbar och osannolik, så är det samtidigt väldigt spännande. Jag sugs in fram emot slutet och kan inte stå emot att läsa. Det har gjort att jag troligen kommer läsa de andra delarna i serien också.

Märkta för livet må vara förutsägbar och lite osannolik, men det ger definitivt mersmak. Jag är redo att stifta ytterligare bekantskap med Jana Berzelius.

betyg3

Andra bokbloggare om Märkta för livet

Beas bokhylla; Boktanken; Erikas bokprat; Fantastiska berättelser; hyllan; Johannas deckarhörna; Lexie läser; Lottens bokblogg; Maddes bokblogg; och dagarna går

Andra böcker i serien

Märkta för livet

Vita spår

Prio ett

Splinter the Silence av Val McDermid

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

splinter the silence

Författare: Val McDermid
Serie: Tony Hill & Carol Jordan, #9
Förlag: Little Brown (2015)
Antal sidor: 388 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Kvinnor som ställer sig på frontlinjen för jämställdhetsfrågor får motta våg efter våg av hat och hot. När flera av dessa kvinnor tar livet av sig är det kanske inte så konstigt. Men något får psykologen Tony Hill att dra öronen till sig. För att dra upp den före detta polisen Carol Jordan ur en svacka får han henne att börja luska i fallet. Snart verkar det som om de faktiskt är något på spåren. Men hur fångar du en mördare som de flesta inte ens märker mördar eller tror existerar?

Serien om Tony Hill och Carol Jordan är en av de få deckarserier jag fortfarande följer, vilket beror på att jag har blivit fästad vid karaktärerna och deras relation. Men i de senaste böckerna har Val McDermid kämpat med balansen mellan relationerna och fallet. I föregående bok upplevde jag att det blev för mycket fokus på och frossande i detaljer i de bestialiska morden. I Splinter the Silence blir det snarare tvärtom.

Det är nämligen i Splinter the Silence som Carol Jordans alkoholproblem till sist ska avhandlas. Även en återgång till arbetet som polis ska in, med de tvivel och farhågor som hör till, och relationen till Tony ska lappas ihop. (Det sista känns välbehövligt). Mitt i allt detta ältande av det personliga förvandlas fallet till en liten löst sammanhållen parentes. Inte alls i närheten av de psykologiska skärpa som McDermid brukar skriva med.

Vilket är fruktansvärt synd. Ämnet för Splinter the Silence ligger nämligen helt rätt i tiden. Det handlar om troll och det hat som sprids över nätet. Framförallt ett hat som riktar sig mot kvinnor med feministiska åsikter och som inte är rädda för att uttala sig i mediedebatten. Att då ha en kvinnohatande mördare med i bilden som tycker att kvinnor ska vara kvinnor och bara sköta hem och familj känns som en intressant idé. Tyvärr går detta förlorat i karaktärernas privatliv.

Splinter the Silence är långt ifrån McDermids bästa deckare, men den innehåller tillräckligt många intressanta trådar och lättläst driv för att göra det till en trevlig läsupplevelse.

betyg3

Andra böcker i serien

The Mermaids Singing

The Wire in the Blood

The Last Temptation

The Torment of Others

Beneath the Bleeding

Fever of the Bone

The Retribution (recension)

Cross and Burn (recension)

Splinter the Silence