Författare: Jennifer Saint
Förlag: Wildfire (2023)
Antal sidor: 363 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
När kungen får ett flickebarn istället för den son han önskar, låtar han lämna henne i vildmarken för att låta de vilda djuren ta flickstackaren. Men en björnhona kommer förbi och uppfostrar flickan som en av sina egna ungar. Senare blir hon upptagen i kretsen av nymfer kring gudinnan Artemis och får namnet Atalanta. Hon springer snabbare än någon annan människa och är en fenomenal bågskytt. På uppmaning av gudinnan, ger hon sig iväg med Jason och argonauterna i jakt på det gyllene skinnet, för att vinna ära i Artemis namn. Men när hon ser världen utanför skogen hon vuxit upp i, börjar hon undra om det finns mer för henne. Kan hon förbli sann mot sig själv, medan hon ristar in sitt namn bredvid Greklands främsta hjältar?
Atalanta är Jennifer Saints tredje bok där hon omtolkar grekisk mytologi, ur ett främst kvinnligt perspektiv. Här väver hon samman de två myter som finns kring denna lite mindre kända figur ur den grekiska mytologin.
Grejen med Jennifer Saints böcker är att hon hittills har gett röst åt kvinnorna som befinner sig i bakgrunden av männens myter. Atalanta är huvudpersonen i sin egen myt. Mer lik arketypen av en typisk grekisk hjälte: beskyddad av en gudom (Artemis), snabbare än den flesta andra och en fantastisk jägare. Av nödvändighet blir därför denna bok väldigt närliggande det som redan har skrivits om henne. Visst att det finns en hel del tänkvärt i diskussion kring hur man försöker förringa och undanskuffa hennes betydelse för argonauterna, men det glimrar inte till på samma sätt som i hennes tidigare böcker.
Då är det kvinnorna runt omkring Atalanta som snarare fängslar. Nymfen Callisto, som råkar illa ut och väcker Artemis vrede. I äventyret med argonauterna stöter de på drottning Hypsipyle, som skulle göra vad som helst för att bevara sitt rike, och den sluga kungadottern Medea. Medea är en sådan gestalt som skulle förtjäna sin egen bok. Hur skulle man kunna göra hennes handlingar begripliga?
Atalanta är skriven på samma lyriska språk som de tidigare böckerna, men den väcker inte intresse på samma sätt som dem.
