No och jag av Delphine de Vigan

Författare: Delphine de Vigan
Originaltitel: No et moi
Översättning: Helén Enqvist
Förlag: Sekwa (2009)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lou Bertignac är ett trettonårigt underbarn som är yngst och bäst i klassen med huvudet fyllt av frågor om hur världen och människor fungerar. Hon är enda barnet i en trasig familj där mamman är deprimerad och pappan handfallen men med en glad fasad. Lou försöker genom olika experiment tämja världen. När hon tvingas hålla ett föredrag inför klassen väljer hon av en slump att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon artonåriga No, som är hemlös och som låter sig intervjuas inför föredraget. Ett arrangemang som övergår i en djupare vänskap som vänder upp och ned på Lous tillvaro.

En sak som jag har kommit underfund med, tack vare bokbloggandet, är att jag ofta tycker om fransk litteratur. Därmed har ett av namnen som jag varit nyfiken på varit Delphine de Vigan och när jag vann No och jag blev jag därför väldigt glad över chansen att få stifta bekantskap med henne till sist.

Och tur är väl det, eftersom jag grips tag av No och jag från första stund. Lou är den brådmogna, intellektuella tjejen som är naiv om hur det fungerar i världen och No är någon som har sett de värsta sidorna och erkänt sig besegrad. Deras vänskap är lika osannolik som den är vacker, och ju djupare den växer fram desto mer investerad blir jag i hela boken.

Men som med den mesta franska feelgood jag har läst så innehåller No och jag en hel del svärta. Vänskapen är inte fullt lika lätt som Lou har föreställt sig. No bär med sig en hel del bagage och är trasig innerst inne på ett sätt som en naiv trettonåring har svårt att greppa. Det blir inte solsken och en dans på rosor, utan det är fint och realistiskt skildrat.

No och jag är dock inte en bok som enbart skildrar ett fint vänskapsband, utan också en bok som försöker säga något om situationen för hemlösa i Frankrike. Stundtals blir budskapet lite övertydligt, men samtidigt innehåller boken så många minnesvärda citat att jag gärna skulle göra många understrykningar i boken. Ett sådant citat är:

”Vi kan skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikroskopiskt chip. Vi kan låta folk dö på gatorna.” (s. 69)

No och jag är en stark, värmande berättelse om vänskap som inte duckar för det svarta. Den lämnar också frågan hos läsaren: ja, varför är det så lättare att ta hand om en hund än en människa? (Du förstår om du läser boken.)

Andra som har bloggat om No och jag

Bokhora; Böcker emellan; En bok om dagen; Fiktiva Galaxer; Kajsas bokblogg; Läsresan; Kultur och tro; PocketBlogg; Ur Sickans perspektiv