Norse Mythology av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Förlag: W. W. Norton & Company (2017)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Norse Mythology utformar Neil Gaiman de nordiska myterna till en romanliknande struktur som tar sin början med skapandet av de nio världarna; för att djupdyka ned i gudarnas, dvärgarnas och jättarnas påhitt; för att kulminera i Ragnarök, gudarnas skymning och en ny tids och ett nytt folks födelse.

Som ni säkert vet vid det här laget är jag intresserad av mytologi och att jag tycker om Neil Gaiman. När dessa två ting kombineras innebär det ju att jag fylls av ett intensivt habegär. Jag var ju bara tvungen att beställa hem Norse Mythology. Eftersom jag kastade mig över den i samma stund som den kom så måste det ju räknas som ett bra köp.

Det är också mycket bra läsning då det märks att Gaiman älskar mytologi minst lika mycket som jag. Norse Mythology sprakar av berättarglädje när han har utgått från de källor som finns och håller sig trogen till originalen, men ändå skrivit om dem med en omisskännlig Gaimansk touch. Det är hans humor som får mig att skratta, hans formuleringar som får mig att vilja stryka under och spara citat, hans berättarkonst som får mig att huka mig över boken i spänning.

Norse Mythology är uppbyggd som en novellsamling med mer eller mindre välkända myter, ofta med en annorlunda vinkling. Trots detta så känns det som om det finns en röd tråd genom berättelserna som bildar en sammanhängande historia och som leder till från världens skapelse till det oundvikliga slutet: Ragnarök. Strukturellt fungerar den lite som hans The Graveyard Book, men ännu mer elegant. Jag tror att det här är en ny favorit som jag kommer att återvända till.

I Norse Mythology blåser Gaiman liv i de olika gudarna. Allt från den vise, men opålitlige, Oden till Thor, den starkaste men kanske inte smartaste av alla gudar. Men det är kanske hans Loke som är den mest fängslande av alla gestalter. Kanske bäst sammanfattas det av ett citat ur början av boken när Gaiman introducerar karaktärerna: ”Loki makes the world more interesting but less safe. He is the father of monsters, the author of woes, the sly god. Loki drinks too much, and he cannot guard his words or his thoughts or his deeds when he drinks.” (s. 24-25)

Norse Mythology är en kärleksförklaring till den nordiska mytologin och ett exempel på ren berättarglädje. Rekommenderas!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis

Författare: Joseph A. Davis
Förlag: Pärlan förlag (2016)
Antal sidor: 385 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Markus är i skidbacken när han får se sig själv svischa förbi. Distraherad råkar han ut för en olycka som gör att han hamnar på sjukhus. Därifrån kidnappas han av den vackra, men märklig Diomeda som tycks tro att han är prins över en plats som kallas för Valarien. I nästa stund befinner han sig i en märklig värld där kläder växer från träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför salivfläckar på kläderna. Ingen tror honom när han säger att han inte är prinsen, så han måste motvilligt inta rollen som landets sköld. Ingen lätt uppgift med tanke på att skräckinjagande monster håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske, om de gamla sagorna stämmer, är deras enda hopp.

Markus av Trolyrien är ingen bok som jag direkt hade hört talas om innan författaren skrev till mig och undrade om jag ville läsa hans bok. Den lät lite underhållande, så jag bestämde mig för att tacka ja och det är jag glad över att ha gjort.

Inledningsvis känns Markus av Trolyrien som en klassisk fantasyberättelse: en ung pojke kommer till en annan värld, måste försvara den och får ett uppdrag. Men även om elementen är klassiska så finns det så mycket ren berättarglädje i Markus av Trolyrien att den blir något eget. Det är fullt av udda saker som att städer har jättesniglar, folk spottar på sina kungligheter för att betyga vördnad och kungligheterna flyger runt på jättefjärilar. Det är kul och det är unikt. Kulturskillnaderna mellan Valarien och Trolyrien leder till en del roliga sekvenser.

Markus av Trolyrien är också riktigt spännande. Oftast finns det ett ständigt sug att fortsätta läsa, att få veta vad som händer. Det sker nämligen en massa förvecklingar, och Markus får inte veta allt och vet inte riktigt vem han kan lita på.

Jag skriver oftast, för det finns också stunder då Markus av Trolyrien segar ihop en aning. Det känns som om boken blir något för lång, att vissa sekvenser med behållning hade kunnat klippas bort för att få upp tempot lite.

Men för den som letar efter klassisk fantasy i lite av Terry Pratchetts anda sitter Markus av Trolyrien fint. Den bjuder på en underhållande, spännande lässtund.

Andra bokbloggare om Markus av Trolyrien

Tusen sidorVästmanländskans bokblogg

Nalle Puh av A. A. Milne

Författare: A. A. Milne
Illustratör: E. H. Shepard
Originaltitel: Winnie-the-Pooh
Översättning: Brita af Geijerstam
Serie: Nalle Puh, #1
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Antal sidor: 147 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Nalle Puh bor i Sjumilaskogen tillsammans med sina vänner Nasse, den dystra åsnan I-or, Kanin, Ugglan och de nya bekantskaperna Kängu och lilla Ru. Han är en björn med mycket liten hjärna, men som bär på en hel del klokskap. När Nasse möter en heffaklump eller när I-or tappar bort sin svans så finns Puh alltid där för att hjälpa dem. Tillsammans med sin bästa vän Christoffer Robin står Puh alltid på de svagas sida.

Såvitt någon av oss minns så lästes det aldrig Nalle Puh för mig och min syster när vi var barn. Filmerna och tv-serien om nallen och hans vänner i Sjumilaskogen var också mer min systers grej, som jag minns det, även om jag gärna tittade med henne. Men när boken kom på årets bokrea kunde jag ju bara inte motstå den, utan slog till. Något som jag är oerhört glad över.

Nalle Puh innebär nämligen oerhörd mysfaktor. Varje kapitel är som en fristående liten berättelse där Puh och hans vänner ställs inför olika problem, vilket leder till humoristiska och mysiga historier. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle vara som en liten novellsamling, men det gör att det är lätt att läsa boken. Du vill liksom bara läsa en liten berättelse till, och en liten till, och innan du vet ordet av snurrar huvudet med heffaklumpar och mindre genomtänkta planer att kidnappa lilla Ru.

Allting är bedårande illustrerat av E. H. Shepard. För den som är uppvuxen med den tecknade Disney-versionen av Nalle Puh kommer Puh te sig lite mer tilltufsad och magrare än vad vi är vana att se honom, men det är charmigt så det förslår. Ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta och titta på de finurliga bilderna som passar berättelsen perfekt.

Nalle Puh är en klart läsvärd barnboksklassiker som jag varmt rekommenderar om du behöver något som fyller dig med värme och myskänslor.

Andra böcker i serien

Nalle Puh

Nalle Puhs hörna

Hans majestäts drake av Naomi Novik

Författare: Naomi Novik
Originaltitel: His Majesty’s Dragon
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Temeraire, #1
Förlag: Bonnier Pocket (2008)
Antal sidor: 334 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

William Laurence är kapten över HMS Reliant när hans liv drastiskt förändras. De besegrar en fransk fregatt i strid, men det visar sig att de har en ovärderlig last: ett drakägg. Bara det att ägget är på väg att kläckas. Någon måste därmed sela draken och bli en del av flygkåren. Hans öde och liv är därmed förändrat för alltid. Tillsammans med den ovanligt intelligenta och speciella draken Temeraire kommer han att nu skickas på många äventyr i den brittiske kungens tjänst.

Napoleonkrigen verkar vara populärt stoff för alternativa historieskildringar med fantasyförtecken. För några somrar sedan läste jag brittiska Susanna Clarkes förträffliga Jonathan Strange & Mr Norrell, där magi återupptäcks precis lagom för att hjälpa till i kriget. Nu har turen kommit till amerikanska Naomi Noviks Hans majestäts drake, där drakar används i armén, och jag måste erkänna att jag föll som en fura.

En stor del av det hela beror på karaktärerna i Hans majestäts drake. Ni känner mig, det är karaktärerna som ska få mig på fall. Det är snudd på kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Laurence, den arketypiska gentlemannakaraktären som aldrig hade kunnat föreställa sig det här livet men vet med sig att göra sin plikt. Kärleken är inte förbehållningslös eftersom han har en del tidstypiska attityder mot kvinnor, även om han skärper sig en bit in i historien. Det är definitivt kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Temeraire, den kloka draken som ifrågasätter så mycket av världsordningen. Dessa karaktärer lyckas röra om riktigt i grytan bara i första boken. Vad ska de hitta på i resten av serien?

Och det här med drakar sedan. De bästa fantasyböckerna är ju de där som har en världsuppbyggnad som känns som om den har skett utan ansträngning och som känns så fullständigt övertygande. Drakar under Napoleonkrigen? Ja, men det är självklart att det fanns! Hans majestäts drake lyckas verkligen sälja in sin världsbyggnad med råge. Det verkar dessutom finnas betydligt mer att utforska, vilket bådar gott för uppföljarna.

Om du vill läsa fantasy med en riktigt elegant världsuppbyggnad och charmiga karaktärer så är Hans majestäts drake något för dig.

Andra bokbloggare om Hans majestäts drake

Bokpotaten; MsHisingen

Andra böcker i serien

Hans majestäts drake

Jadetronen

Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf

Tongues of Serpents

Crucible of Gold

Blood of Tyrants

League of Dragons

Kattguden av Ingerun Sjösvärd

Författare: Ingerun Sjösvärd
Förlag: Mrs Seasword (2016)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Som barn blev Liam biten av en katt och har sedan dess inte varit så förtjust i djuren. Desto mer förtjust är han i fotboll, även om mamma säger att han måste sköta skolan för att få fortsätta spela. Mamma och pappa jobbar mycket, vilket gör att Liam känner sig ensam. Men då kan han alltid besöka grannen Olle. Han har alltid tid att prata och ofta hjälper han till på fotbollsträningarna. En dag finns Olle inte i sin lägenhet, utan han har blivit vräkt. Istället bor han i parken, omgiven av en massa katter. Det är något skumt på gång och Liam blir snart varse om att ett ont kattväsen vill ta över världen. Kan han stoppa henne? Vill han göra det?

När jag började blogga 2012 var Boktjuven en av de första bokbloggar som jag började följa regelbundet. Därmed blev det självklart att jag ville läsa hennes debutroman Kattguden när den kom. Jag deltog i en tävling och hade turen att vinna den.

På ett rakt och enkelt språk debuterar Ingerun Sjösvärd med en spännande och lite småruskig berättelse för barn i mellanåldern. Kattguden blandar inslag från egyptisk och biblisk mytologi för att skapa ett äventyr som gör att du nog betraktar katter med lite misstänksamhet. De här vill inget hellre än att göra människorna till sina slavar.

Ibland kan det dock finnas en tendens till övertydlighet i berättandet, som om Sjösvärd inte riktigt litar på läsaren. Jag tror varken den tänkta målgruppen eller deras föräldrar behöver en förklaring om att FIFA är ett fotbollsspel, till exempel, utan det framgår i sammanhanget.

Men annars är Kattguden en spännande och intressant debut som håller läsaren i sitt grepp från första till sista sidan.

Andra bokbloggare om Kattguden

Havsdjupens sal; Lillabus läser; Läsresan; Mitt bokliga liv; MsHisingen; Prickiga Paula och böckerna; Västmanländskans bokblogg

Ordbrodösen av Anna Arvidsson

Författare: Anna Arvidsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Antal sidor: 321 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Alba Vinter är född in i en släkt med en hemlighet. Kvinnorna är ordbrodöser: med det skrivna ordet kan de kontrollera människors handlingar, tankar och känslor. På sin artonårsdag ska Alba genomgå invigningsriten och påbörja sitt läroår. Men något går snett. Kraften kommer inte till henne. Förvirrad och vilsen skickas hon till en avlägsen släkting, men blir snart varse om att det finns mörka hemligheter i släkten. Att vissa kan gå hur långt som helst för kraftens bevarande. Alba tvingas in i en kamp mot klockan för att hinna först och förhindra ett mord.

Anna skriver under är en blogg som består av tre skrivande människor som alla stöttar varandra i sitt skrivande. Jag har tidigare läst Anna Jakobsson Lund och Anna Ahlund av dessa, och tyckte mycket om deras böcker. Anna Arvidsson är den sista av dem som debuterar med Ordbrodösen och det är en av årets debuter som jag har varit mest nyfiken på.

Vi kastas genast in i ordbrodösernas värld med deras regler och begränsningar. Det märks att Arvidsson har lagt ned en hel del tankeverksamhet på hur det ska fungera och därtill skapat en mytologisk bakgrund till ordbrodöserna. De har sina egna sägner och historier, som vi får ta del av. Ibland kan jag tycka att vi lastas på med lite mycket information, men oftast finns det en poäng med det i Ordbrodösen. Ordbrodösernas värld är i vilket fall som helst magisk.

Jag sugs genast in i Ordbrodösen. Mycket för att jag fastnar för Alba, hennes saknad efter mamman och hur hon bygger upp relationer med de hon möter. Mötet med Lo och Klara skapar ju alternativ till en annan värld än den snäva sfär hon är uppväxt inom och det är värmande att se hur Alba börjar fundera på om ett annat liv är möjligt än det hon hade tänkt sig.

Samtidigt är ju mysteriet riktigt spännande. I takt med att Alba lär sig mer om ordbrodöserna vill jag bara läsa lite ett till. Ett kapitel till. Några sidor till. Fram emot slutet är det ju omöjligt att sluta att läsa, utan jag sitter som klistrad tills jag har läst ut Ordbrodösen.

Ordbrodösen är en spännande och fantasifull debut som fängslade mig från första till sista sidan.

Silver on the Tree av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #5
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mörkret samlar sina krafter för att göra ett slutgiltigt försök stiga och lägga människornas värld under sig. Will Stanton är född som den sista av De Gamle och har ett stort ansvar för att försöka stoppa Mörkret. Tillsammans med Merriman Lyon och den walesiske pojken Bran Davies måste de finna de sista Maktens föremål för att kunna gå segrande ur striden. Syskonen Drew, tre dödliga, har även sin roll att spela i den sista striden. Genom tid och rum, skräck och död, måste de avvärja detta sista hot.

Då har jag kommit till sista boken i serien och nått omläsningens slut. Men trots att jag vet att jag har läst Silver on the Tree tidigare, så känner jag inte igen något alls medan jag läser. Det innebär att det blir som att sätta tänderna i en helt ny bok. Vilken resa som den bjuder på sedan!

Silver on the Tree är nog den otäckaste boken i serien. Det blir bara mörkare och mörkare, och inslagen från keltisk mytologi blir brutalare. Susan Cooper tar vanliga djur, såsom minkar och illrar, och lyckas göra dem olycksbådande och skrämmande på ett vis som riktigt kryper in under huden på en. Även svek från människor leder till förkrossande insikter. Det här är på många sätt en mognare bok, vilket gjorde att jag kanske inte tyckte om den fullt lika mycket som de andra som barn.

Samtidigt är nog Silver on the Tree den av böckerna som är mest fantasifull och surrealistisk. Coopers vackra prosa får fritt spelrum för att skildra de märkliga och magiska händelserna som fyller boken. Här har tidsbegreppet verkligt suddats ut. Nutid och dåtid ligger parallellt med varandra, bara åtskilda av en tunn slöja, och Will och Merriman rör sig fritt mellan dem för att kunna uppnå sina medel.

Om jag bara ska få klaga på något litet så är det att jag inte är överdrivet förtjust i den typ av avslut som Silver on the Tree bjuder på. Men det är min personliga preferens. Jag kan se vinsterna med det och tycker att det passar in i tonen för hela serien. Att jag sedan hade velat se det hela sluta på ett annat vis är ju en annan femma.

Silver on the Tree bjuder på en stor överraskning och är definitivt en av de bättre böckerna i serien. Som jag har sagt tidigare: har du inte läst, gör det!

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree

Selmas saga

Skapare: Per Simonsson och Stefan Roos
Skådespelare: Johan Ulveson, Ester Vuori, Leo Hellenius
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 24
Längd: 360 minuter

Selma är åtta år när hyresvärden knackar på hemma hos familjen Traskvist och säger att om de inte betalar sin skuld så kommer de att vräkas. De har till julaftonsmorgon på sig att skramla ihop pengarna. Selma håller på att misströsta när hon av misstag snubblar över en presentation av forskaren Efraim von Trippelhatt, som tror att han har funnit vägen till tomtens rike och vill finansiera en expedition dit. Det sägs att tomten kan uppfylla ens innersta önskan. Vetenskapsakademin skrattar ut Efraim, men Selma får nytt hopp. Om hon kan hjälpa Efraim nå jultomtens rike kan hon få sin enda önskan uppfylld: att hennes familj får bo kvar i sitt hem.

När jag såg trailern för Selmas saga för första gången tänkte jag: ”äntligen en riktig julkalender!” Men när jag såg de första avsnitten blev jag inte övertygad. Det kändes förutsägbart och gjort sedan tidigare, så jag tappade bort julkalendern. Jag hittade den igen kring Lucia och föll som en fura.

Jag sugs snabbt in i Selmas saga. Trots ett visst mått av förutsägbarhet, så är det alltid lika spännande att sätta sig ned och se ett avsnitt. Kanske för att de ofta slutar med en rejäl cliffhanger. Magi varvas med humor och spänning. Ofta känns berättelsen välgenomtänkt och anpassat för formatet, men jag har lite invändningar mot de sista avsnitten. Det känns som om hur det ”borde” ha slutat kom några dagar för tidigt, vilket gjorde de två sista avsnitten till rena transportsträckor.

Att följa med hur karaktärerna utvecklas gör Selmas saga till en hjärtevärmande resa. Särskilt att se relationen mellan Selma och Efraim utvecklas och fördjupas får mig att sitta och le i soffan. Johan Ulveson gör en riktigt fin insats som den egocentriske, inledningsvis barnhatande forskaren som upptäcker att det finns annat som är viktigt än berömmelse.

Selmas saga är också en riktigt snygg produktion. Miljöerna är ofta fina, även om de i vissa sekvenser känns som målade kulisser, och kostymdesignen är genomtänkt. Effekterna är riktigt snygga. Det osar steampunk med vad som känns som influenser från Tim Burtons Kalle och chokladfabriken och en gnutta av Brad Silberlings Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Det hela känns väldigt lyckat.

Selmas saga innehåller alla ingredienser som en riktigt bra julkalender ska innehålla och känns som om en av de mest lyckade på flera år.

Mupparnas julsaga

Originaltitel: The Muppet Christmas Carol
Regissör: Brian Henson
Manus: Jerry Juhl
Skådespelare: Sven Wollter, Ulf Källvik, Anders Öjebo, Ulf Peder Johansson
Produktionsår: 1992
Längd: 84 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Mupparna sätter sin egen prägel på denna klassiska julsaga. Den store Gonzo ikläder sig rollen som Charles Dickens när denne berättar historien om Ebenezer Scrooge, en känslokall och snål gammal man som avskyr julen. Natten före juldagen dyker spöket efter hans affärskompanjon, Marley, upp med en varning om att det kommer gå illa för Scrooge om han fortsätter på den väg han har slagit in på. De svunna, nutida och framtida jularnas spöken besöker honom för att få honom att ändra sig.

Jag vet inte hur länge sedan det är jag sist såg Mupparnas julsaga. Jag har något vagt minne av att vi såg den i skolan när jag gick i mellanstadiet. Att det var någon form av tradition att vi gjorde det. Ändå förvånar det mig hur mycket som jag har lite halvt glömt och som får mig att skratta till av förtjusning.

Mupparnas julsaga är nämligen ren skär nostalgi för mig. Jag smälter inför mupparnas mer humoristiska tolkning av sagan med sina musikalnummer och Dickens och Rizzos små utbyten om handlingen. Skratten duggar tätt. Det är en underhållande film för både barn och vuxna, även om den kanske förlorar lite av sin kuslighet för den vuxne. Åtminstone var den inte lika kuslig som jag mindes det.

Mupparnas julsaga bjuder på snyggt foto och snyggt konstruerade miljöer. Mupparna själva smälter samman bra med de mänskliga skådespelarna och effekterna är med tidens mått mätta riktigt snygga. Michael Caine, vars röst dubbas av Sven Wollter, gör ett riktigt bra jobb som den kylige Scrooge och bjuder på en övertygande psykologisk förvandling genom berättelsens lopp.

Mupparnas julsaga bjuder på en humoristisk och varm tolkning av Charles Dickens klassiska berättelse.