Midnight Mass

Skapare: Mike Flanagan
Skådespelare: Kate Siegel, Zach Gilford, Kristin Lehman
Produktionsår: 2021
Antal avsnitt: 7
Längd: 450 minuter

Crocket Island är ett döende samhälle. De flesta av öborna försörjer sig som fiskare, ett yrke som blivit allt svårare att utöva med tanke på alla krångliga bestämmelser. Det är hit Riley Flynn återvänder efter att ha avtjänat sitt straff för en rattfylla, som dödade en ung kvinna. Med samma färja anländer en ung, karismatisk präst för att tillfälligt ersätta deras gamle. I kölvattnet av hans ankomst börjar underliga saker ske. Skrämmande omen och glädjande mirakel. Hoppet och tron växer sig allt starkare bland befolkningen. Men är det verkligen Gud som står bakom fader Paul Hill? Och vart är det han ämnar föra dem alla?

Midnight Mass är Mike Flanagans senaste skräckserie för Netflix. Den släpptes i slutet av september och jag hade planerat att jag skulle se den i oktober lagom till Halloween. Men jag var så trött och slut att det aldrig blev av.

Men när jag väl börjar titta på Midnight Mass är jag full av förväntningar. Den börjar dock oerhört långsamt. Så långsamt att jag börjar ana en besvikelse. Men så kommer avsnitt 3 och vänder upp och ned på allting. Efter det så kan jag knappt sluta titta. Jag förstår inte varför så många personer liknar den här serien vid Stephen Kings Väckelse, när den självklara liknelsen ligger i Staden som försvann.

För mig är Midnight Mass en berättelse om tro och desperation. Om hur desperation kan förvrida tron, göra dig villig att omtolka allt för att inte döda ditt hopp. Det här är en mörk serie. Många av karaktärerna fattar fruktansvärda beslut i namn av sin tro. De är beredda att lura sig själv till en punkt det inte går att återvända ifrån bara för att hålla sitt desperata hopp vid liv. Det här är en skräckberättelse som effektivt använder religionen som en ram för hur saker och ting kan gå fruktansvärt långt och illa. Även om katolicismen inte alltid porträtteras korrekt, är dess ritualiserade utövande av tro en perfekt grogrund för en skräckberättelse. Likaså är det att låta påsken och återuppståndelsen bli metaforer för vad det är som sker i berättelsen.

Jag har pratat en hel del om Midnight Mass med mina nära och kära. Min mamma skrev till mig och undrade om det inte fanns något ljus i serien. Som sagt, det här är en mörk serie. Tål man absolut inte att se djur fara illa ska man undvika den. (Jag är traumatiserad av en scen i avsnitt 2). Men jag är inte den som klarar av att se nattsvart skit. Det måste finnas en ljusglimt. Ljusglimten här ligger i relationerna mellan karaktärerna. I familjen, vänskapen, kärleken. I styrkan att förlåta och styrkan att resa sig upp för att försöka bli en bättre person när man sedan länge har gett upp. Även om det är en tragisk serie, finns det glimtar av hopp, kärlek och medmänsklighet.

Midnight Mass är en serie som verkligen grep tag i mig och berörde mig. Jag har svårt att sluta tänka på den.