Fantastic Beasts and Where to Find Them av J. K. Rowling

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Tomislav Tomic
Serie: Hogwarts Library
Förlag: Bloomsbury (2017)
Antal sidor: 144 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Ett exemplar av Fantastic Beasts and Where to Find Them finns i nästan varje brittiskt trollkarlshushåll. Men nu har även mugglare chansen att bekanta sig med några av de magiska väsen som befolkar världen. Tack vare Newt Scamanders år på resande fot för att göra efterforskningar har han skapat en oumbärlig bok för den som vill lära sig mer om vidunder och hur en ska göra för att bevara dem.

Att jag är en Harry Potter-nörd vet ni mycket väl vid det här laget. Men hur mycket Harry Potter-nörd har ni kanske inte till fullo greppat. Jag och min syster drev vid ett tillfälle en Hogwartsklubb där vi och ett gäng gick utklädda i klädnader, hade kurslitteratur och trollstavar. Fantastic Beasts and Where to Find Them hade vi i otaliga exemplar, fast när jag upptäckte denna illustrerade nyutgåva med sex nya vidunder i kunde jag ju inte motstå ytterligare ett exemplar av boken.

Och tur är väl det. Fantastic Beasts and Where to Find Them visar sig nämligen vara en riktigt rolig läsupplevelse. Det är ju ett uppslagsverk med olika vidunder, men det finns redigt med humor i skildringarna. Ett nyskrivet förord ger också större inblick i Trollkarlsvärldens historia med magiska vidunder och överlag hur den världen är uppbyggd.

Som uppslagsbok är Fantastic Beasts and Where to Find Them lite blandad. Vissa varelser står det en hel del om, medan andra blir det snålt om. Jag hade verkligen velat läsa mer om några av varelserna som det bara står ett par meningar om. Dessutom saknar jag boggarter och dementorer, även om jag tycker om tilläggen med de amerikanska vidundren.

Vad som gör Fantastic Beasts and Where to Find Them än mer charmig är Tomislav Tomics illustrationer. De varierar i stil för att matcha tiden som de ska skildra, såsom antikens Grekland eller medeltiden. Men det är bläckteckningar med utsökt användning av hatching som verkligen förgyller denna tunna bok.

Harry Potter-nördens bibliotek är inte komplett utan en kopia av Fantastic Beasts and Where to Find Them, som bjuder på underhållande läsning. Den illustrerade utgåvan är kanske att föredra.

Anaché av Maria Turtschaninoff

Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Schildts & Söderströms (2012)
Antal sidor: 389 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Anaché tillhör nomadfolket akkade. Om nätterna vandrar hon med andarna, vilket hon måste hålla hemligt eftersom hon är flicka. Om dagarna lär hennes bror Huor henne allt det som en akkadekvinna inte får veta: att kasta kniv, rida som en man och jaga. Men i en värld där faror och förbud styr en flickas vardag måste hon hålla sina förmågor hemliga. Särskilt som hennes far, en våldsam och oberäknelig man, är ledare för stammen. Men när hon förlorar alla som hon älskar tvingas hon bli en annan för att överleva. Hon dras in i kampen mellan stammens makthungriga schaman och självaste skapargudinnan, en kamp som sätter hela stammens överlevnad på spel.

Maria Turtschaninoff är en författare som jag länge har varit nyfiken på. Hennes böcker låter så himla intressanta. En sorts feministisk fantasy som för tankarna till klassiker såsom Ursula Le Guin och Marion Zimmer Bradley. Anaché var kanske inte den bok som stod högst upp på att läsa-listan bland hennes produktion, men det var den av böckerna som kom på bokrean. Jag är riktigt glad över att ha läst den för jag föll verkligen pladask.

Vi får möta Anaché när hon ännu är ett barn, som lever i relativ frihet. På något plan är hon medveten om att förväntningarna på henne och hennes bror är olika, men det påverkar henne inte. Inte förrän hon blir kvinna. Då helt plötsligt inskränks hennes frihet på ett sätt som är svårt för henne att förlika sig med eller att förstå, eftersom det är så absurt. Anaché bygger på en tradition av fantasy som egentligen säger något om vår egen värld, om de normer och regler som vi har ställt upp och som egentligen är så ytterst märkliga. Genom fantastiken blir kanske detta än mer tydliggjort.

Det finns också en lätthet och självklarhet i världsbygget i Anaché. Religionen bygger på en dualistisk tanke där två gudomar krävs för att upprätthålla balansen. När något stör balansen får det katastrofala följder. Mycket av Anachés folks tankar kring natur och andar får mig att tänka på USA:s ursprungsbefolkning. Att andar ständigt hotar och kan ställa till det om du inte behandlar dem med respekt genom att offra till dem eller tacka deras offer känns fullständigt naturligt inom ramen för denna värld.

Men framförallt så är Anaché kanske en berättelse om relationer och identitet. Relationen mellan bror och syster, och relationen till en synes hunsad mor som visar sig vara starkare än någon kunnat ana. Anaché tappar bort sig själv, men tvingas hitta sig själv och inse vem hon är för att kunna rädda hela sin värld.

Anaché är lågmäld fantasy, men fantasy när den är som bäst. Varmt rekommenderad och jag kommer definitivt läsa mer av Maria Turtschaninoff.

Andra bokbloggare om Anaché

Carolina läser; Prickiga Paula och böckernaTemumriken

Doctor Strange är lite av en besvikelse

Regissör: Scott Derrickson
Manus: C. Robert Cargill
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Rachel McAdams, Tilda Swinton, Mads Mikkelsen, Chiwetel Ejiofor
Produktionsår: 2016
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Stephen Strange är en fruktansvärt arrogant man, men oerhört skicklig hjärnkirurg. Efter en bilolycka uppstår svåra nervskador i hans händer. Det finns inte en chans att han ska kunna ställa sig i operationssalen igen. Desperat söker han efter alla möjliga och omöjliga sätt att återfå sina händer. Ett spår leder honom till Nepal, där han möter en mystiker som kallas för The Ancient. Under hennes ledning utvecklas han till en mäktig trollkarl med uppdrag att försvara världen mot ondska.

Doctor Strange är en av Marvels hjältar som jag inte är särskilt bekant med. Men kombinationen av magi och Benedict Cumberbatch gjorde att jag genast kände mig lockad av denna film. Tyvärr blir jag lite besviken.

Doctor Strange innehåller en hel del fina skådespelarprestationer. Benedict Cumberbatch är alltid bra och lyckas återigen porträttera en älskvärd skitstövel. Manuset gör dock att jag ställer mig frågan vari skillnaden mellan Tony Stark och Stephen Strange egentligen ligger, men det är en bara en parentes. Tilda Swinton porträtterar den uttryckslösa The Ancient på ett i närmast humoristiskt vis. Även Chiwetel Ejiofor gör en fin insats i sin lilla biroll, som dock känns som om den utlovar att bli utökad i en uppföljare.

Jag använder Doctor Strange som en verklighetsflykt efter terrordådet i Stockholm. Som sådan bjuder den på action, humor och en hel del värme. Jag får mig en del goda skratt under filmens lopp. Men så är det grejen med specialeffekterna. Jag är så fruktansvärt allergisk emot när film ser ut som ett spel och det gör det hela tiden i Doctor Strange. Det finns ambitioner att skapa en inverterad verklighet a la Inception, men det fungerar inte därför att jag sitter där och undrar vart jag har förlagt min spelkontroll. Det är inte snyggt gjort, helt enkelt, utan blir alldeles för mycket.

Doctor Strange är också en originfilm, men inte heller där känns det som om det lyckas helt. Det blir en väldigt lång introduktion till vem Stephen Strange är och hur han börjar lära sig använda sina krafter. Sedan ramlar det helt plötsligt iväg när han blir en fullfjädrad superhjälte och den stora slutstriden står inför portarna. Slutet blir hafsigt hopslängt. De utnyttjar definitivt inte potentialen i Mads Mikkelsens skurk fullt ut, utan hans motiv och personlighet förblir endimensionella.

Doctor Strange har sina bra sidor, men känns inte helt genomarbetad. Ändå är jag pepp på en uppföljare, som jag tror kommer bli bättre nu när han är etablerad som hjälte, men även teasern om att vi kommer att se Strange dessförinnan.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset av J. K. Rowling

Författare: J. K. Rowling
Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them: The Original Screenplay
Översättare: Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Antal sidor: 297 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

När jag hörde att Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset skulle komma ut i bokform måste jag erkänna att jag faktiskt sparkade bakut. Det har hänt mycket på Harry Potter-marknaden under det senaste året som har anklagats för att mjölka serien, men det här kände jag var gränsen, att verkligen försöka utnyttja fansen. Men så såg jag filmen och knatade iväg och köpte boken veckan efter.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset erbjuder nämligen ännu större inblick i karaktärerna. Vi har J. K. Rowlings tankar om karaktärerna, som ger dem lite extra djup. Allt från beskrivningen av Newt Scamanders speciella gångstil till hur relationen mellan Credence Barebones och Percival Graves fördjupas. För mig som är karaktärsorienterad blir manusformen en guldgruva till större insikt bakom deras motiv.

Det är alltid speciellt att läsa ett manus. Det finns scenanvisningar, visst, men annars är det mycket dialog och läsaren lämnas fri att försöka skapa händelseförloppet inombords. Eller, som i det här fallet, spela upp filmen igen inför sitt inre öga. Även om det blir märkligt att läsa på svenska, även om översättningen av Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset är mycket välgjord.

Även insidan av Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset är speciell. Det är samma designstudio (Minalima) som har formgivit En resväska med vidunder, och i denna bok har de valt att strö ut fina art deco-inspirerade illustrationer av olika vidunder genom boken. Sådant sätter lite guldkant på lästillvaron.

Visst är det kanske inte helt nödvändigt att läsa manuset, men Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset lyfter fram Rowlings särskilda humor, hennes förmåga att bygga upp intressanta karaktärer och det mörker som hon har blivit så olidligt bra på att skriva.

Andra bokbloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset

Mias bokhörna; Prickiga Paula och böckerna; Sofies bokblogg

Norse Mythology av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Förlag: W. W. Norton & Company (2017)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Norse Mythology utformar Neil Gaiman de nordiska myterna till en romanliknande struktur som tar sin början med skapandet av de nio världarna; för att djupdyka ned i gudarnas, dvärgarnas och jättarnas påhitt; för att kulminera i Ragnarök, gudarnas skymning och en ny tids och ett nytt folks födelse.

Som ni säkert vet vid det här laget är jag intresserad av mytologi och att jag tycker om Neil Gaiman. När dessa två ting kombineras innebär det ju att jag fylls av ett intensivt habegär. Jag var ju bara tvungen att beställa hem Norse Mythology. Eftersom jag kastade mig över den i samma stund som den kom så måste det ju räknas som ett bra köp.

Det är också mycket bra läsning då det märks att Gaiman älskar mytologi minst lika mycket som jag. Norse Mythology sprakar av berättarglädje när han har utgått från de källor som finns och håller sig trogen till originalen, men ändå skrivit om dem med en omisskännlig Gaimansk touch. Det är hans humor som får mig att skratta, hans formuleringar som får mig att vilja stryka under och spara citat, hans berättarkonst som får mig att huka mig över boken i spänning.

Norse Mythology är uppbyggd som en novellsamling med mer eller mindre välkända myter, ofta med en annorlunda vinkling. Trots detta så känns det som om det finns en röd tråd genom berättelserna som bildar en sammanhängande historia och som leder till från världens skapelse till det oundvikliga slutet: Ragnarök. Strukturellt fungerar den lite som hans The Graveyard Book, men ännu mer elegant. Jag tror att det här är en ny favorit som jag kommer att återvända till.

I Norse Mythology blåser Gaiman liv i de olika gudarna. Allt från den vise, men opålitlige, Oden till Thor, den starkaste men kanske inte smartaste av alla gudar. Men det är kanske hans Loke som är den mest fängslande av alla gestalter. Kanske bäst sammanfattas det av ett citat ur början av boken när Gaiman introducerar karaktärerna: ”Loki makes the world more interesting but less safe. He is the father of monsters, the author of woes, the sly god. Loki drinks too much, and he cannot guard his words or his thoughts or his deeds when he drinks.” (s. 24-25)

Norse Mythology är en kärleksförklaring till den nordiska mytologin och ett exempel på ren berättarglädje. Rekommenderas!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis

Författare: Joseph A. Davis
Förlag: Pärlan förlag (2016)
Antal sidor: 385 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Markus är i skidbacken när han får se sig själv svischa förbi. Distraherad råkar han ut för en olycka som gör att han hamnar på sjukhus. Därifrån kidnappas han av den vackra, men märklig Diomeda som tycks tro att han är prins över en plats som kallas för Valarien. I nästa stund befinner han sig i en märklig värld där kläder växer från träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför salivfläckar på kläderna. Ingen tror honom när han säger att han inte är prinsen, så han måste motvilligt inta rollen som landets sköld. Ingen lätt uppgift med tanke på att skräckinjagande monster håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske, om de gamla sagorna stämmer, är deras enda hopp.

Markus av Trolyrien är ingen bok som jag direkt hade hört talas om innan författaren skrev till mig och undrade om jag ville läsa hans bok. Den lät lite underhållande, så jag bestämde mig för att tacka ja och det är jag glad över att ha gjort.

Inledningsvis känns Markus av Trolyrien som en klassisk fantasyberättelse: en ung pojke kommer till en annan värld, måste försvara den och får ett uppdrag. Men även om elementen är klassiska så finns det så mycket ren berättarglädje i Markus av Trolyrien att den blir något eget. Det är fullt av udda saker som att städer har jättesniglar, folk spottar på sina kungligheter för att betyga vördnad och kungligheterna flyger runt på jättefjärilar. Det är kul och det är unikt. Kulturskillnaderna mellan Valarien och Trolyrien leder till en del roliga sekvenser.

Markus av Trolyrien är också riktigt spännande. Oftast finns det ett ständigt sug att fortsätta läsa, att få veta vad som händer. Det sker nämligen en massa förvecklingar, och Markus får inte veta allt och vet inte riktigt vem han kan lita på.

Jag skriver oftast, för det finns också stunder då Markus av Trolyrien segar ihop en aning. Det känns som om boken blir något för lång, att vissa sekvenser med behållning hade kunnat klippas bort för att få upp tempot lite.

Men för den som letar efter klassisk fantasy i lite av Terry Pratchetts anda sitter Markus av Trolyrien fint. Den bjuder på en underhållande, spännande lässtund.

Andra bokbloggare om Markus av Trolyrien

Tusen sidorVästmanländskans bokblogg

Nalle Puh av A. A. Milne

Författare: A. A. Milne
Illustratör: E. H. Shepard
Originaltitel: Winnie-the-Pooh
Översättning: Brita af Geijerstam
Serie: Nalle Puh, #1
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Antal sidor: 147 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Nalle Puh bor i Sjumilaskogen tillsammans med sina vänner Nasse, den dystra åsnan I-or, Kanin, Ugglan och de nya bekantskaperna Kängu och lilla Ru. Han är en björn med mycket liten hjärna, men som bär på en hel del klokskap. När Nasse möter en heffaklump eller när I-or tappar bort sin svans så finns Puh alltid där för att hjälpa dem. Tillsammans med sin bästa vän Christoffer Robin står Puh alltid på de svagas sida.

Såvitt någon av oss minns så lästes det aldrig Nalle Puh för mig och min syster när vi var barn. Filmerna och tv-serien om nallen och hans vänner i Sjumilaskogen var också mer min systers grej, som jag minns det, även om jag gärna tittade med henne. Men när boken kom på årets bokrea kunde jag ju bara inte motstå den, utan slog till. Något som jag är oerhört glad över.

Nalle Puh innebär nämligen oerhörd mysfaktor. Varje kapitel är som en fristående liten berättelse där Puh och hans vänner ställs inför olika problem, vilket leder till humoristiska och mysiga historier. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle vara som en liten novellsamling, men det gör att det är lätt att läsa boken. Du vill liksom bara läsa en liten berättelse till, och en liten till, och innan du vet ordet av snurrar huvudet med heffaklumpar och mindre genomtänkta planer att kidnappa lilla Ru.

Allting är bedårande illustrerat av E. H. Shepard. För den som är uppvuxen med den tecknade Disney-versionen av Nalle Puh kommer Puh te sig lite mer tilltufsad och magrare än vad vi är vana att se honom, men det är charmigt så det förslår. Ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta och titta på de finurliga bilderna som passar berättelsen perfekt.

Nalle Puh är en klart läsvärd barnboksklassiker som jag varmt rekommenderar om du behöver något som fyller dig med värme och myskänslor.

Andra böcker i serien

Nalle Puh

Nalle Puhs hörna

Hans majestäts drake av Naomi Novik

Författare: Naomi Novik
Originaltitel: His Majesty’s Dragon
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Temeraire, #1
Förlag: Bonnier Pocket (2008)
Antal sidor: 334 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

William Laurence är kapten över HMS Reliant när hans liv drastiskt förändras. De besegrar en fransk fregatt i strid, men det visar sig att de har en ovärderlig last: ett drakägg. Bara det att ägget är på väg att kläckas. Någon måste därmed sela draken och bli en del av flygkåren. Hans öde och liv är därmed förändrat för alltid. Tillsammans med den ovanligt intelligenta och speciella draken Temeraire kommer han att nu skickas på många äventyr i den brittiske kungens tjänst.

Napoleonkrigen verkar vara populärt stoff för alternativa historieskildringar med fantasyförtecken. För några somrar sedan läste jag brittiska Susanna Clarkes förträffliga Jonathan Strange & Mr Norrell, där magi återupptäcks precis lagom för att hjälpa till i kriget. Nu har turen kommit till amerikanska Naomi Noviks Hans majestäts drake, där drakar används i armén, och jag måste erkänna att jag föll som en fura.

En stor del av det hela beror på karaktärerna i Hans majestäts drake. Ni känner mig, det är karaktärerna som ska få mig på fall. Det är snudd på kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Laurence, den arketypiska gentlemannakaraktären som aldrig hade kunnat föreställa sig det här livet men vet med sig att göra sin plikt. Kärleken är inte förbehållningslös eftersom han har en del tidstypiska attityder mot kvinnor, även om han skärper sig en bit in i historien. Det är definitivt kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Temeraire, den kloka draken som ifrågasätter så mycket av världsordningen. Dessa karaktärer lyckas röra om riktigt i grytan bara i första boken. Vad ska de hitta på i resten av serien?

Och det här med drakar sedan. De bästa fantasyböckerna är ju de där som har en världsuppbyggnad som känns som om den har skett utan ansträngning och som känns så fullständigt övertygande. Drakar under Napoleonkrigen? Ja, men det är självklart att det fanns! Hans majestäts drake lyckas verkligen sälja in sin världsbyggnad med råge. Det verkar dessutom finnas betydligt mer att utforska, vilket bådar gott för uppföljarna.

Om du vill läsa fantasy med en riktigt elegant världsuppbyggnad och charmiga karaktärer så är Hans majestäts drake något för dig.

Andra bokbloggare om Hans majestäts drake

Bokpotaten; MsHisingen

Andra böcker i serien

Hans majestäts drake

Jadetronen

Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf

Tongues of Serpents

Crucible of Gold

Blood of Tyrants

League of Dragons

Kattguden av Ingerun Sjösvärd

Författare: Ingerun Sjösvärd
Förlag: Mrs Seasword (2016)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Som barn blev Liam biten av en katt och har sedan dess inte varit så förtjust i djuren. Desto mer förtjust är han i fotboll, även om mamma säger att han måste sköta skolan för att få fortsätta spela. Mamma och pappa jobbar mycket, vilket gör att Liam känner sig ensam. Men då kan han alltid besöka grannen Olle. Han har alltid tid att prata och ofta hjälper han till på fotbollsträningarna. En dag finns Olle inte i sin lägenhet, utan han har blivit vräkt. Istället bor han i parken, omgiven av en massa katter. Det är något skumt på gång och Liam blir snart varse om att ett ont kattväsen vill ta över världen. Kan han stoppa henne? Vill han göra det?

När jag började blogga 2012 var Boktjuven en av de första bokbloggar som jag började följa regelbundet. Därmed blev det självklart att jag ville läsa hennes debutroman Kattguden när den kom. Jag deltog i en tävling och hade turen att vinna den.

På ett rakt och enkelt språk debuterar Ingerun Sjösvärd med en spännande och lite småruskig berättelse för barn i mellanåldern. Kattguden blandar inslag från egyptisk och biblisk mytologi för att skapa ett äventyr som gör att du nog betraktar katter med lite misstänksamhet. De här vill inget hellre än att göra människorna till sina slavar.

Ibland kan det dock finnas en tendens till övertydlighet i berättandet, som om Sjösvärd inte riktigt litar på läsaren. Jag tror varken den tänkta målgruppen eller deras föräldrar behöver en förklaring om att FIFA är ett fotbollsspel, till exempel, utan det framgår i sammanhanget.

Men annars är Kattguden en spännande och intressant debut som håller läsaren i sitt grepp från första till sista sidan.

Andra bokbloggare om Kattguden

Havsdjupens sal; Lillabus läser; Läsresan; Mitt bokliga liv; MsHisingen; Prickiga Paula och böckerna; Västmanländskans bokblogg