Prudence av Gail Carriger

Författare: Gail Carriger
Serie: The Custard Protocol, #1
Förlag: Orbit (2015)
Antal sidor: 564 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

When Prudence Alessandra Maccon Akeldama (Rue to her friends) is given an unexpected dirigible, she does what any sensible female would under similar circumstances – names it the Spotted Custard and floats to India in pursuit of the perfect cup of tea. But India has more than just tea on offer. Rue stumbles upon a plot involving local dissidents, a kidnapped brigadier’s wife, and some awfully familiar Scottish werewolves. Faced with a dire crisis and an embarrassing lack of bloomers, what else is a young lady of good breeding to do but turn metanatural and find out everyone’s secrets, even thousand-year-old fuzzy ones? (Baksidetexten)

Det måste kanske erkännas att jag inte läser Prudence vid bästa möjliga tillfälle. Jag börjar läsa boken dagen innan jag ska opereras efter att operationen blivit uppskjuten en gång tidigare och är splittrad av nervositet. Sedan läser jag vidare dagarna efter operationen när jag är lite omtöcknad fortfarande. Kombinerat med höga förväntningar är det kanske som bäddat för besvikelse.

Men nej, samtidigt kan jag inte komma ifrån den dominerande känslan av att Prudence är seg. Fruktansvärt seg, till att börja med. Första halvan av boken är en enda lång transportsträcka på Rues nya luftskepp där karaktärerna inte gör något för att charma mig och där det i princip händer väldigt lite. Inte förrän sällskapet anländer till Indien så blir det lite action.

När vi ändå talar om karaktärerna i Prudence så måste jag säga att mitt första intryck är att de är urvattnade kopior av sina föräldrar. Därtill stör Rues och Primrose fixering vid kläder mitt läsflyt, vilket även var närvarande i Parasollprotektoratet men mycket smidigare skött. Det är inte förrän fram emot slutet som jag börjar tycka om karaktärerna. Särskilt Percy, av någon outgrundlig anledning. (Innerst inne måste jag ju erkänna att jag hade hoppats att föräldragenerationen skulle ha varit lite mer närvarande.)

Samtidigt måste jag ju säga att jag bara älskar Gail Carrigers sätt att skriva. Även om Prudence inte bjuder mig på lika många skratt som serien om Rues mor, så är den ändå skriven med Carrigers omisskännliga humor. Det går ju inte annat än att älska citat som detta: ”One could not blame a people for disliking vampires. Vampires were like brussels sprouts – not for everyone and impossible to improve upon with sauce.” Tyvärr går det en bit mellan de riktigt bra citaten.

Sammanfattningsvis så upplevde jag Prudence som lite av en besvikelse, men jag kommer ändå ivrigt lästa nästa del i serien. Jag tror att den kan vara bättre.

Andra som har bloggat om Prudence

Annas bokbord; Boktycke; Mitt bokliga liv

Andra böcker i serien

Prudence

Imprudence