Orlando av Virginia Woolf

Författare: Virginia Woolf
Originaltitel: Orlando
Översättning: Margareta Ekström
Förlag: Norstedts (2012)
Antal sidor: 250 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Den unge mannen Orlando, som lever under Elizabeth I:s tid, bestämmer sig för att aldrig åldras. Efter en kärleksaffär med drottningen inleder han ett passionerat förhållande med Sasha, en ung prinsessa… från det ryska hovet. När hon tvingas återvända till hemlandet känner sig Orlando vilsen och sviken. När han får chansen att bli ambassadör i Konstantinopel reser han till Turkiet. Men en morgon vaknar han och inser att han under natten förvandlats till kvinna. Samma personlighet, samma lynne, samma intelligens – men från och med nu sett utifrån ett kvinnligt perspektiv. (Baksidetexten.)

Det finns vissa böcker som en så förtvivlat vill älska, men där det känns som om boken helt enkelt inte vill släppa in en. Orlando är en sådan bok. Kanske är det de svulstiga beskrivningarna som sätter käppar i hjulet för mig. Det är lätt att gå vilse i dem, även om de visar på hur väl Virginia Woolf behärskar språket och hur behändigt hon fiskar upp diverse liknelser.

Det är inte förrän Orlando förvandlas till kvinna som jag upplever att boken tar fart. Då är ändå förvandlingen märkligt händelselös. Från att ha varit man kvällen innan vaknar Orlando upp och upptäcker att under natten har han blivit kvinna. Något som han tar med en axelryckning och fullständig ro. Samtidigt som avsaknaden av dramatik är skön, så känns det inte helt trovärdigt. Det känns som om det borde vara en större omställning.

Men genom Orlandos ögon skildras även hur kvinnorollen förändras genom århundradena. Hur tidsandan faller på och tvingar in kvinnor i ramar som hon själv kanske inte skulle ha valt. Men är män och kvinnor verkligen så olika och är gränserna så tydliga? Så här skriver Woolf om manligt och kvinnligt i Orlando:

”Mannen ser världen rakt i ansiktet, som om den var gjord att nyttjas av honom och till hans behag. Kvinnan sneglar på världen från sidan, med finess, men också med misstro. Hade båda burit samma slags kläder är det möjligt att deras syn på världen skulle varit densamma.

Detta är vad några filosofer och vismän tror, men på det hela taget är vi av annan uppfattning. Skillnaden mellan könen är, lyckligtvis, mycket djupgående. Kläderna är bara symboler för något som döljs djupt under dem. Det var en förändring i Orlando själv som kom henne att välja kvinnokläder och kvinnligt kön. Ock kanske uttryckte hon därmed bara helt öppet – öppenhet präglade hela hennes väsen – något som många människor erfar utan att för den skull uttrycka det lika tydligt. Ty här kommer vi åter till ett dilemma. Fastän könen är skilda, blandar de sig med varandra. Hos varje människa kan en vacklan mellan de båda könen äga rum, och ofta är det bara kläderna som uppehåller skenet av man eller kvinna, medan under dem råder rena rama motsatsen till vad som syns på ytan.”

Orlando är en bok som jag känner mig ambivalent. Jag faller inte för den, men det är en bok jag är glad över att ha läst.

Andra som har bloggat om Orlando

Bokbunden; Bokomaten; Carolina läser