Sherlock, säsong 4

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Mark Gatiss och Steven Moffat
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman
Produktionsår: 2017
Säsong: 4
Antal avsnitt: 3
Längd: 265 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sherlock Holmes är tillbaka i Storbritannien för att utreda om det är så att Moriarty kan ha återvänt från de döda. Samtidigt blir Mary och John Watson föräldrar när hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka dem. På tal om det förflutna så verkar en hemlighet från Sherlocks förflutna vara fast beslutet att ta sig upp till ytan och ställer John och Sherlock inför deras största utmaning hittills.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett sista avsnittet i fjärde säsongen av Sherlock är: går det att tycka att något är riktigt bra och samtidigt vara gruvligt besviken? Sherlock är, i min mening, en av de bästa saker som har gått på tv under de senaste åren. Förälskelsen när jag såg första säsongen var total och uppslukande. Ingen av de senare säsongerna har kunnat leva upp till den upplevelsen.

Men denna fjärde säsong känns inte ens som Sherlock. Den inleds av avsnittet The Six Thatchers, där Mary och John måste vänja sig vid att vara småbarnsföräldrar samtidigt som hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka henne. Det känns som en helt vanlig, om än fruktansvärt rörig, actionrulle men med Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i huvudrollen. Och slutet. Aldrig tidigare har jag fått impulsen att kasta en fjärrkontroll i golvet. Så fruktansvärt onödigt.

Det avsnitt som känns mest som det Sherlock jag förälskade mig i är The Lying Detective, där Sherlock blir övertygad om att en rik filantrop i själva verket är en seriemördare. Det är en intressant tolkning av novellen The Dying Detective och Toby Jones är briljant i sin roll som Culverton Smith. Så sjukt obehaglig.

Kanske är det The Final Problem som riktigt hamrar hem känslan av att det inte känns som Sherlock. Ett skräckfilmsaktig avsnitt i Saw-anda är det onekligen välspelat av samtliga skådespelare, visar oss mer av relationen mellan Mycroft och Sherlock och får mig att sitta som på nålar genom hela avsnittet, men som sagt, känslan är inte riktigt där.

Överlag känns det som om den fjärde säsongen är den där manusförfattarna och regissörerna har låtit sin fantasi riktigt spinna loss, både på gott och ont. Kameravinklar och animationer som jag har gillat skarpt i tidigare i säsonger löper här amok på ett vis som gör att jag känner mig i närmast snurrig. Om det här blir den sista säsongen blir jag uppriktigt ledsen.

Denna fjärde säsong av Sherlock bjuder på fina skådespelarinsatser och avsnitt som håller tittaren fastklistrad, men är samtidigt riktigt rörig och känns inte som den tv-serie jag förälskade mig i.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Arkiv X, säsong 9

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Chris Carter
Skådespelare: David Duchovny, Gillian Andersson, Robert Patrick, Annabeth Gish
Produktionsår: 2001-2002
Säsong: 9
Antal avsnitt: 19
Längd: 1110 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop

Scully försöker finna sig i rollen som mamma, samtidigt som hon tvingas hantera faktumet att Mulder är spårlöst försvunnen. Snart står även det klart att någon är ute efter hennes son. Att regeringen är inblandad i en konspiration rörande supersoldater. Samtidigt som hon själv tar ett steg tillbaka från Arkiv X, så fortsätter agent Doggett och agent Reyes sitt arbete i sökandet efter sanningen.

Med tanke på hur rörig och ojämn i kvaliteten som säsong 8 var, så gick jag in med låga förväntningar när jag började titta på den nionde säsongen. Förväntningar som den faktiskt lyckades överträffa med råge och det visade sig att denna säsong var riktigt bra. En del av det hela är att det övergripande mysteriet med supersoldaterna inte är lika komplicerat och invecklat som utomjordingskonspirationen, vilket gör att de avsnitten är rakare att titta på. De är sällan favoriter, utan påminner mest om gamla hederliga action- eller thrillerfilmer i miniformat men de är inte plågsamma att titta på.

En annan del är att det finns många avsnitt av hög kvalitet och bara två som jag tycker är dåliga. De som jag inte gillar alls Lord of the Flies, där ett märkligt dödsfall leder dem till en pojke som tycks kunna kontrollera insekter, och Hellbound, där ett antal män flås levande och Reyes tycks ha en märklig koppling till fallet. I det första känns det som om den interna logiken kring pojkens förmågor fattas helt, i den andra saknas finess utan går bara ut på att försöka få tittaren att spy. Sedan finns det ett avsnitt, Improbable, som bara är så märkligt och rörigt att jag ger upp alla försök att få något sammanhang i det hela.

Men det finns som sagt många avsnitt av hög kvalitet. Daemonicus handlar om ett sataniskt ritualmord som leder Doggett och Reyes till ett mentalsjukhus och en patient som kanske orsakar morden inifrån sjukhuset; 4-D som behandlar parallella verkligheter; John Doe där Doggett vaknar upp i Mexiko utan något minne av vem han är; Audrey Pauley där Reyes förklaras hjärndöd efter en trafikolycka, men Doggett inte tycker att något stämmer och tar hjälp av en udda sjukhusanställd; Underneath där ett av Doggetts gamla fall öppnas på nytt; William, som kretsar kring en illa bränd man som bryter sig in i Arkiv X och kanske kan vara Fox Mulder; Release handlar om hur en FBI-kadett leder Doggett mot lösningen vem som mördade hans son; Sunshine Days där ett hus ibland tar formen av the Brady Bunch hus; och avslutningsvis dubbelavsnittet The Truth, som jag upplevde knöt ihop serien på ett elegant vis. Mulder ställs inför rättegång och måste försvara sitt livsverk.

Som synes har den nionde säsongen av Arkiv X hållit hög kvalitet och jag skulle ha kunnat tänka mig att säga farväl till Scully och Mulder här. Nu har dock nyfikenheten fått mig att beställa även den tionde säsongen.

Mary & Max är en udda, men riktigt bra film

Bildkälla: Dischshop.
Regissör: Adam Elliot
Manus: Adam Elliot
Skådespelare: Toni Collette, Philip Seymour Hoffman, Eric Bana
Produktionsår: 2009
Längd: 92 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop

Mary Dinkle är en åttaårig, ensam flicka som blir mobbad av sina klasskamrater. Hennes pappa spenderar sin fritid i ett skjul där han stoppar upp fåglar och mamman tullar konstant på matlagningssherryn. Hennes enda sällskap är en tupp hon har som husdjur och tv-serien Noblets. En dag river hon ut en sida ur en amerikansk telefonbok och väljer en person att skriva till. Det råkar bli Max Horowitz, en fyrtioårig man med problem att forma sociala band till andra människor. Båda älskar tv-serien Noblets och båda vill desperat ha en vän. Deras brevväxling kommer att förändra båda deras liv.

Mary & Max är inte en film jag hade hört talas om innan jag gick en kurs i neuropsykiatri för jobbets räkning. Kursledaren rekommenderade den och när vi skulle se en film för att ta igen ett missat handledningstillfälle blev det den som jag valde att se. Det blev en väldigt fin upplevelse, även om det är en udda film. Men jag gillar udda och det här är verkligen udda.

Mary & Max utnyttjar faktumet att den är leranimerad på ett väldigt intelligent vis. Humorn blir stundtals grotesk, men går aldrig riktigt över gränsen i och med animationen. Animationen belyser också hur det kan vara att leva med en funktionsnedsättning eller svår fobi genom allegorier. När Marys granne med försöker lämna huset kraschar en bil in i verandan eller en aggressiv hund rusar fram mot honom, till exempel. Färgvalet är dämpat bortsett från enstaka klickar av rött.

Samtidigt som Mary & Max är intelligent uppbyggd och har ett soundtrack som verkligen prickar in stämningen, så är det en fin berättelse om vänskap. Filmen utspelar sig under en längre tid, så vi får följa Mary medan hon växer upp och de grova misstag hon gör i sin vänskap till Max. Max kämpar med saker som bryter hans rutiner och varje brev från Mary utlöser en svår panikångestattack, men så småningom får han större insikt i sig själv. Det är ett lysande porträtt av hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom, att finna tröst och identifikation i diagnosen.

Tempot är bitvis ojämnt i Mary & Max. Vissa bitar segar ihop rejält, andra stunder sitter jag som klistrad. För den som inte har något emot speciella filmer, som tycker om karaktärsdrivna dramer och inte har något emot lite svärta så borde Mary & Max falla på läppen.

My Week with Marilyn

Regissör: Simon Curtis
Manus: Adrian Hodges
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Pip Torrens, Emma Watson
Produktionsår: 2011
Längd: 99 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (som import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Colin Clark tillhör en fin familj, men har inga som helst planer på att följa i den utstakade bana som de har valt åt honom. Istället vill han slå sig fram i filmbranschen. Med en stor dos envishet lyckas han få ett jobb på en film, The Prince and the Showgirl, som lär bli en stor hit då den förenar tidens största stjärnor: Marilyn Monroe och sir Laurence Oliver. Marilyn passar på att förena nytta med nöje när hon även har smekmånad med sin nye make, Arthur Miller. Men snart förbyts hennes förtjusning till desperation att fly från jobbets press, sitt Hollywoodfölje och pressen som jagar henne. Colin blir en trygghet när han hjälper henne att fly från filminspelningen och visar upp Storbritanniens mest idylliska sidor.

Förra året läste jag ytterligare en bok om Marilyn Monroe, och köpte på mig ett antal av hennes filmer och My Week with Marilyn med avsikt att dra igång ett Monroe-tema. Det blev inte mycket av den saken. Men efter mycket om och men så har jag till sist sett denna film, som har fått stå oförtjänt länge och vänta på mig.

My Week with Marilyn är en välgjord film. Kostymdesign och scenografi är omsorgsfullt gjort för att få till den tidstypiska eran och vad Marilyn Monroe faktiskt hade på sig under inspelningarna. Mycket tid har nog ägnats åt att få till atmosfären. Det är inte en handlingsspäckad film, utan rör sig i ett långsamt och melankoliskt tempo med mycket fint foto.

Michelle Williams är porträttlik Monroe. Hennes prestation i My Week with Marilyn lyser: hon förmedlar osäkerheten, drogmissbruket, det lite förföriska, på ett sårbart och naket vis som känns ärligt och äkta. Eddie Redmayne är självfallet bra i sin roll som den star struck Colin, men det är Williams som skiner. Emma Watson är underhållande i en otacksam liten biroll som Redmaynes kärleksintresse nummer två.

My Week with Marilyn är baserad på den bok som Colin Clark skrev om filminspelningen. Personligen kan jag känna att en kanske ska ta kärlekshistorien mellan honom och Marilyn med en nypa salt, men det finns annat i filmen som är väldokumenterat att det faktiskt har hänt. Konflikterna som blev mellan Oliver och Marilyn, och hur hennes coach Paula ofta satte käppar i hjulet för inspelningen, är sådant som faktiskt har skett. På så sätt håller sig filmen trogen till det som hände.

My Week with Marilyn är en lite långsam, men välgjord, film med fina skådespelarinsatser. Väl värd att ses.

Veckans skörd #153

Det fortsätter att hitta hem lite saker till mig. Bland annat två Discshopbeställningar:

Den första beställningen innehöll Fantastiska vidunder och var man hittar dem, som jag redan har hunnit se, och först säsongen av Agents of S.H.I.E.L.D., som jag har sett sedan tidigare. Den andra beställningen var mer impulsiv. Egentligen hade jag tänkt vänta med The X-Files: The Event Series, men det blev att jag beställde den. Då slank även Captain America: Civil War och Doctor Strange med. Så nu har jag lite att titta på här framöver.

Sedan har två böcker dykt upp:

Skam av Robert Warholm har ni ju redan läst om tidigare på bloggen, men nu har jag också fått ett recensionsexemplar som jag har hunnit läsa ut precis. Ska försöka skriva recension under dagen och publicera kanske nästa vecka.

Tiden är inte än av Elin Boardy vann jag inne hos och dagarna går. Jag har inte läst något av författaren tidigare, men de recensioner jag har läst på den här har gjort mig rejält nyfiken.

Månadsrapport: Mars 2017

Antal lästa böcker i mars 2017: 12

  1. Hemort: Tokyo av Monica Braw
  2. Om jag var din tjej av Meredith Russo
  3. Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder
  4. Katter av Emily Williams
  5. A Study in Scarlet av Arthur Conan Doyle
  6. Enda vägen av Anna Jakobsson Lund
  7. Norse Mythology av Neil Gaiman
  8. Våra mest älskade sagor
  9. Boken om vinterdöda ting av Peter Erik du Rietz
  10. De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter
  11. Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis
  12. Jul med Bob av James Bowen

Antal lästa sidor: 3469 sidor
Snittbetyg (5-gradig skala): 3,5

Deckare: 2
Drama: 2
Dystopi: 1
Fantasy: 2
Non-fiction: 3
Sagosamling: 1
Skräck: 1

Boktolva: 1
Läs en novell: 0
Kaosutmaningen: 4
Bokcirkel: 0

Hyllvärmare: 4
Böcker införskaffade samma månad: 5
Böcker införskaffade samma år: 2
Omlästa böcker: 1
Lånade böcker: 0 

Kvinnor: 4
Män: 8
Annat: 0
Duo: 1

Amerikansk författare: 3
Brittisk författare: 3
Norsk författare: 1
Svensk författare: 6 

På originalspråk (engelska): 2
På originalspråk (svenska): 6
Författare jag inte har läst tidigare: 4
Recensionsex: 3
E-böcker: 0
Ljudböcker: 0

Månadens bästa skönlitterära: Norse Mythology av Neil Gaiman
Månadens bästa nonfiction: Hemort: Tokyo av Monica Braw
Månadens sämsta: Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder
Månadens överraskning: De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Månadens besvikelse: Om jag var din tjej av Meredith Russo
Månadens otäckaste: Boken om vinterdöda ting av Peter Erik Du Rietz

Kommentar: Det har blivit en hel del läst i mars, men jag har börjat känna mig stressad över att jag måste hinna läsa mycket så jag ska försöka slå ned på tempot. Det finns lite annat som jag skulle vilja ägna min tid, såsom att teckna vilket har blivit nedprioriterat på sista tiden. Det är kanske inte fullt nödvändigt att läsa tolv böcker per månad. (Eller jo, om jag någonsin ska komma ikapp med hyllvärmarna är det väl det…)

Om månadens bästa skönlitterära: Nordisk mytologi i Neil Gaimans tolkning är precis lika bra som det låter. Jag lovar.

Om månadens bästa nonfiction: En stillsam bok som ger en annorlunda bild av Tokyo.

Om månadens sämsta: Det är aldrig ett riktigt bra betyg när du ser en bok på listan och känner: ”va? Har jag läst den här? Jo, men visst ja, det gjorde jag ju…”

Om månadens överraskning: Jag var ju tveksam till att ta emot det här recensionsexemplaret, men tyckte riktigt mycket om det.

Om månadens besvikelse: Det är ingen dålig bok, men jag hade räknat med att älska den och det gjorde jag inte.

Om månadens otäckaste: Ja, Carl Cronhammer kan konsten att vara otäck…

Punkter uppfyllda under Kaosutmaningen:

1. En bok i en genre du vanligtvis inte läser. [De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter]
10. En bok med fler än tre hbtq-personer. [Om jag var din tjej av Meredith Russo]
14. En bok publicerad innan 2000. [Hemort: Tokyo av Monica Braw]
21. En tegelsten (på över 500 sidor.) [Boken om vinterdöda ting av Peter Erik Du Rietz]

Antal sedda filmer i mars 2017: 5

  1. Pitch Perfect
  2. My Week with Marilyn
  3. Mary & Max
  4. Arkiv X, säsong 9
  5. Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Antal minuter: 1542 minuter
Snittbetyg (5-gradig skala): 4 

Drama: 1
Dramakomedi: 1
Fantasy: 1
Komedi: 1
Science fiction: 1

Hyllvärmare: 2
Införskaffad samma månad: 1
Införskaffad samma år: 0
Lånad film: 1
På bio: 0
På tv: 1

Amerikansk film: 2
Australiensk film: 1
Brittisk film: 1
Brittisk-amerikansk film: 1 

Månadens bästa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Månadens sämsta: Pitch Perfect
Månadens överraskning: Mary & Max
Månadens besvikelse: Pitch Perfect
Månadens otäckaste: Arkiv X, säsong 9

Kommentar: Nu i mars har jag fått min DVD-spelare på plats, vilket har gjort att jag har kunnat titta på film och eftersom jag var sjukskriven en del så var det också vad jag gjorde. Plus kollade på repriser av Mitt liv som valp, som är en småcharmig serie även om jag inte förstår grejen med dryga berättarröster som tycks vara ett måste i svenska serier.

Om månadens bästa: Mitt inledande omdöme om Fantastiska vidunder och var man hittar dem var att jag inte tyckte fullt lika mycket om den som väntat, men den har växt. Jag har gått och grubblat på filmen sedan jag såg den och känner att det kliar i mig efter att se om den.

Om månadens sämsta och besvikelse: Helt okej underhållning, men jag hade klarat mig utan spyhumorn. Jag hade räknat med att tycka om den mer än vad jag gjorde.

Om månadens överraskning: Helt okänd film för min del och redigt skum därtill, men riktigt bra.

Om månadens otäckaste: Det finns vissa avsnitt i den här säsongen som har fått mig att undra hur jag skulle kunna sova nu när jag bor ensam…

Pitch Perfect är inte helt min melodi

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Jason Moore
Manus: Kay Cannon
Skådespelare: Anna Kendrick, Brittany Snow, Rebel Wilson, Anna Camp, Skylar Astin
Produktionsår: 2012
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Barden Bellas har lyckats ta sig till den stora finalen i college a capella-mästerskapen när nerver kostar dem segern. Året därefter börjar Beca på detta college, trots att det inte är hennes dröm. Hon vill egentligen dra till LA och ägna sig åt musiken. Men hennes pappa insisterar. När hon skolkar och inte lär känna någon erbjuder han sig att betala hennes flytt till LA om hon går med i en klubb. De stukade Barden Bellas behöver nya medlemmar och denna samling människor kan mycket väl vara de mest udda som satt sin fot i a capella-världen. När Beca tar denna akustiska sånggrupp ur sin värld av traditionella arrangemang och perfekta harmonier slåss de för att klättra sin väg till toppen under mördande konkurrens. Detta kan vara antingen det coolaste de någonsin kommer att göra eller det mest vansinniga, och det kommer förmodligen vara lite av båda.

Jag har velat se Pitch Perfect sedan den först hade premiär, då jag är väldigt svag för filmer som handlar om musik och tävlingar. Till exempel så älskade jag Glee under dessa tidigare säsonger, en serie som får sig lite vassa pikar under filmens lopp. När jag var krasslig efter ett ingrepp och Pitch Perfect gick på tv kändes det som läge att titta på den.

Tyvärr visade sig inte helt vara min typ av film. Visst att Pitch Perfect har sina stunder när den är väldigt rolig, väldigt träffande och har sina riktiga musikaliska fullträffar, men så drunknar det i annat. Som det där musikaliska slutnumret som ska vara ack så fantastiskt, men som är en sådan satans röra att det inte känns realistiskt att den skulle vinna i något universum. Eller humor med projektilspyor. Men framförallt en kärlekshistoria så onödig och så trist att jag gäspar mig genom den. Seriöst, kärleksintresset har noll personlighet.

Pitch Perfect är ett klassiskt tävlingsdrama där vi får följa med från deltävlingar och uppvisningar till vägen till finalen. Givetvis kantat av konflikter inom gruppen mellan de som vill göra som de alltid gjort tidigare och de som vill förnya gruppen. De flesta av skådespelarna gör solida prestationer, men det är nog ändå Rebel Wilson i rollen som Fat Amy som stjäl scenen när hon är med.

Utan kärlekshistorien och kräkinslagen hade nog Pitch Perfect kunnat vara min typ av film, men idag är jag glad att jag såg den på tv och inte slängde några pengar i sjön.

Veckans skörd #151

Jag tänkte att jag skulle unna mig själv en bokbeställning för att det gick så bra med äggplocket och det. Sedan blev det ju snarare en tröst när jag drabbades av cystrupturer och annat otrevligt. Men i den lilla beställningen ingick två böcker från bokrean:

Nu när jag har läst två av böckerna om Bob måste jag ju även läsa den tredje, så Jul med Bob fick slinka med hem. Jag kommer nog behöva lite mysläsning framöver (ni kommer se varför härnedan). Sedan hade jag missat att även Mera vego fanns på rean och har jag köpt tvåan kan jag ju köpa ettan också. Tyvärr är jag lite besviken på dem båda. Jag har hittills inte hitta ett enda recept som jag känner att åh, det här måste jag pröva!

Men där ingick också en av vårens titlar som jag sett mest fram emot:

Norse Mythology skildras nordisk mytologi i Neil Gaimans tappning, och det kan ju inte bli annat än bra. Vi kan ju säga att jag slängde mig över den och slukade med hull och hår.

I höstas gick jag ju en kurs i neuropsykiatri för jobbets räkning, och den har fortsätt med handledningstillfällen. Då vi blev tvungna att ställa in ett tillfälle så har jag fått en hemläxa att se en film:

Mary & Max tittade jag på igår kväll och ska nu lämna vidare till en kollega så att han ska hinna se den innan handledningen i nästa vecka. Filmen handlar om en åttaårig flicka från Australien som börjar brevväxla med en fyrtioårig amerikansk man med Aspergers syndrom. Och så är det leranimerat. Det ska minst sagt bli spännande att skriva recension.

I går var jag också iväg och hämtade två recensionsexemplar:

Jag läste Peter Erik du Rietz debutroman 2015 och vågade mig på att fråga om det skulle komma en uppföljare. Nu är uppföljaren här och när jag fick förfrågan om jag ville läsa Boken om vinterdöda ting svarade jag självklart ja.

Sedan fick jag en förfrågan från Piratförlaget om jag ville läsa De mörkermärkta. Eftersom det är en deckare var jag lite tveksam, men Mattias Leivingers debutroman är en av de mest udda och intressanta fantasyböcker jag har läst och det här är en deckare med övernaturliga inslag. Det skulle kunna vara något för mig. Recensionsdatum är 5 april.

Det var allt för denna gång. Vad säger ni – är det något ni blir nyfiken på?

Supernatural, säsong 11: We’ve heard this song before

Recensionen innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki
Produktionsår: 2015-2016
Säsong: 11
Antal avsnitt: 23
Längd: 970 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sam och Dean måste hantera konsekvenserna av att ha släppt loss Mörkret. Snart invaderas städer av människor med svarta ådror, som bara tycks vara ute efter att orsaka död och förstörelse. Deans drömmar hemsöks av en ung kvinna, Amara, som bär på en koppling till Mörkret och som tycks vara sammanknuten med Dean själv. Snart står det klart att de kanske behöver hjälp av både Gud och Djävul för att återbörda Mörkret där det hör hemma.

Trots att jag är ett hängivet fan av Supernatural så har jag faktiskt inte recenserat någon av de tidigare säsongerna på bloggen. Men det får det allt ta och bli ändring på. Vi kan väl börja med säsong 11, som är den senaste jag har sett.

Jag älskar verkligen Supernatural. Det finns få tv-serier som jag har varit så fullkomligt uppslukad av och kan förlåta så många av dess brister. Men i säsong 11 börjar jag faktiskt lite kärleksfullt driva med den. För förlåt, hur många gånger har vi inte haft exakt den här konversationen? Eller upplevt exakt den här lärdomen, som aldrig verkar fastna? Men det är skönt att brödrarelationen håller hela vägen genom säsongen. Det finns inget jobbigare än när misstro och lögner förstör.

Ändå upplever jag att Supernatural utmanar sig själva i viss mån under säsong 11. Crowley får under en kort period en kvinnlig köttkostym och likaså en ängel, Hanna, som har förefallit kvinnlig under seriens lopp får ett manligt kärl, vilket bryter mot traditionen att karaktärer alltid måste behålla det kön som de först introducerades som trots att både demoner och änglar är könlösa varelser. Likaså förekommer det fler öppet homosexuella karaktärer, som faktiskt överlever (!). Även de kvinnliga karaktärerna klarar sig bra denna säsong.

Skådespelarmässigt gör Jared Padalecki och Jensen Ackles det som förväntas av dem och som fungerar inom ramen för serien. Det blir inte alla gånger lysande prestationer, men kompetenta och de kan verkligen dessa karaktärer utan och innan. Den som verkligt briljerar genom säsongens lopp är Mischa Collins, som lyckas vara så sjukt obehaglig och övertygande att jag sitter och vrider mig av obehag.

På det stora hela är säsong 11 en solid säsong. Det finns inga riktigt usla avsnitt, utan det mesta är klart godkänt. Några avsnitt sticker ut som riktigt bra, såsom Baby, där Impalan står för synvinkeln genom hela avsnittet; Don’t Call Me Shurley, som återintroducerar en gammal karaktär i en ny skepnad (fast det här gissade vi väl redan i säsong 5?); samt We Happy Few, främst för att samspelet mellan Gud och Lucifer är så fruktansvärt underhållande.

Överlag får elfte säsongen av Supernatural väl godkänt. Det gör att jag nästan inte är sur över att de har förlängt ytterligare, då det känns som serien verkligen är på upphällningen. Jag vill inte komma till den punkten där jag tröttnar på den.