Nalle Puh av A. A. Milne

Författare: A. A. Milne
Illustratör: E. H. Shepard
Originaltitel: Winnie-the-Pooh
Översättning: Brita af Geijerstam
Serie: Nalle Puh, #1
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Antal sidor: 147 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Nalle Puh bor i Sjumilaskogen tillsammans med sina vänner Nasse, den dystra åsnan I-or, Kanin, Ugglan och de nya bekantskaperna Kängu och lilla Ru. Han är en björn med mycket liten hjärna, men som bär på en hel del klokskap. När Nasse möter en heffaklump eller när I-or tappar bort sin svans så finns Puh alltid där för att hjälpa dem. Tillsammans med sin bästa vän Christoffer Robin står Puh alltid på de svagas sida.

Såvitt någon av oss minns så lästes det aldrig Nalle Puh för mig och min syster när vi var barn. Filmerna och tv-serien om nallen och hans vänner i Sjumilaskogen var också mer min systers grej, som jag minns det, även om jag gärna tittade med henne. Men när boken kom på årets bokrea kunde jag ju bara inte motstå den, utan slog till. Något som jag är oerhört glad över.

Nalle Puh innebär nämligen oerhörd mysfaktor. Varje kapitel är som en fristående liten berättelse där Puh och hans vänner ställs inför olika problem, vilket leder till humoristiska och mysiga historier. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle vara som en liten novellsamling, men det gör att det är lätt att läsa boken. Du vill liksom bara läsa en liten berättelse till, och en liten till, och innan du vet ordet av snurrar huvudet med heffaklumpar och mindre genomtänkta planer att kidnappa lilla Ru.

Allting är bedårande illustrerat av E. H. Shepard. För den som är uppvuxen med den tecknade Disney-versionen av Nalle Puh kommer Puh te sig lite mer tilltufsad och magrare än vad vi är vana att se honom, men det är charmigt så det förslår. Ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta och titta på de finurliga bilderna som passar berättelsen perfekt.

Nalle Puh är en klart läsvärd barnboksklassiker som jag varmt rekommenderar om du behöver något som fyller dig med värme och myskänslor.

Andra böcker i serien

Nalle Puh

Nalle Puhs hörna

Hans majestäts drake av Naomi Novik

Författare: Naomi Novik
Originaltitel: His Majesty’s Dragon
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Temeraire, #1
Förlag: Bonnier Pocket (2008)
Antal sidor: 334 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

William Laurence är kapten över HMS Reliant när hans liv drastiskt förändras. De besegrar en fransk fregatt i strid, men det visar sig att de har en ovärderlig last: ett drakägg. Bara det att ägget är på väg att kläckas. Någon måste därmed sela draken och bli en del av flygkåren. Hans öde och liv är därmed förändrat för alltid. Tillsammans med den ovanligt intelligenta och speciella draken Temeraire kommer han att nu skickas på många äventyr i den brittiske kungens tjänst.

Napoleonkrigen verkar vara populärt stoff för alternativa historieskildringar med fantasyförtecken. För några somrar sedan läste jag brittiska Susanna Clarkes förträffliga Jonathan Strange & Mr Norrell, där magi återupptäcks precis lagom för att hjälpa till i kriget. Nu har turen kommit till amerikanska Naomi Noviks Hans majestäts drake, där drakar används i armén, och jag måste erkänna att jag föll som en fura.

En stor del av det hela beror på karaktärerna i Hans majestäts drake. Ni känner mig, det är karaktärerna som ska få mig på fall. Det är snudd på kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Laurence, den arketypiska gentlemannakaraktären som aldrig hade kunnat föreställa sig det här livet men vet med sig att göra sin plikt. Kärleken är inte förbehållningslös eftersom han har en del tidstypiska attityder mot kvinnor, även om han skärper sig en bit in i historien. Det är definitivt kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Temeraire, den kloka draken som ifrågasätter så mycket av världsordningen. Dessa karaktärer lyckas röra om riktigt i grytan bara i första boken. Vad ska de hitta på i resten av serien?

Och det här med drakar sedan. De bästa fantasyböckerna är ju de där som har en världsuppbyggnad som känns som om den har skett utan ansträngning och som känns så fullständigt övertygande. Drakar under Napoleonkrigen? Ja, men det är självklart att det fanns! Hans majestäts drake lyckas verkligen sälja in sin världsbyggnad med råge. Det verkar dessutom finnas betydligt mer att utforska, vilket bådar gott för uppföljarna.

Om du vill läsa fantasy med en riktigt elegant världsuppbyggnad och charmiga karaktärer så är Hans majestäts drake något för dig.

Andra bokbloggare om Hans majestäts drake

Bokpotaten; MsHisingen

Andra böcker i serien

Hans majestäts drake

Jadetronen

Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf

Tongues of Serpents

Crucible of Gold

Blood of Tyrants

League of Dragons

Kattguden av Ingerun Sjösvärd

Författare: Ingerun Sjösvärd
Förlag: Mrs Seasword (2016)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Som barn blev Liam biten av en katt och har sedan dess inte varit så förtjust i djuren. Desto mer förtjust är han i fotboll, även om mamma säger att han måste sköta skolan för att få fortsätta spela. Mamma och pappa jobbar mycket, vilket gör att Liam känner sig ensam. Men då kan han alltid besöka grannen Olle. Han har alltid tid att prata och ofta hjälper han till på fotbollsträningarna. En dag finns Olle inte i sin lägenhet, utan han har blivit vräkt. Istället bor han i parken, omgiven av en massa katter. Det är något skumt på gång och Liam blir snart varse om att ett ont kattväsen vill ta över världen. Kan han stoppa henne? Vill han göra det?

När jag började blogga 2012 var Boktjuven en av de första bokbloggar som jag började följa regelbundet. Därmed blev det självklart att jag ville läsa hennes debutroman Kattguden när den kom. Jag deltog i en tävling och hade turen att vinna den.

På ett rakt och enkelt språk debuterar Ingerun Sjösvärd med en spännande och lite småruskig berättelse för barn i mellanåldern. Kattguden blandar inslag från egyptisk och biblisk mytologi för att skapa ett äventyr som gör att du nog betraktar katter med lite misstänksamhet. De här vill inget hellre än att göra människorna till sina slavar.

Ibland kan det dock finnas en tendens till övertydlighet i berättandet, som om Sjösvärd inte riktigt litar på läsaren. Jag tror varken den tänkta målgruppen eller deras föräldrar behöver en förklaring om att FIFA är ett fotbollsspel, till exempel, utan det framgår i sammanhanget.

Men annars är Kattguden en spännande och intressant debut som håller läsaren i sitt grepp från första till sista sidan.

Andra bokbloggare om Kattguden

Havsdjupens sal; Lillabus läser; Läsresan; Mitt bokliga liv; MsHisingen; Prickiga Paula och böckerna; Västmanländskans bokblogg

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Författare: Anna Arvidsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Antal sidor: 321 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Alba Vinter är född in i en släkt med en hemlighet. Kvinnorna är ordbrodöser: med det skrivna ordet kan de kontrollera människors handlingar, tankar och känslor. På sin artonårsdag ska Alba genomgå invigningsriten och påbörja sitt läroår. Men något går snett. Kraften kommer inte till henne. Förvirrad och vilsen skickas hon till en avlägsen släkting, men blir snart varse om att det finns mörka hemligheter i släkten. Att vissa kan gå hur långt som helst för kraftens bevarande. Alba tvingas in i en kamp mot klockan för att hinna först och förhindra ett mord.

Anna skriver under är en blogg som består av tre skrivande människor som alla stöttar varandra i sitt skrivande. Jag har tidigare läst Anna Jakobsson Lund och Anna Ahlund av dessa, och tyckte mycket om deras böcker. Anna Arvidsson är den sista av dem som debuterar med Ordbrodösen och det är en av årets debuter som jag har varit mest nyfiken på.

Vi kastas genast in i ordbrodösernas värld med deras regler och begränsningar. Det märks att Arvidsson har lagt ned en hel del tankeverksamhet på hur det ska fungera och därtill skapat en mytologisk bakgrund till ordbrodöserna. De har sina egna sägner och historier, som vi får ta del av. Ibland kan jag tycka att vi lastas på med lite mycket information, men oftast finns det en poäng med det i Ordbrodösen. Ordbrodösernas värld är i vilket fall som helst magisk.

Jag sugs genast in i Ordbrodösen. Mycket för att jag fastnar för Alba, hennes saknad efter mamman och hur hon bygger upp relationer med de hon möter. Mötet med Lo och Klara skapar ju alternativ till en annan värld än den snäva sfär hon är uppväxt inom och det är värmande att se hur Alba börjar fundera på om ett annat liv är möjligt än det hon hade tänkt sig.

Samtidigt är ju mysteriet riktigt spännande. I takt med att Alba lär sig mer om ordbrodöserna vill jag bara läsa lite ett till. Ett kapitel till. Några sidor till. Fram emot slutet är det ju omöjligt att sluta att läsa, utan jag sitter som klistrad tills jag har läst ut Ordbrodösen.

Ordbrodösen är en spännande och fantasifull debut som fängslade mig från första till sista sidan.

Silver on the Tree av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #5
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mörkret samlar sina krafter för att göra ett slutgiltigt försök stiga och lägga människornas värld under sig. Will Stanton är född som den sista av De Gamle och har ett stort ansvar för att försöka stoppa Mörkret. Tillsammans med Merriman Lyon och den walesiske pojken Bran Davies måste de finna de sista Maktens föremål för att kunna gå segrande ur striden. Syskonen Drew, tre dödliga, har även sin roll att spela i den sista striden. Genom tid och rum, skräck och död, måste de avvärja detta sista hot.

Då har jag kommit till sista boken i serien och nått omläsningens slut. Men trots att jag vet att jag har läst Silver on the Tree tidigare, så känner jag inte igen något alls medan jag läser. Det innebär att det blir som att sätta tänderna i en helt ny bok. Vilken resa som den bjuder på sedan!

Silver on the Tree är nog den otäckaste boken i serien. Det blir bara mörkare och mörkare, och inslagen från keltisk mytologi blir brutalare. Susan Cooper tar vanliga djur, såsom minkar och illrar, och lyckas göra dem olycksbådande och skrämmande på ett vis som riktigt kryper in under huden på en. Även svek från människor leder till förkrossande insikter. Det här är på många sätt en mognare bok, vilket gjorde att jag kanske inte tyckte om den fullt lika mycket som de andra som barn.

Samtidigt är nog Silver on the Tree den av böckerna som är mest fantasifull och surrealistisk. Coopers vackra prosa får fritt spelrum för att skildra de märkliga och magiska händelserna som fyller boken. Här har tidsbegreppet verkligt suddats ut. Nutid och dåtid ligger parallellt med varandra, bara åtskilda av en tunn slöja, och Will och Merriman rör sig fritt mellan dem för att kunna uppnå sina medel.

Om jag bara ska få klaga på något litet så är det att jag inte är överdrivet förtjust i den typ av avslut som Silver on the Tree bjuder på. Men det är min personliga preferens. Jag kan se vinsterna med det och tycker att det passar in i tonen för hela serien. Att jag sedan hade velat se det hela sluta på ett annat vis är ju en annan femma.

Silver on the Tree bjuder på en stor överraskning och är definitivt en av de bättre böckerna i serien. Som jag har sagt tidigare: har du inte läst, gör det!

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree

Selmas saga

Skapare: Per Simonsson och Stefan Roos
Skådespelare: Johan Ulveson, Ester Vuori, Leo Hellenius
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 24
Längd: 360 minuter

Selma är åtta år när hyresvärden knackar på hemma hos familjen Traskvist och säger att om de inte betalar sin skuld så kommer de att vräkas. De har till julaftonsmorgon på sig att skramla ihop pengarna. Selma håller på att misströsta när hon av misstag snubblar över en presentation av forskaren Efraim von Trippelhatt, som tror att han har funnit vägen till tomtens rike och vill finansiera en expedition dit. Det sägs att tomten kan uppfylla ens innersta önskan. Vetenskapsakademin skrattar ut Efraim, men Selma får nytt hopp. Om hon kan hjälpa Efraim nå jultomtens rike kan hon få sin enda önskan uppfylld: att hennes familj får bo kvar i sitt hem.

När jag såg trailern för Selmas saga för första gången tänkte jag: ”äntligen en riktig julkalender!” Men när jag såg de första avsnitten blev jag inte övertygad. Det kändes förutsägbart och gjort sedan tidigare, så jag tappade bort julkalendern. Jag hittade den igen kring Lucia och föll som en fura.

Jag sugs snabbt in i Selmas saga. Trots ett visst mått av förutsägbarhet, så är det alltid lika spännande att sätta sig ned och se ett avsnitt. Kanske för att de ofta slutar med en rejäl cliffhanger. Magi varvas med humor och spänning. Ofta känns berättelsen välgenomtänkt och anpassat för formatet, men jag har lite invändningar mot de sista avsnitten. Det känns som om hur det ”borde” ha slutat kom några dagar för tidigt, vilket gjorde de två sista avsnitten till rena transportsträckor.

Att följa med hur karaktärerna utvecklas gör Selmas saga till en hjärtevärmande resa. Särskilt att se relationen mellan Selma och Efraim utvecklas och fördjupas får mig att sitta och le i soffan. Johan Ulveson gör en riktigt fin insats som den egocentriske, inledningsvis barnhatande forskaren som upptäcker att det finns annat som är viktigt än berömmelse.

Selmas saga är också en riktigt snygg produktion. Miljöerna är ofta fina, även om de i vissa sekvenser känns som målade kulisser, och kostymdesignen är genomtänkt. Effekterna är riktigt snygga. Det osar steampunk med vad som känns som influenser från Tim Burtons Kalle och chokladfabriken och en gnutta av Brad Silberlings Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Det hela känns väldigt lyckat.

Selmas saga innehåller alla ingredienser som en riktigt bra julkalender ska innehålla och känns som om en av de mest lyckade på flera år.

Mupparnas julsaga

Originaltitel: The Muppet Christmas Carol
Regissör: Brian Henson
Manus: Jerry Juhl
Skådespelare: Sven Wollter, Ulf Källvik, Anders Öjebo, Ulf Peder Johansson
Produktionsår: 1992
Längd: 84 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Mupparna sätter sin egen prägel på denna klassiska julsaga. Den store Gonzo ikläder sig rollen som Charles Dickens när denne berättar historien om Ebenezer Scrooge, en känslokall och snål gammal man som avskyr julen. Natten före juldagen dyker spöket efter hans affärskompanjon, Marley, upp med en varning om att det kommer gå illa för Scrooge om han fortsätter på den väg han har slagit in på. De svunna, nutida och framtida jularnas spöken besöker honom för att få honom att ändra sig.

Jag vet inte hur länge sedan det är jag sist såg Mupparnas julsaga. Jag har något vagt minne av att vi såg den i skolan när jag gick i mellanstadiet. Att det var någon form av tradition att vi gjorde det. Ändå förvånar det mig hur mycket som jag har lite halvt glömt och som får mig att skratta till av förtjusning.

Mupparnas julsaga är nämligen ren skär nostalgi för mig. Jag smälter inför mupparnas mer humoristiska tolkning av sagan med sina musikalnummer och Dickens och Rizzos små utbyten om handlingen. Skratten duggar tätt. Det är en underhållande film för både barn och vuxna, även om den kanske förlorar lite av sin kuslighet för den vuxne. Åtminstone var den inte lika kuslig som jag mindes det.

Mupparnas julsaga bjuder på snyggt foto och snyggt konstruerade miljöer. Mupparna själva smälter samman bra med de mänskliga skådespelarna och effekterna är med tidens mått mätta riktigt snygga. Michael Caine, vars röst dubbas av Sven Wollter, gör ett riktigt bra jobb som den kylige Scrooge och bjuder på en övertygande psykologisk förvandling genom berättelsens lopp.

Mupparnas julsaga bjuder på en humoristisk och varm tolkning av Charles Dickens klassiska berättelse.

Monstret i natten av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Illustratör: Sofia Falkenhem
Serie: Monstret Frank, #1
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Antal sidor: 107 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Frank är en mörkrädd pojke utan några vänner. På sin nioårsdag blir han ett monster när grannens fluffiga lilla knähund biter honom. Om nätterna förvandlas han sedan till ett slags varulv, men en varulv som vill bli kliad bakom öronen och klappad på magen. Men människorna förstår inte, utan ryktena om ”attackerna” sprider sig som en löpeld genom Yrred och monstret blir bara hemskare. Rädslan sprider sig. Men allra räddast är nog Frank, som inte vågar berätta att det är han som är monstret.

Ni vet de där böckerna som det känns som om alla skriver om ett tag och det verkligen låter som om det skulle vara något för en själv? Hur lätt det är att bygga upp förväntningar och föreställningar om hur boken ska vara? Jag tror att jag har råkat göra det med Monstret i natten. Inte det att den är dålig, men att jag nog hade förväntat mig att den skulle vara mer än vad den var.

Monstret i natten känns som om det fungerar som en alldeles utmärkt allegori över främlingsfientlighet och fördomar. Sättet som människorna ser på monstret Frank visar hur våra förutfattade meningar spelar in när vi tolkar det vi ser eller upplever. Att Frank lägger sig på motorhuven för att bli kliad på magen omvandlas till att han klösande hotfullt försöker ta sig in i bilen för att äta upp människorna därinne. Det känns som en bok som går att använda för att skapa spännande diskussioner.

En del av att jag inte riktigt faller för Monstret i natten är nog att jag inte kommer någon av karaktärerna riktigt på djupet. Frank är idrottshatande och bokälskande, men jag hade velat lära känna honom ytterligare. Likaså grannen och bibliotekarien, som dyker upp från ingenstans. Boken känns helt enkelt lite för kort. Troligtvis kommer dessa karaktärer utvecklas under seriens lopp och jag vill definitivt läsa vidare om Frank och hans nya monstervänner.

Några ord måste ju nämnas om en sak som ytterligare gör Monstret i natten fin, nämligen Sofia Falkenhems underbara illustrationer. De är så gulliga och fina, och passar perfekt ihop med texten.

Monstret i natten är en fin allegori över utanförskap och förutfattade meningar, men lite för höga förväntningar satte nog fnurr på tråden för min del.

Andra bokbloggare om Monstret i natten

Carolina läserEli läser och skriver; enligt OMias bokhörnaPrickiga Paula och böckernaromeoandjuliet; Sincerely Johanna

Lips Touch: Three Times av Laini Taylor

Författare: Laini Taylor
Illustratör: Jim di Bartolo
Förlag: Arthur A. Levine Books (2009)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lips Touch är en novellsamling som består av tre noveller. Alla tre har ett övernaturligt fokus där Laini Taylor väver in element från irländsk, hinduistisk och zoroastrisk mytologi, men lyckas skapa något eget. I centrum för varje berättelse står en kyss, men det är ingen vanlig kyss. Det är kyssar som kan förändra livet, vända världen upp och ned, som kan väcka dig till liv eller ta livet av dig. Eller få dig att förlora din själ.

Taylor har ett alldeles eget sätt att skriva, vilket hon för med sig genom hela Lips Touch. Det är liknelser som känns fräscha, unika och som väcker en direkt kroppslig reaktion i mig som läsare. Det går en stöt genom mig när hon verkligen lyckas hitta orden för att sätta orden på en känsla. Att språket därtill ibland är så vackert att jag bara vill stryka under och spara på meningar gör sitt till att upplevelsen är något över det extra.

Lips Touch inleds med novellen Goblin Fruit där vi får möta Kizzy, vars familj kommer från den Gamla Världen. Därmed är det självklart för dem att spöken och vampyrer finns. Likaså svartalfer. Men Kizzy har inte tid med detta. Hon vill så himla mycket. Kanske är det Kizzys hunger och längtan som griper tag mest i denna lilla saga, men stämningen är också perfekt uppbyggd. Med facit i hand är detta den bästa av novellerna därför att jag fångas så totalt av karaktärerna och det ödesmättade tonläget.

Den andra novellen, Spicy Little Curses, för oss med till Indien. En ung kvinna har en förbannelse vilandes över sig: om hon talar kommer hon att döda alla som hör hennes röst. Nu har hon blivit förälskad. Demonen som kastade förbannelsen väntar förtjust på att hon ska testa och se om den är verklig. Novellen är riktigt välskriven och känns som en saga. Stämningen sitter som en smäck. Men eftersom det blir en lite mer ordinär kärlekshistoria, om än med Taylors särskilda förtecken, så grips jag inte tag i den lika mycket som den förra.

Däremot fängslas jag totalt av den tredje, Hatchling. När Esme vaknar upp en morgon är hennes ena öga isblått, vilket orsakar en våldsam reaktion hos hennes mamma. Kanske ligger här förklaringen i deras underliga leverne. Skickligt väver Taylor in en inte särskilt välkänd mytologi i en gripande berättelse om en mamma med ett mörkt förflutet som gör allt för att skydda sin dotter, men som tvingas se det förflutna komma ifatt henne. Utsökt mörk och vacker.

Vad som gör Lips Touch än mer utsökt mörk och vacker är illustrationerna av Jim di Bartolo. Varje novell inleds med ett antal bilder, som är som en serie utan ord. Hur bilderna hänger ihop med själva novellen står ofta inte klart förrän läsaren har läst den. Då får en bläddra tillbaka och förundras över hans gotiska bilder i dämpad färgskala.

Vackert illustrerad och fylld av magiska berättelser är Lips Touch verkligen en skatt att ha i bokhyllan.

Tomtemaskinen av Sven Nordqvist

Författare: Sven Nordqvist
Illustratör: Sven Nordqvist
Serie: Pettson & Findus, #7
Förlag: Opal (1994)
Antal sidor: 129 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Julen närmar sig. Grannarnas barn har berättat för Findus om tomten. Nu ser han väldigt mycket fram emot julafton och vill att tomten ska besöka även honom. Pettson är rädd för att Findus ska bli mycket besviken när det inte kommer någon tomte. Borde det inte gå att konstruera en tomtemaskin? Projektet uppslukar Pettson, som visar sig vara mycket svårare än han hade väntat sig. Men till julafton är tomtemaskinen nästan klar. Fast så klart, den fungerar inte helt perfekt…

Tomtemaskinen skiljer sig en hel del gentemot Pettson får julbesök. Det är en mer avancerad berättelse med mycket mer text än den tidigare och fler sidospår i berättelsen att hålla reda på, vilket nog gör att den yngre läsaren får anstränga sig lite mer. För min egen del så uppskattar jag det, men fylls inte av samma känsla som när jag läste den tidigare boken. Kanske läste jag dem för tätt in på varandra? Eller så är det för att Tomtemaskinen började sitt liv som julkalender och senare blev bok, vilket gör att berättande känns mer episodiskt.

Pettson och Findus relation har utvecklats ytterligare i Tomtemaskinen, men också hur omvärlden uppfattar dem. Fortfarande känner jag mycket med karaktärerna. Här försöker Pettson ordna en fin överraskning åt Findus, men blir så uppslukad av projektet att han ofrivilligt ignorerar honom och får honom att må dåligt. Har vi inte alla gjort det någon gång – försökt ordna en överraskning, bara velat kunna säga det, men inte gör det för att inte förstöra det, och det blir lite pannkaka av det hela?

Jag upplever heller inte att illustrationerna i Tomtemaskinen är lika detaljerade som i den andra, även om detaljerna även finns här. Jag uppskattar så mycket med Sven Nordqvists konstnärskap: komposition, färgval och, som sagt, de små dolda detaljer som finns i så gott som varje bild. Kombinationen av text och bild gifter sig så väl för att skildra dessa två charmiga karaktärer.

Det är lite mer fart och fläkt i Tomtemaskinen. Som vanligt är det mycket som ska förberedas inför jul och Findus ska ”hjälpa” till, även om det inte alltid blir så bra. Det finns till och med en otäck scen i form av en mardröm. Tomtemaskinen bjuder inte på en endaste tråkig stund.

Och visst ger även Tomtemaskinen julstämning. Jag ska nog införa en tradition att läsa dessa varje år kring jul.

Andra bokbloggare om Tomtemaskinen

MsHisingen