A Study in Scarlet av Arthur Conan Doyle

Författare: Arthur Conan Doyle
Serie: Sherlock Holmes, #1
Förlag: Dorset Press (2009)
Antal sidor: 108 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter att ha sårats i Afghanistan, skickas arméläkaren John Watson tillbaka till London med en blygsam pension. Snart inser han att han måste ha en rumskamrat för att få sina medel att räcka till. En gammal skolkamrat introducerar honom till Sherlock Holmes, en märklig men briljant man som hjälper polisen att utreda särskilt svåra fall. Nu har en man hittats mördad i ett öde hus med ordet ”rache” skrivet i blod på en vägg. Fallet kommer föra Holmes och Watson tillbaka i tiden och till andra kontinenter innan de hittar lösningen.

Året som jag började bokblogga hade jag ett fasligt sjå med att försöka få fatt i denna stiliga läderinbundna The Complete Sherlock Holmes. Jag gick bet flera gånger innan den kom hem till mig och sedan blev stående. Men nu är det dags att fullfölja min Sherlock Holmes-besatthet. Vi börjar med lite omläsning. Det är fjärde gången som jag läser A Study in Scarlet, men första gången på engelska.

Trots att jag har läst A Study in Scarlet så pass många gånger så tycks jag aldrig komma ihåg några som helst detaljer. En anledning är kanske det att den är lite seg inledningsvis. Holmes och Watsons relation ska etableras, fallet ska utredas och det är inte den mest rafflande läsningen. Men denna gång fastnade jag nog mer för berättelsen än vad jag gjort tidigare.

Troligen beror detta i sin tur på att jag sitter och jämför A Study in Scarlet med Sherlock. Det är imponerande hur de har vävt in detaljer från originalberättelsen på ett lekfullt och troget vis, samtidigt som de har gjort något eget av det hela. Det gör att jag kan uppskatta Arthur Conan Doyles berättelse på ett annat vis än vad jag har gjort tidigare.

Kanske kommer A Study in Scarlet också mer till rätta på originalspråk än i översättning. Delar som jag har tyckt varit onödiga vid tidigare läsning, som den allvetande återblick vi får till vad som föranledde morden, upplevde jag som nästan de starkaste vid denna omläsning. Conan Doyle lyckas riktigt blåsa liv i en spännande historia om religion, sekterism och hämnd.

A Study in Scarlet har aldrig varit min favorit bland Sherlock Holmes-berättelserna, men nu har jag fått en helt ny uppskattning för den.

Silver on the Tree av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #5
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mörkret samlar sina krafter för att göra ett slutgiltigt försök stiga och lägga människornas värld under sig. Will Stanton är född som den sista av De Gamle och har ett stort ansvar för att försöka stoppa Mörkret. Tillsammans med Merriman Lyon och den walesiske pojken Bran Davies måste de finna de sista Maktens föremål för att kunna gå segrande ur striden. Syskonen Drew, tre dödliga, har även sin roll att spela i den sista striden. Genom tid och rum, skräck och död, måste de avvärja detta sista hot.

Då har jag kommit till sista boken i serien och nått omläsningens slut. Men trots att jag vet att jag har läst Silver on the Tree tidigare, så känner jag inte igen något alls medan jag läser. Det innebär att det blir som att sätta tänderna i en helt ny bok. Vilken resa som den bjuder på sedan!

Silver on the Tree är nog den otäckaste boken i serien. Det blir bara mörkare och mörkare, och inslagen från keltisk mytologi blir brutalare. Susan Cooper tar vanliga djur, såsom minkar och illrar, och lyckas göra dem olycksbådande och skrämmande på ett vis som riktigt kryper in under huden på en. Även svek från människor leder till förkrossande insikter. Det här är på många sätt en mognare bok, vilket gjorde att jag kanske inte tyckte om den fullt lika mycket som de andra som barn.

Samtidigt är nog Silver on the Tree den av böckerna som är mest fantasifull och surrealistisk. Coopers vackra prosa får fritt spelrum för att skildra de märkliga och magiska händelserna som fyller boken. Här har tidsbegreppet verkligt suddats ut. Nutid och dåtid ligger parallellt med varandra, bara åtskilda av en tunn slöja, och Will och Merriman rör sig fritt mellan dem för att kunna uppnå sina medel.

Om jag bara ska få klaga på något litet så är det att jag inte är överdrivet förtjust i den typ av avslut som Silver on the Tree bjuder på. Men det är min personliga preferens. Jag kan se vinsterna med det och tycker att det passar in i tonen för hela serien. Att jag sedan hade velat se det hela sluta på ett annat vis är ju en annan femma.

Silver on the Tree bjuder på en stor överraskning och är definitivt en av de bättre böckerna i serien. Som jag har sagt tidigare: har du inte läst, gör det!

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree

The Grey King av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #4
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Will Stanton har precis börjat repa sig efter en längre tids sjukdom när hans familj skickar honom till släktingar i Wales för att återhämta sig ytterligare. Gnagande i bakhuvudet har han känslan av att ha glömt bort något viktigt. Fragment av en gåta leder honom på jakten efter en gyllene harpa som ska väcka Sovarna – sex ädla riddare som har sovit i århundraden. Snart står det klart att han kommer att ställas inför en av de mäktigaste av Mörkrets herrar, Gråkungen. Kungen har både harpan och Sovarna i sitt grepp och det krävs avsevärd kraft för att bända dem ifrån honom.

The Grey King är en av de böcker i serien som jag har läst flest gånger. Främst eftersom det är den och den andra boken som jag har haft i min bokhylla sedan tioårsåldern. Det är också en av dem som jag har läst om mest nyligen. Sist var i december 2010 eller 2011, så det är ju inte så avsevärt länge sedan.

Men The Grey King är också en av mina favoriter i serien. En stor del av detta beror nog på att den utspelar sig just i Wales, en miljö som är perfekt lämpad för den här typen av fantasy. Vidunderliga kullar, sjöar och oväder som kan segla upp plötsligt gör det självklart att en av Mörkrets herrar kan förkroppsligas av ett berg. Blanda detta med den vackra walesiskan som strösslas genom boken och jag blir helt såld. Hela den här serien är så atmosfärisk.

Det finns drömlika passager i The Grey King som varvas av riktigt obehagliga saker. Ibland är det kanske inte Mörkret som är det läskigaste i hela serien, utan de människor som villigt låter sig utnyttjas av dem. Ofta utan att vara medvetna om det, bara det att de är giriga och missunnsamma. Det finns en riktigt ful fisk i den här boken som får mig att vilja knyta näven varje gång jag läser dem.

Susan Cooper har ett underbart sätt att hantera det engelska språket. The Grey King känns som om den kom till utan ansträngning, som den växte ur marken färdig snarare än att en modern författare satte pennan till pappret och slet för att skriva den. Just lättheten och säkerheten som hon skriver med är så beundransvärd.

Jag har sagt det och kommer att säga det igen: läs den här serien. Det är lite av en bortglömd klassiker och The Grey King är definitivt en av de bättre böckerna.

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King

Silver on the Tree recension()

Greenwitch av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

the dark is rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #3
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Graalen som syskonen Drew hittade har stulits från British Museum. Det råder ingen tvekan om att det är Mörkret som ligger bakom. Merriman Lyon bjuder syskonen åter tillbaka till Cornwall. Med sig har han också en pojke, Will Stanton, som syskonen tycker mest är i vägen. Syskonens återkomst till den lilla kuststaden Trewissick sammanträffar med skapandet av Lövhäxan, en avbild av löv och grenar som årligen kastas ned i havet för att bringa tur över skördarna och fiskandet. Söket efter graalen sätter igång en serie oroväckande, ibland farliga händelser, som kommer att utmana syskonen igen.

Även om jag hade tydligare minnesbilder av Greenwitch än av första boken i serien, så var det bara den vagaste hågkomst. Men när jag läser om den inser jag att jag minns mer än vad jag trodde och slukas snart av berättelsen.

Av alla böckerna i serien, är nog Greenwitch den mest oroande. Hittills har läsaren fått möta Ljusets och Mörkrets magi, men här introduceras även den Vilda magin i mer detalj. Det är magi som är äldre och, tja, vildare än de två tidigare. Det är magi som har lite till övers för människor och som härjar utan att tänka på konsekvenser. Detta personifieras av Lövhäxan, som blir en oroande figur som hela tiden skymtar i bakgrunden innan den kommer in i förgrunden. Det här är magi som till och med Merriman och Will fruktar.

Gränserna mellan tid och rum suddas ut i Greenwitch, vilket resulterar i flera obehagliga scener där det förflutna lägger sig över nutiden och förfädernas gärningar hemsöker ättlingarna. Spökskepp och drunknade män intar staden. Detta förmedlas mestadels genom Janes ögon, Jane som möter en värld som är så ytterst främmande för henne. Hon är den som är räddast och försiktigast av dem alla. Mest tveksam till att återuppta kampen. Men det är genom hennes blick och hennes medmänsklighet som dagen kan räddas.

Relationerna mellan karaktärerna är verkligen välskildrade i Greenwitch. Det blir fnurrar på tråden när Simon och Barney genast drabbas av agg inför inkräktaren Will, som de mest känner är i vägen. Jane är den som försöker bygga en brygga mellan de båda sidorna. Kanske inte för att hon är så intresserad av Will, utan för att det är det som förväntas av henne. Men hon är den som börjar inse att det döljer sig något mer bakom den musiga pojken.

Jag hade glömt hur intensiv Greenwitch var. Men det är spännande, suggestivt och obehagligt.

betyg4

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch

The Grey King (recension)

Silver on the Tree (recension)

The Dark Is Rising av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #2
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Will Stanton är sjunde sonen till en sjunde son, och detta är året då han fyller elva år. På midvinterdagen sveper en snöstorm in som täcker landet i snö. Mystiska saker börjar hända kring Will. Han får veta att han är den sista av De Gamle, en grupp odödliga varelser som håller Mörkret på stången. Nu när han har vaknat måste han hitta de sex tecknen för att kunna hålla tillbaka Mörkret även denna gång.

Det finns knappt ord för att beskriva hur mycket jag tycker om The Dark Is Rising. Jag har läst den hur många gånger som helst och det gör att orden, även om det är första gången jag läser på engelska, är lika välbekanta som en gammal filt. Det blir därmed inga överraskningar, utan jag mumlar ”just, ja, så var det” eller ”åh, just ja, den där musiken!” Hjärta, hjärta, hjärta. Ärligt talat, jag har nog hjärtan istället för ögon medan jag läser.

Jag älskar vintermiljöerna i The Dark Is Rising. Vintern är min favoritårstid och även om det i boken är den tid som Mörkret är som starkast, så är det så underbart beskrivet hur vackert den gnistrande snön är och kylan riktigt biter i kinderna. Då den utspelar sig kring jul ger den också skaplig julkänsla, vilket får mig att önska att jag hade sparat den till december. Det sjungs julsånger och öppnas julklappar.

Magin är också underbar i The Dark Is Rising. Det är inga storslagna, överdrivna gester, utan mer subtil magi. Inblandningen av keltisk mytologi och folktro är liksom i föregående bok så väl genomtänkt och nydanande. Hur Susan Cooper förvaltar stoffet är imponerande.

Wills karaktär och den utveckling som han genomgår genom The Dark Is Rising är också skicklig. Från att ha varit en lite lillgammal pojke till att vara ett väsen som inte riktigt är mänsklig, som står lite halvt utanför tiden, men som fortfarande ändå är en pojke. Detta ställs i skicklig kontrast till hans normala syskon och hur deras relation förändras ju mer hans krafter växer. Hans ungdom står även i kontrast med mentorn Merriman Lyon, som bjuder på ett kärt återseende i denna bok. Även hans karaktär fördjupas och förmänskligas.

Om det finns en bok som jag verkligen vill få er alla att läsa, så är det The Dark Is Rising. Det är en av mina absoluta favoritböcker.

betyg5

betygrekommenderad

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree (recension)

Over Sea, Under Stone av Susan Cooper

the dark is rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #1
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 236 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ingen vet riktigt hur gammelonkel Merry hör ihop med familjen Drew, men på något sätt gör han det. Han har en tendens att komma och gå som han vill, utan att ge någon förklaring. Men alltid hittar han något spännande arkeologiskt fynd. Nu har han bjudit in dem till Cornwall och syskonen Simon, Jane och Barney ser fram emot ett äventyr. Men de får mer än de hade räknat med när de hittar en urgammal text undangömd på vinden i huset där de bor. Texten innehåller ledtrådar till hur de ska hitta den heliga graal, som varit förlorad i århundranden. Det är ett föremål av oerhörd makt, som även är begravd med en livsviktig hemlighet. Syskonen måste ge sig in i en kapplöpning mot mörkrets makter för att hitta den i tid och bevara dess hemlighet till dess att en ny förkämpe dyker upp.

Då har en bok återigen fört mig till Cornwall. Till klippor, små fiskehamnar och ett tidvatten som styr över människornas liv. Där stormar kan dra in utan förvarning och tvinga alla att hålla sig inomhus. Det finns ingen bättre skådeplats för Over Sea, Under Stone. Särskilt inte när det involverar arturianska legender.

Over Sea, Under Stone är inte en actionspäckad bok, även om den är nog så spännande. Fokus ligger på att lösa mysteriet om var helige graal finns gömd genom att klura ut och följa de ledtrådar som har lämnats till eftervärlden. Nu är det så länge sedan jag läste den första gångerna att jag bara har den vagaste hågkomst om turerna, så det blir på sätt och vis som att läsa en ny bok. Jag riktigt sugs in i handlingen och spekulerar kring vad de olika ledtrådarna kan betyda.

Det märks dock att Over Sea, Under Stone har några år på nacken, dels i de lekar som barnen leker som är rasistiska, dels i hur barnen själva skildras. Simon som är äldst är en riktig vildbase och sportig. Kanske inte lika smart som sina syskon. Jane är försiktig, ordentlig och håller alltid koll på pojkarna. Barney är drömmaren som tycker om att läsa och som har ett stort intresse för kung Arthur och hans riddare. Det är karaktärer som en har läst om förut, men som är nog så trevliga för den sakens skull.

En av de saker som har dröjt sig kvar hos mig gällande Susan Coopers författarskap är hennes skildring av ljuset och mörkret. I Over Sea, Under Stone konstateras det rakt ut att det alltid finns lite ljus och lite mörker i alla människor, att någon aldrig är renodlat det ena eller det andra. Således blir mörkrets makter inte monster, utan de ser ut som folk gör mest. Det kan vara den rödkindade, runda bondtösen eller den eleganta överklassmannen. De kan låta sympatiska och vettiga, men det finns alltid något som förråder dem. Ett drag av girighet eller svaghet. Men till skillnad från många andra barnböcker så är inte gott och ont enkelt eller onyanserat.

Over Sea, Under Stone är en lågmäld, atmosfärisk berättelse med ett intensivt driv och som mycket skickligt väver in stoff från legenden om kung Arthur i sin handling. Inte den starkaste delen i serien, men klart skickligt berättad.

betyg4

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver On the Tree (recension)

Den sista striden av C. S. Lewis

Denna recension INNEHÅLLER SPOILERS för aktuell bok och kan även innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

kung caspian och skeppet gryningen

Författare: C. S. Lewis
Originaltitel: The Last Battle
Översättning: Birgitta Hammar
Serie: Berättelsen om Narnia, #7
Förlag: Bonnier Carlsen (2008)
Antal sidor: 160 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Det sägs att Aslan har återvänt till Narnia, ett land som har legat i fred i många århundraden. Men den unge kung Tirian anar att något är fel. Skulle den verklige Aslan agera så tyranniskt och grymt? Till hans bestörtning verkar calormerna ha infiltrerat Narnia. Till detta förvirrade tillstånd återvänder barnen från vår värld till Narnia. Landet är skövlat och ingen vet var de ska sätta sin lit. Tirian, barnen och några trogna vapendragare tvingas utkämpa en sista strid tillsammans.

När jag nu har läst om Den sista striden så är mina känslor fruktansvärt blandade. Hur berättelsen är uppbyggd är väldigt spännande och snyggt gjort. C. S. Lewis språk och förmåga att väcka bilder i läsarens sinne är alldeles utmärkt. Lewis är onekligen en skicklig författare. Men fastän jag sätter ett högt betyg, så är jag inte säker på att jag gillar Den sista striden. Överhuvudtaget.

Och nu får ni ursäkta mig, men jag känner inte att jag kan fortsätta min recension av Den sista striden utan att gå in på detaljer. SPOILERS!!! I den här boken får vi ju återse folket från Calormen, som beskrivs som mörkhyade, svekfulla och illaluktande, och återseendet blir ännu mer rasistiskt när den kristna symboliken blir så här övertydlig som den är i denna bok. Aslan och Tash, guden i Calormen, ställs mot varandra som ytterligheter där Aslan är Gud och Tash är om inte Djävulen, åtminstone en demon. Det vill säga, det här redan rasistiskt skildrade folkslaget dyrkar tydligen djävulen.

Sedan är det också fallet Susan. I Den sista striden är den enda som inte får återvända till Narnia, då hon med Peters ord ”inte längre är en vän av Narnia.” How come? Tja, hon tycker om nylonstrumpor och vill bli utbjuden av pojkar. Låt oss se här: att leda dina syskon till en fiende som avser att döda dem (Edmund) och att låta sig kläs ut till en gud i avsikt att lura folk (Pussel) är synder som går att förlåta. Att utveckla en sexualitet som ung kvinna? Oförlåtligt.

Så även när jag tycker om aspekter av Den sista striden (språk och vissa delar av handlingen), så finns det andra saker i den som retar gallfeber på mig. Vissa av de här böckerna har inte alls åldrats med värdighet.

betyg4

Andra böcker i serien

Min morbror trollkarlen (recension)

Häxan och lejonet (recension)

Hästen och hans pojke (recension)

Caspian, prins av Narnia (recension)

Kung Caspian och skeppet Gryningen (recension)

Silvertronen (recension)

Den sista striden

Kung Caspian och skeppet Gryningen av C. S. Lewis

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

kung caspian och skeppet gryningen

Författare: C. S. Lewis
Originaltitel: The Voyage of the Dawntreader
Översättning: Birgitta Hammar
Serie: Berättelsen om Narnia, #5
Förlag: Bonnier Carlsen (2008)
Antal sidor: 194 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lucy och Edmund Pevensive tvingas spendera sommaren med sin vidriga kusin Eustace Clarence Scrubb, ett namn som han nästan förtjänar. När han kommer in för att tråka dem får tavlan i Lucys gästrum liv och snart finner sig alla tre barnen i Narnia, ombord på skeppet Gryningen. Edmund och Lucy är överförtjusta över att återförenas med Caspian, medan Eustace mest försöker hitta en brittisk konsul så att han kan ta sig hem. Istället följer barnen med Caspian på hans sökande efter de riddare som skickades bort av hans tyranniske farbror. Resan till haven bortom de Ensliga öarna blir allt annat än vad de hade förväntat sig.

Dags att göra en bekännelse: jag har faktiskt en favoritbok i Berättelsen om Narnia och det är Kung Caspian och skeppet Gryningen. Det är den bok jag har haft tydligast minnesbilder ifrån och den jag har varit räddast för att läsa om. För tänk om den inte håller?

Men, jo visst håller Kung Caspian och skeppet Gryningen. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är här som C. S. Lewis berättarförmåga och prosa verkligen lyfter sig till fantastiska höjder. Beskrivningarna får mig att smälta inombords: bilder av hur skeppet Gryningen glider genom ett hav av näckrosor, skönheten i städer under vattenytan och blinkningar till grekisk mytologi i form av kung Midas. Lewis språk kommer verkligen till rätta i denna femte del av serien.

Sedan måste jag erkänna att jag älskar faktumet att Kung Caspian och skeppet Gryningen lämnar det gamla välbekanta Narnia, att världen utvidgas, att vi får upptäcka nya sidor av världen tillsammans med karaktärerna. De nya olika platserna är fyllda av magi och äventyr. De prövar karaktärerna på olika vis, vilket får dem att växa.

Just karaktärsutvecklingen är nog en av de största styrkorna i Kung Caspian och skeppet Gryningen. Den största sker nog inom Eustace, som får lära sig om fantasi och magi på ett sätt som han aldrig hade anat tidigare. Men även Caspian utmanas och växer. Dessutom får vi återigen möta musen Ripipip, som nog kan vara en av de mest underbara bokkaraktärer som finns.

Ja, vi kan lugnt säga att jag är lika förälskad i Kung Caspian och skeppet Gryningen som jag var när jag var barn. Det är helt enkelt den bästa boken i serien.

betyg5

Andra böcker i serien

Min morbror trollkarlen (recension)

Häxan och lejonet (recension)

Hästen och hans pojke (recension)

Caspian, prins av Narnia (recension)

Kung Caspian och skeppet Gryningen

Silvertronen (recension)

Den sista striden (recension)

Caspian, prins av Narnia av C. S. Lewis

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

caspian, prins av narnia

Författare: C. S. Lewis
Originaltitel: Prince Caspian: The Return to Narnia
Översättning: Birgitta Hammar
Serie: Berättelsen om Narnia, #4
Förlag: Bonnier Carlsen (2008)
Antal sidor: 176 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ett nytt skolår stundar för syskonen Pevensie. Men plötsligt, där de sitter på järnvägsstationen, känner de hur något drar i dem bakifrån och stationen försvinner. Istället står de i ett buskage. Har de kommit tillbaka till Narnia? Eftersom det magiska landet har sin egen tid så har det gått många hundra år sedan de var där sist. Människorna har tagit över landet och tystat djur och träd, fördrivit fauner och dvärgar till skogen. Barnen ställs inför uppgiften att återbörda gammalnarniernas rättmätiga ledare, prins Caspian, på tronen.

Caspian, prins av Narnia har vissa likheter med den andra boken, i och med att barnen från vår värld anländer till Narnia och ska besegra ett hot. Men ändå är den annorlunda. Den här gången har redan narnierna själva gjort uppror och syskonen Pevensie kommer lagom för att hjälpa till vid slutstriden.

Berättelsen i Caspian, prins av Narnia är uppbyggd till stor del genom en återblick, som berättas av en dvärg som syskonen räddar. Genom denna återblick får läsaren följa hur det kommer sig att Narnia ser ut som det gör idag (vilket får mitt hjärta att värka lite av sorg; jag är fortfarande förälskad i landet) och lära känna den unge Caspian. Detta brott mot det kronologiska berättandet är snyggt gjord.

I Caspian, prins av Narnia får dessutom Susan och Lucy visa sig kapabla som bågskyttar. Även om den sexism som präglar de tidigare böckerna får komma upp till ytan även här. Det är självklart att pojkarna drar i strid, medan Susan och Lucy får syssla med fridfullare saker fastän det inte känns som om de borde kunna undvara kapabla kämpar…

Som, sagt så är jag förälskad i Narnia och jag önskade som barn hur många gånger som helst att garderoben i vårt hus skulle leda till det. Det är hur C. S. Lewis skildrar magin i Caspian, prins av Narnia och de andra böckerna som gör att jag faller som en fura. Budskapet om att vara rädd om naturen och ha respekt för den gör sitt till.

Caspian, prins av Narnia bjuder på ännu ett magiskt förtrollande äventyr. Jag blev så full i gasen att jag råkade läsa två kapitel av nästföljande bok innan jag hejdade mig. Det behövs lite distans mellan böckerna.

betyg4

Andra böcker i serien

Min morbror trollkarlen (recension)

Häxan och lejonet (recension)

Hästen och hans pojke (recension)

Caspian, prins av Narnia

Kung Caspian och skeppet Gryningen (recension)

Silvertronen (recension)

Den sista striden (recension)

Häxan och lejonet av C. S. Lewis

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

häxan och lejonet

Författare: C. S. Lewis
Originaltitel: The Lion, the Witch and the Wardrobe
Översättning: Birgitta Hammar
Serie: Berättelsen om Narnia, #2
Förlag: Bonnier Carlsen (1996)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Syskonen Pevensie evakueras undan kriget, från London ut på landet. Där får de bo hos en professor i hans stora gods. Under en lek får minstingen Lucy för sig att gömma sig i ett klädskåp. Men skåpet saknar en bakre vägg och när hon kliver igenom finner hon sig i ett snötäckt land, det magiska Narnia. Där råder numera evig vinter under den grymma drottningen Vita häxans styre. Men en sägen ger invånarna i Narnia hopp: en dag ska fyra av Adams och Evas söner och döttrar komma till landet och då ska Aslan, Narnias skapare, återvända för att befria dem ur häxans våld.

Jag får rysningar när jag läser det inledande stycket i Häxan och lejonet. Det här var en av mina absoluta barndomsfavoriter. Jag har rollspelat boken i lek otaliga gånger, läst den fler gånger än vad jag bör erkänna och sett filmatiseringen (tv-serien, tack) tills jag kunde det utantill. Så jag känner igen mycket mer i Häxan och lejonet än vad jag gjorde i föregångaren.

Fast det förstör inte läsningen alls. Snarare tvärtom. Den här varma, nostalgiska känslan håller i sig och jag charmas av Lucys möte med mr Tumnus och förfasas av vissa händelser senare i boken. Trots att jag vet exakt vad som ska hända så fylls jag av avsky och förtvivlan över hur nedrig den Vita häxan och hennes anhängare är. Och känner barndomens rysning av fruktan inför de väsen som följer henne.

Till skillnad från den första boken upplever jag att Häxan och lejonet är mer närvarande i berättandet. Det är inte samma känsla av att få en historia berättad för sig av en utomstående berättare, utan känns lite mer som om läsaren får komma in i karaktärernas huvud. Fortfarande är dock perspektivet mer distanserat än vad det är i moderna böcker, vilket har sin charm.

Böckerna om Narnia har på det stora hela åldrats med värdighet, åtminstone så här långt. Men jag måste erkänna att jag blir lite irriterad på könsrollerna i Häxan och lejonet. Det är självklart att Susan och Lucy ska hjälpa till med matlagning och dukning. (Jag sitter och undrar varför Edmund är så förbaskat lat – Peter är inte närvarande i scenen.) Att de dessutom inte får delta i striderna trots att de beväpnas känns märkligt.

Men Häxan och lejonet bjuder ändå på ett fängslande, magiskt äventyr som kommer få dig att vilja resa till Narnia du med.

betyg5

Andra som har bloggat om Häxan och lejonet

Bokmagi; Ciccis bokbloggHedvigs bokhyllaHelenas bokhyllaNilmas bokhylla

Andra böcker i serien

Min morbror trollkarlen (recension)

Häxan och lejonet

Hästen och hans pojke (recension)

Caspian, prins av Narnia (recension)

Kung Caspian och skeppet Gryningen (recension)

Silvertronen (recension)

Den sista striden (recension)