Norse Mythology av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Förlag: W. W. Norton & Company (2017)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Norse Mythology utformar Neil Gaiman de nordiska myterna till en romanliknande struktur som tar sin början med skapandet av de nio världarna; för att djupdyka ned i gudarnas, dvärgarnas och jättarnas påhitt; för att kulminera i Ragnarök, gudarnas skymning och en ny tids och ett nytt folks födelse.

Som ni säkert vet vid det här laget är jag intresserad av mytologi och att jag tycker om Neil Gaiman. När dessa två ting kombineras innebär det ju att jag fylls av ett intensivt habegär. Jag var ju bara tvungen att beställa hem Norse Mythology. Eftersom jag kastade mig över den i samma stund som den kom så måste det ju räknas som ett bra köp.

Det är också mycket bra läsning då det märks att Gaiman älskar mytologi minst lika mycket som jag. Norse Mythology sprakar av berättarglädje när han har utgått från de källor som finns och håller sig trogen till originalen, men ändå skrivit om dem med en omisskännlig Gaimansk touch. Det är hans humor som får mig att skratta, hans formuleringar som får mig att vilja stryka under och spara citat, hans berättarkonst som får mig att huka mig över boken i spänning.

Norse Mythology är uppbyggd som en novellsamling med mer eller mindre välkända myter, ofta med en annorlunda vinkling. Trots detta så känns det som om det finns en röd tråd genom berättelserna som bildar en sammanhängande historia och som leder till från världens skapelse till det oundvikliga slutet: Ragnarök. Strukturellt fungerar den lite som hans The Graveyard Book, men ännu mer elegant. Jag tror att det här är en ny favorit som jag kommer att återvända till.

I Norse Mythology blåser Gaiman liv i de olika gudarna. Allt från den vise, men opålitlige, Oden till Thor, den starkaste men kanske inte smartaste av alla gudar. Men det är kanske hans Loke som är den mest fängslande av alla gestalter. Kanske bäst sammanfattas det av ett citat ur början av boken när Gaiman introducerar karaktärerna: ”Loki makes the world more interesting but less safe. He is the father of monsters, the author of woes, the sly god. Loki drinks too much, and he cannot guard his words or his thoughts or his deeds when he drinks.” (s. 24-25)

Norse Mythology är en kärleksförklaring till den nordiska mytologin och ett exempel på ren berättarglädje. Rekommenderas!

Fragile Things av Neil Gaiman

fragile things

Författare: Neil Gaiman
Förlag: Headline (2013)
Antal sidor: 440 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fragile Things är en samling av 32 dikter och noveller, som alla bjuder på Neil Gaimans underfundiga sätt att berätta och unika språk. På grund av de många verken så känns Fragile Things lite otymplig att recensera på det sätt som jag brukar recensera novellsamlingar, men jag gör mitt bästa försök.

Inledningsvis måste jag nämna att någon poet tycker jag inte att Gaiman är. Av de fem dikter som är med i Fragile Things är det bara The Fairy Reel, om en man som offrar en bit av sitt hjärta för att kunna leva delvis i älvornas värld, som jag fastnar för. I övrigt saknar de rytm och prosodi. Det tycks som om Gaiman tror att poesin ligger i radbrytningen, inte i melodin.

Desto bättre berättare är han. Jag kan inte recensera Fragile Things utan att nämna A Study in Emerald, som är det första jag läste av denne författare. Sherlock Holmes möter Lovecrafts skräckvärld på ett synnerligen innovativt sätt och tvisten på slutet är briljant.

Nästa novell som jag riktigt fastnar för är October in the Chair, som påminner mycket om Stephen Kings novell Vinterverk. Årstiderna samlas för att berätta historier och Oktober berättar en saga om en pojke som mobbas av alla. När han rymmer hemifrån träffar han en död pojke. Som ett slags föregångare till The Graveyard Book bygger denna novell upp stämningen på ett mycket snyggt vis och slutet är snudd på ondskefullt.

Lite sämre tycker jag om Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of Night of Dread Desire, eftersom den känns lite smått överdriven. En ung författare kämpar med att skriva och det blir aldrig som han vill. Det är dock en underhållande skröna som bjuder på en fantastisk tvist på slutet.

Other People är nästa novell som riktigt fångade mig. En nyanländ man hamnar i helvetet och tas om hand av en demon. (Inte ”tas om hand” i den mjuka betydelsen). Den tilltalar Supernatural-fanet i mig och lyckas förmedla ett intensivt händelseförlopp på bara ett fåtal sidor.

Strange Little Girls är en novell som i sig består av ett flertal mindre noveller och fick i sin helhet ett ganska lågt betyg. Men jag ville nämna Raining Blood, som är fullständigt briljant. På ett par korta stycken lyckas den förmedla två möjliga vägar som en kvinnas liv kan ta. Läsaren får sedan avgöra vilken historia som är sann.

En bättre helhet var Harlequin Valentine, som leker med Harlekinaden vilket jag är väldigt svag för. Harlequin försöker vinna sin dams hjärta med oanade konsekvenser. På något sätt lyckas novellen behålla den humoristiska tonen i originalet, men kombinerar det med ett brutalt stråk av allvar. Kanske gör sig Gaiman som bäst när han leker med andras fiktiva världar.

Det gör han även i denna nästa novell som jag fastnade för. Många är vi som har störts av hur Susan skrevs ut i Berättelsen om Narnia och The Problem of Susan är Gaimans ”lösning” på det hela. Novellen beskriver vad som hände henne efteråt och det är inte ett lätt liv, utan griper tag i en. Slutet är dock verkligen vedervärdigt, men det är väl lite det som är grejen med Gaiman? Han kan få en att älska det som får det att vända sig i magen på en.

Ändå är det inte riktigt skräck. Skräck är däremot Feeders and Eaters, där en man springer på en bekant som inte är sig riktigt igenkännlig. Historien han berättar är hårresande. Det finns en scen i den här som har dröjt sig kvar hos mig med en känsla av obehag. Det var nästan så att jag inte kunde sova efteråt. Åtminstone fick den mig att ligga och grubbla.

How to Talk to Girls at Parties är ingen fullpoängare, men väl värd att läsas ändå. Två killar snubblar in på en fest där de andra gästerna inte riktigt är mänskliga. Spänningen byggs upp i och med att läsaren förstår hur det hela ligger till, medan pojkarna är helt intet ont anandes om i vilkas sällskap de befinner sig i.

Men min absoluta favorit är nog nästan Sunbird. Det handlar om en samling gourmeter som har ätit de mest fantastiska saker, såsom enhörningstartar (är Gaiman ute efter enhörningar, förresten, med tanke på vad som hände i Stardust?), men nu har fått slut på nya ting att äta. En av dem föreslår att de ska äta solfågel. I den här bygger han upp ett intressant persongalleri och använder verkligen bildspråk för att skildra deras personligheter. Över novellen ligger en lätt olycksbådande ton, vilket får mig att frukta det värsta. Slutet överraskade mig.

Att Fragile Things är en högkvalitativ samling bör visas på att nästan allt det jag har nämnt har varit fullpoängare. Och de som jag har nämnt som inte nådde full pott har fått fyra stjärnor, vilket snudd på varit det vanligaste betyget. Det var länge sedan jag läste en novellsamling som höll så här jämn och hög kvalitet. Den blandar allt från älvor till zombier, gourmeter till kriminella, humor till skräck.

Jag tycker att Fragile Things är en pärla. Missa den för guds skull inte!

betyg4

Andra bokbloggare om Fragile Things

Bokmalans liv och läsandeFlygarens bokblogg; Krejsy cat lady

A Calendar of Tales av Neil Gaiman

a calendar of tales

Författare: Neil Gaiman
Förlag: Blackberry (2013)
Antal sidor: 42 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

E-boken går att ladda ned gratis från denna hemsida.

A Calendar of Tales är ett samarbete mellan Neil Gaiman och Blackberry, under taggen #KeepMoving. Under 12 timmar twittrade Gaiman olika frågor som läsarna fick besvara. De svar som Gaiman tyckte bäst om valdes ut och han skrev en kort liten saga som svar. Resultatet blev A Calendar of Tales, en kalender med en novell för varje månad.

Januarisagan handlar om en åldrig veteran i ett krig mot tiden som nu ska ta en ny rekryt under sina vingar. Det känns som en ganska typiskt Gaiman-berättelse: skruvad och lite spännande. Tyvärr är den så kort att det känns som om världsbygget bara börjar mejslas fram. Det skulle ha varit intressant att läsa något längre från den här världen.

Berättelsen som representerar februari handlar om hur en ung kvinna letar på stranden efter ett en försvunnen medaljong som tillhör hennes mormor. Liksom den första ger den här en glimt av en väldigt intressant värld med mystiska varelser. Jag tänker lite på älvor när jag läser den. Men eftersom den är så kort så känns det som om den kanske hade kommit till sin rätt med fler sidor.

I marsberättelsen drömmer piraten Anne Bonny om ett eget skepp. Jag är inte så bekant med henne och inte särskilt intresserad av pirater, så den grep aldrig tag i mig. Den som jag tyckte minst om i samlingen.

April föräras en skruvad saga där en man spelar poker med ankor. Det är lite mer humor i den än de andra, vilket jag uppskattar. Vi kan ju säga att slutet känns välförtjänt också. Maj är också en skruvad berättelse om en kvinna som får en anonym morsdagspresent. Jag vet inte varför, men tankarna for lite till Liftarens guide till galaxen. Verkligheten vänds upp och ned.

Juni för med sig semesterplaner och två föräldrar som absolut inte kan komma överens om var de ska resa. På dessa fåtal sidor lyckas Gaiman måla upp ett kärleksfullt porträtt av en dysfunktionell familj som ändå älskar varandra riktigt mycket.

En av mina favoriter är juliberättelsen. En man blir lämnad av sin fru, börjar förlora greppet om verkligheten och bygger sig en igloo av böcker. Det här är väldigt surrealistiskt. Vad som helst kan hända i böckernas makt.

Augusti för med sig två vänner som bestämmer sig för att trotsa en skogsbrand. Här kommer hans språk verkligen till rätta och slutet bjuder på en riktig vändning. September bjuder på en svagare berättelse om en person som ärver sin mammas lejonring och tappar bort den hela tiden, men den kommer hela tiden tillbaka. Egentligen är den inte dålig, men den är ganska lätt att glömma bort. Den dröjer sig inte kvar.

I oktober dyker en djinn upp hos en flicka, som till hans förvåning inte önskar sig något. Jag har blivit alltmer svag för djinner och önskningar, och den här var verkligen en liten pärla. Relationen som växer fram mellan flickan och djinnen skildras väldigt fint.

Min andra favorit är sagan som representerar november. En kvinna hittar ett par udda saker på loppis, men glömmer bort dem när hon får besked om att hon är svårt sjuk. Trots ett mörkt tema är den här mycket hoppfull. Jag tror många människor att det skulle fungera att elda upp saker på det här viset.

I december får en kvinna möta sitt yngre jag som lever på gatorna och berätta att allt blir bättre. Med denna avslutas A Calendar of Tales på ett hoppfullt vis. Även här på sina få sidor lyckas Gaiman måla upp fylliga personligheter och starka känslostormar på ett fåtal sidor.

A Calendar of Tales bjuder på magisk läsning, men många av novellerna lider lite av att de är så korta.
betyg4

The Graveyard Book av Neil Gaiman

the graveyard book

Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Bloomsbury (2009)
Antal sidor: 289 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mannen Jack avser att mörda en hel familj, men den lille pojken lyckas undkomma hans kniv. Pojken vandrar in på den lokala kyrkogården, där en grupp spöken hittar honom och bestämmer sig för att ta hand om honom. De ger honom namnet Nobody Owens. Bod till hans vänner. Han växer upp till att bli en alldeles normal pojke. Nåja, så normal du nu kan bli när du uppfostras och utbildas av spöken. Han upplever faror och äventyr på kyrkogården, men den verkliga faran lurar utanför dess grindar: mannen Jack är inte redo att ge upp sitt uppdrag.

Som barn hände det ofta att jag gick till biblioteket och lånade samma bok om och om igen till dess att jag nästintill hade memorerat boken i fråga. En av dessa var en bok om folktro, vars titel jag inte kommer ihåg, men jag minns kyrkogårdsgrimmen, gastar, vad som hände om de blev begravd i ovigd jord och mördare som fick bära huvudet under armen. The Graveyard Book påminner mig på sätt och vis om denna bok med sitt sammelsurium av legender och väsen. Allting sådär skickligt sammanvävt som bara Neil Gaiman kan åstadkomma.

The Graveyard Book är i närmast indelade i episoder i Bods liv medan växer upp på kyrkogården och lär känna dess väsen och hemligheter. Så det är snarare en novellsamling som binds samman av en övergripande tematik än en regelrätt roman. Varje avsnitt för med sig ett nytt äventyr och ofta ett nytt väsen som jag slukar. Det är spännande och jag sitter verkligen helt uppslukad av den här världen.

En stor del av behållningen med The Graveyard Book är, som sagt, hur den leker med väsen och legender. Men en annan lika stor del är Bod som protagonist. Det är en kille som vill göra gott, samtidigt som han barn och tonåringar i största allmänhet vill göra uppror mot de regler som styr hans liv. Samtidigt är det tydligt att han har blivit uppfostrad av väsen som inte spelar enligt samma regler som de dödliga. Det finns något hårt och pragmatiskt inom honom som gör att han inte tvekar att göra det som krävs, även om detta kanske på ytan inte tycks vara rätt. Jag älskar kontrasterna i hans karaktär.

The Graveyard Book bjuder också på ytterligare ett samarbete mellan Gaiman och Chris Riddell. Hans strama, eleganta teckningsstil matchar perfekt det underliga och lite kusliga i Gaimans berättelser. Ibland vill jag bara sitta en längre stund och titta på de fina illustrationerna.

När jag har läst ut The Graveyard Book lämnas jag med den där tomma känslan du får av att ha läst en riktigt, riktigt bra bok och nu inte riktigt vet vad du ska göra med dig själv efteråt. En riktig bokbaksmälla.

betyg5

Andra som har bloggat om The Graveyard Book

Bokhora; Bokmalande; BokstävlarnaBoktimmen; BoktyckeEtt hem utan böckerI bokens värld är allt möjligtromeoandjuliet; Sagan om sagornaVår bokvärld

Den sovande och sländan av Neil Gaiman

den sovande och sländan

Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Originaltitel: The Sleeper and the Spindle
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
Antal sidor: 72 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Drottningen nås kvällen innan sitt bröllop av budet om en djup sömn som sprider sig som en pest i grannlandet, och som förvandlar invånarna till sömngångare. Drottningen, som en gång stått öga mot öga mot liknande ondska, som försatte henne sovande i en glaskista under ett helt år, beslutar sig att komma till undsättning. Med sina tre trogna följeslagare beger hon sig ut på en resa och ett äventyr som förändrar allt. Även en drottnings framtid och öde … (Baksidetexten)

I Den sovande och sländan förenar Neil Gaiman sagan om Snövit med sagan om Törnrosa och resultatet är förtrollande. Snövit är drottning i sitt rike, en kvinna som sätter på sig rustning och griper svärdet för att ta reda på vad den epidemiska sömn som sprider sig från grannlandet till hennes eget land beror på. På vägen möter hon sovande människor som står under någons kontroll, som styr dem likt en marionettmästare, och det är riktigt ruggigt bitvis.

När Gaiman leker med andra personers universum och skapelser brukar resultatet bli hjärtskärande vackert. Så även i fallet med Den sovande och sländan. Elementen från sagorna finns där, men han vänder och vrider på dem tills det blir något alldeles nytt. Tvisten som Den sovande och sländan innehåller fick mig att tappa hakan. Och falla pladask. Det är verkligen genialiskt.

På tal om att falla som en fura, så måste vi tala om Chris Riddells strama, eleganta illustrationer. Svartvita sånär som ett par förgyllningar här och var, gör de verkligen Den sovande och sländan till ett praktverk. Det är läskigt snyggt. Jag kan knappt se mig mätt.

Den sovande och sländan är en riktigt briljant fusion av två sagor, något som bara förstärks av de ursnygga illustrationerna.

betyg4

Andra som har bloggat om Den sovande och sländan

Bokfreak; BokomatenFiktiviteterOld Adult Reads Young Adult; Sagan om sagorna

Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman

goda omen

Författare: Terry Pratchett och Neil Gaiman
Originaltitel: Good Omens
Översättare: Peter Lindforss
Förlag: B. Wahlström (2000)
Antal sidor: 351 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Apokalypsen är här. De fyra ryttarna… ursäkta, MC-knuttarna är på väg med sikte att sammanstråla med Antikrist. Men en ängel och en demon tycker inte riktigt att det är dags för apokalypsen. Det vore synd att förstöra allt. De beslutar sig för att göra sitt bästa för att förhindra att jorden går under. Något som antingen underlättas eller förhindras av att någon tycks ha slarvat bort Antikrist…

Det här är andra gången som jag läser Goda omen. Första gången var vintern 2011 och jag skrattade mig halvt fördärvad på pendeln när jag åkte till universitetet. Håller det för en omläsning? Jodå, det gör det nog, men det är inte fullt lika kul andra gången. Fastän fortfarande så pass kul att jag stundom kiknar av skratt. Terry Pratchett och Neil Gaiman balanserar varandra väl i Goda omen, och Pratchetts humor är verkligen i sitt esse.

Ta till exempel apokalypsens fyra ryttare, som i den här versionen åker motorcykel. De är Krig, Hungersnöd, Döden och, trumvirvel snälla, Miljöförstöring. Du förstår, Pesten fick lov att pensionera sig när penicillinet började användas mer frekvent. Miljöförstöring är en större bov i våra dagar. Men det är genom sådana här vinklingar som gör att Goda omen inte bara kommenterar briljant på religiösa faktorer, utan också även på sociala fenomen. Antikrist själv blir ju påverkad till att bli miljörättsförkämpe.

Om vi ska tala Antikrist, så bör jag nämna att han heter Adam. Adam, den första människan. Såsom namnet speglar så växer han faktiskt upp och blir mer mänsklig än vad helvetet skulle vilja. Eftersom han drivs av kärlek och självrättfärdighet är det inte lätt för det demoniska arvet att få fäste. Det är heller inte lätt för demonen Crowley och ängeln Aziraphale, som är de två bästa karaktärerna i Goda omen, att influera honom, eftersom han är bortom deras räckhåll på grund av att satanister inte är de mest tillförlitliga i den här världen. Men kanske är det lika bra det.

Nu sprutar superlativen, men med det sagt: berättartekniken som används i Goda omen kommer inte att tilltala andra. Det är en form av allvetande berättare, som gärna fogar in sina åsikter via fotnoter. Personligen tycker jag att dessa är bland det mest underhållande i boken, men jag kan se hur det kan irritera andra. Pratchetts humor är speciell och väldigt, väldigt brittisk så det passar kanske inte alla heller.

Goda omen är ett otroligt snyggt samarbete mellan två skickliga författare, som gjorde att jag fick håll i sidan för att jag skrattade så mycket.

betyg5

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

oceanen vid vägens slut

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Neil Gaiman
Originaltitel: The Ocean at the End of the Lane
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 218 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band| Adlibris, Bokus, CDON

Att skriva ur ett barns synvinkel torde vara bland det svåraste som finns. Gränsen mellan att ett barn upplevs som alldeles för moget eller alldeles för omoget för sin ålder är väldigt fin, och en svår balansgång för författare att försöka sig på. Neil Gaiman löser denna svårighet i att skildra barn på ett rätt så smart sätt i Oceanen vid vägens slut – han låter den vuxne mannen blicka tillbaka på sig själv som barn. Barnet skildras genom den vuxnes ögon och erfarenheter.

Denne namnlöse berättare finner att han, vid ett besökt i sin barndoms trakter, omedvetet har hamnat vid en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. Han sätter sig på bänken vid dammen och börjar genast minnas. På så sätt tar han oss med tillbaka till den tid när han var sju år gammal. Sommaren då gruvarbetaren som handlade med opaler en dag hittades död i en bil. Sommaren han lärde känna familjen Hempstock som äger bondgården: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Sommaren Ursula Monkton blev familjens barnflicka. Sommaren då Lettie försvann.

Oceanen vid vägens slut är en bok för vuxna, som kan se tillbaka på barndomen med ett visst mått av nostalgi. Det finns skönhet inbäddat mellan raderna, glädje likaså, och ibland en bitterljuv melankoli som känns i kroppen. Det finns magi i denna bok. Om jag skulle citera allting jag tyckte om med boken, skulle det sluta med att jag citerade den i sin helhet.

När boken skrämmer mig, blir jag snudd på överraskad. Det kommer så oväntat – hål i fötter som skildras så rakt på sak att mitt våldsamma illamående känns som en överreaktion, obehagliga väsen som nästlar sig in i familjens hjärta… Mer än en gång fastnar i andan i halsen och pulsen skjuter i höjden.

Stundtals blir jag arg medan jag läser. Arg över att hans kattunge dödas och att de vuxna på fullaste allvar tycks tro att det fungerar som så att det bara är att lämna över en ny katt så blir allt bra. Arg över att ingen lyssnar på honom när han försöker varna dem. Liksom i Coraline är pojkens föräldrar märkligt frånvarande, men föräldrarna i Oceanen vid vägens slut är betydligt mindre sympatiska.

Oceanen vid vägens slut är en stämningsfull och spännande barndomsskildring som jag ser fram emot att läsa ett par gånger till.

Andra som har bloggat om Oceanen vid vägens slut

Bokfrossa; Bokomaten; enligt O; Fantastisk fiktion; Jennies boklista; och dagarna går; Skuggornas bibliotek; Stockholmsflickan

Den här boken innehåller löjligt många BRA citat

oceanen vid vägens slut

Igår läste jag ut Oceanen vid vägens slut på väg hem från universitet. Någon människa på Goodreads skrev i sin recension på boken att om denne skulle citera alla sina favoritstycken ur boken skulle det nog sluta med att den citerade hela boken. Och lite så är det.

Men jag tänkte att jag skulle göra mig ett försök att skriva ned några av mina favoritcitat ur boken. Efter lite suck och stön lyckades jag begränsa mig till tre stycken.

Det första är från sidan 141:

Utanpå ser ingen ut som man egentligen är inuti. Inte du. Och inte jag. Folk är mycket mer komplicerade än så. Det gäller alla.”

Nästa sträcker sig från sidan 141 till 142:

”Jag ska berätta något viktigt för dig. Vuxna ser inte ut som vuxna på insidan heller. Utanpå är de stora och tanklösa och vet vad de håller på med. Inuti ser de ut som de alltid har gjort. Som de gjorde när de var lika gamla som du. Sanningen är att det inte finns några vuxna. Inte en enda, inte i hela vida världen.”

Det tredje är från sidan 215:

”Man blir inte godkänd eller underkänd som människa, min vän.”

Coraline av Neil Gaiman

coraline

Betyg: ☆☆☆
Författare: Neil Gaiman
Originaltitel: Coraline
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: En bok för alla (2012)
Antal sidor: 156 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

När Coraline tillsammans med sina föräldrar flyttar in i det gamla huset, står det ganska snart klart att det är ett märkligt hus. Kanske inte minst av de udda figurer som bor i det, såsom miss Spink och miss Kraft eller den gamle mannen som tränar en muscirkus som ingen får se. Det finns även en dörr i familjens lägenhet som blottar en tegelmur. Men en dag när Coraline tittar efter så hamnar hon i en spegelvärld där en kvinna presenterar sig själv som hennes ”andra mamma”. Hon vill att Coraline ska stanna – för evigt.

Kommentarer

Efterordet inleds med ett citat av Neil Gaiman om hur vuxnas och barns upplevelse av Coraline skiljer sig åt: barn har en tendens att läsa Coraline som en äventyrsberättelse, medan vuxna ser den som en skräckberättelse. Jag sällar mig nog till kategorin som ser den som en skräckberättelse.

Därför att det finns något i den Andra Världen som väcker obehag hos mig. Kanske är det tanken på glänsande, svarta knappar istället för ögonen och en oförmåga att läsa av uttryck i dessa knappögon. Kanske är det i hur frestande de gör det för Coraline, med sina två upptagna och frånvarande föräldrar, att vilja stanna hos dem, även om hon är bra smart, den där ungen.

Jag gillar karaktärer som är udda. Särskilt karaktärer som vet att de är udda, men rycker på axlarna åt det och fortsätter att vara precis som de är. Det är lite så jag uppfattar Coraline. Dessutom så upplever jag att hennes logik är väldigt trovärdig som barnlogik och därmed väldigt underhållande.

Men det bästa med Coraline är i alla fall katten. Alla böcker borde ha en klok, talande katt i sig. En katt som kan berätta att katter minsann inte har några namn, därför att de vet vilka de är. Medan människor måste ha namn därför att de inte vet vilka de är. Ett helt underbart replikskifte.

Coraline är fylld av Neil Gaimans förmåga att blanda humor och absurditet utan att gå till några överdrifter. Jag upplever att den har något lite av en gammal saga över sig med tanke på hur sparsam den är på orden. Det finns inga överdrifter här, inte.

Coraline är en lite lagom mysigt obehaglig skräckbok som lämpar sig bäst för mörka och regniga kvällar.

Andra som har bloggat om Coraline

BookisNellons bokbloggVår bokvärld

Amerikanska gudar av Neil Gaiman

Amerikanska gudarAmerikanska gudar

Betyg: ☆☆☆
Författare: Neil Gaiman
Originaltitel: American Gods
Förlag: Mix Förlag (2012)
Antal sidor: 529sidor

Köp den hos till exempel Adlibris eller Bokus.

Shadow har bara några dagar kvar att sitta av sitt straff när han nås av nyheten att hans fru är död. Frisläppt och ännu inte helt övertygad om att hon verkligen är död, sätter han sig på planet hem och möter där mr Wednesday. Wednesday erbjuder honom ett jobb som springpojke, ett jobb som Shadow högst motvilligt accepterar. Han dras då in i ett märkligt äventyr där gamla gudar ställs mot de nya gudarna. En storm är på väg och det gäller att vara redo.

Jag hade lite svårt att komma in i den inledningsvis. Dels för att tankarna for till Stephen King hela tiden, som slog mig som märkligt då jag tidigare tyckt att det enda King och Gaiman har haft gemensamt är att de båda råkar innebo samma genre.

Men även dels rent språkligt på grund av översättningen. Ord som ”skräling” samt uttryck som ”du är en konstig kropp” fick mig att stanna upp. Vissa uttryck förstod jag, men tyckte var lite udda, och andra gjorde mig tvungen att fråga vad de verkligen innebar. Om jag hade läst den på engelska misstänker jag att betyget hade blivit högre.

När det gäller själva boken så behandlar Gaiman ett av mina favoritteman inom litteraturen – gudar och tro. Vad händer egentligen med en gud när de människor som dyrkat den en dag slutar att tro? Försvinner de bara eller dröjer de sig kvar? Gaiman utforskar en värld där de gamla gudarna inte stillatigande sitter tillbaka och låter sin existens suddas ut. Istället beskriver han en värld där de fortfarande finns närvarande, där de tar sina offer där de kan, och jag blir förtrollad. Påbörjar jag ett av de långa kapitlen kan jag inte stanna halvvägs, utan jag måste läsa till slutet av kapitlet.

För mig, som är mytologinörd, är något av det roligaste med Amerikanska gudar att försöka lista ut vilka gudar som Gaiman pratar om. Medvetet, tycks det, har han hållit sig borta från den välkända grekiska Pantheon och istället fokuserat på att nämna figurer från mindre kända Pantheon, såsom den slaviska eller de afrikanska. Gaimans behandling av mytologiska figurer är kreativ och lekfull, då de inte följer sina givna mallar helt och hållet. För den som är intresserad, och som har läst boken, finns det här en mycket intressant sammanfattning av de gudar som figurerar i boken.

Även med allt detta prat om gudar, om de fantastiska saker som sker, så är detta egentligen en bok om USA. USA är en smältdegel av andra kulturer, av folk som emigrerade eller deporterades från sina hemländer, och i tillbakablickar får vi se vad de tog med sig hemifrån i form av tro och väsen. Fantasifullt om dess USA:s historia och utveckling, från slaveri till det moderna USA, från en plats dit brottslingar deporterades till en av världens ledande nationer.

Alla ingredienser borde ha gjort Amerikanska gudar till en fantastisk berättelse, men även om Gaimans kännetecknande humor och skräck är där så är det något som går snett i utförandet av boken.