A Game of Chess and Other Stories av Stefan Zweig

Författare: Stefan Zweig
Originaltitel: – (ett hopplock av noveller från olika samlingar)
Översättning: Peter James Bowman
Förlag: Alma Classics (2016)
Antal sidor: 251 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Förlaget Alma Classics ger ut snygga och prisvärda klassiker, som jag varje höst brukar trilla dit och köpa två exemplar av. I år var A Game of Chess and Other Stories en av dessa titlar och den är skriven av den för mig då okända författaren Stefan Zweig. Författaren kom från Österrike och var en av sin tids mest uppburna och beundrade författare. Men då han var av judiskt härkomst flydde han landet när nazismen var på upptåg och hans böcker förbjöds och brändes på bål. Han levde i exil i Brasilien, där han nedtecknade sina minnen av det gamla Europas undergång. 1942 begick han och hans hustru självmord.

A Game of Chess and Other Stories inleds med novellen The Invisible Collection, som handlar om en antikhandlare som möter en bekant på tåget. Det råder inflation och han berättar om en äldre samlare av etsningar vars samling är väldigt omfattande. Hela novellen är i monologform, vilket var lite otippat, men är en fin skildring av en mans besatthet och hur en hemlighet kan tynga ned en familj.

Efter det följer den lite längre novellen Twenty-Four Hourse in the Life of a Woman. Berättelsen utspelar sig på Rivieran där en grupp semesterfirande människor skakas av en skandal. En till synes dygdig kvinna har stuckit iväg med en ung fransman hon precis träffat. Huvudpersonen tar henne i försvar, vilket fångar en äldre brittisk kvinnas uppmärksamhet och förmår henne att dela med sig av sin historia. En intressant berättelse om besatthet och förälskelse, men som blir något för lång. Ibland segar den ihop, men oftast är det en väldigt övertygande berättelse.

Därefter kommer en lite kortare novell, Incident on Lake Geneva, där en rysk desertör flyter i land och skakar om den lilla schweiziska staden där han hamnat. Det är en skarp, men sorglig skildring, om en man från enkla förhållanden som inte förstår det krig han har blivit indragen i eller varför han inte bara kan återvända hem.

Titelnovellen A Game of Chess är också novellsamlingens bästa. Schackmästaren Mirko Czentovic råkar befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg när två glada amatörer utmanar honom på en match. Givetvis håller de på att åka på storstryk fram till dess att en annan passagerare ingriper. En av amatörerna söker upp dr B dagen efter och får veta bakgrunden till hans kunskap om schack. Det här är en upprivande berättelse om fångenskap och psykologisk tortyr under andra världskriget, och hur det kan påverka människan.

Gemensamt för novellerna i A Game of Chess and Others Stories är en bedräglig enkel prosa, men en skarp skildring av karaktärernas psykologiska tillstånd. På ett eller annat vis involverar de hemligheter och krigets påverkan på människan.

A Game of Chess and Other Stories bjuder på intressant perspektiv på andra världskriget utifrån berättelser om hemligheter och med psykologisk skärpa.

Lips Touch: Three Times av Laini Taylor

Författare: Laini Taylor
Illustratör: Jim di Bartolo
Förlag: Arthur A. Levine Books (2009)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lips Touch är en novellsamling som består av tre noveller. Alla tre har ett övernaturligt fokus där Laini Taylor väver in element från irländsk, hinduistisk och zoroastrisk mytologi, men lyckas skapa något eget. I centrum för varje berättelse står en kyss, men det är ingen vanlig kyss. Det är kyssar som kan förändra livet, vända världen upp och ned, som kan väcka dig till liv eller ta livet av dig. Eller få dig att förlora din själ.

Taylor har ett alldeles eget sätt att skriva, vilket hon för med sig genom hela Lips Touch. Det är liknelser som känns fräscha, unika och som väcker en direkt kroppslig reaktion i mig som läsare. Det går en stöt genom mig när hon verkligen lyckas hitta orden för att sätta orden på en känsla. Att språket därtill ibland är så vackert att jag bara vill stryka under och spara på meningar gör sitt till att upplevelsen är något över det extra.

Lips Touch inleds med novellen Goblin Fruit där vi får möta Kizzy, vars familj kommer från den Gamla Världen. Därmed är det självklart för dem att spöken och vampyrer finns. Likaså svartalfer. Men Kizzy har inte tid med detta. Hon vill så himla mycket. Kanske är det Kizzys hunger och längtan som griper tag mest i denna lilla saga, men stämningen är också perfekt uppbyggd. Med facit i hand är detta den bästa av novellerna därför att jag fångas så totalt av karaktärerna och det ödesmättade tonläget.

Den andra novellen, Spicy Little Curses, för oss med till Indien. En ung kvinna har en förbannelse vilandes över sig: om hon talar kommer hon att döda alla som hör hennes röst. Nu har hon blivit förälskad. Demonen som kastade förbannelsen väntar förtjust på att hon ska testa och se om den är verklig. Novellen är riktigt välskriven och känns som en saga. Stämningen sitter som en smäck. Men eftersom det blir en lite mer ordinär kärlekshistoria, om än med Taylors särskilda förtecken, så grips jag inte tag i den lika mycket som den förra.

Däremot fängslas jag totalt av den tredje, Hatchling. När Esme vaknar upp en morgon är hennes ena öga isblått, vilket orsakar en våldsam reaktion hos hennes mamma. Kanske ligger här förklaringen i deras underliga leverne. Skickligt väver Taylor in en inte särskilt välkänd mytologi i en gripande berättelse om en mamma med ett mörkt förflutet som gör allt för att skydda sin dotter, men som tvingas se det förflutna komma ifatt henne. Utsökt mörk och vacker.

Vad som gör Lips Touch än mer utsökt mörk och vacker är illustrationerna av Jim di Bartolo. Varje novell inleds med ett antal bilder, som är som en serie utan ord. Hur bilderna hänger ihop med själva novellen står ofta inte klart förrän läsaren har läst den. Då får en bläddra tillbaka och förundras över hans gotiska bilder i dämpad färgskala.

Vackert illustrerad och fylld av magiska berättelser är Lips Touch verkligen en skatt att ha i bokhyllan.

A Trail of Fire av Diana Gabaldon

Recensionen kan innehålla spoilers för händelser i både Outlander- och Lord John-serierna.

a-trail-of-fire

Författare: Diana Gabaldon
Serie: Lord John, #2.75, #3.5; Outlander, #7.5
Förlag: Orion (2013)
Antal sidor: 379 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

A Trail of Fire innehåller fyra berättelser som på ett eller annat vis hakar i Diana Gabaldons Outlander– och Lord John-serier. Gabaldon kallar dessa för ”bulges”, berättelser som tar plats utanför huvudberättelserna och som låter ofta mindre karaktärer komma till tals. Det har varit intressant att se om Gabaldon kan fatta sig kort i novellform, vilket hon inte kan, då det är första gången jag läser hennes ”noveller”. Det här blir också första gången som jag läser Gabaldon på engelska, vilket har varit kul. Skotskan kommer ju mer till sin rätt i engelskan än i översättningen, även om översättaren har varit väldigt duktiga på att fånga den även i svenskan.

A Trail of Fire inleds med den i mitt tycke lite överflödiga A Leaf on the Wind of All Hallows. I den får vi på nytt stifta bekantskap med Roger MacKenzies föräldrar: stridspiloten Jerry som försvann och hans mamma Dolly som dog i Blietzen. Även om det är trevliga bekantskaper och kul att de får lite mer kött på benen, så känns det som om allt i novellen egentligen har behandlats i böckerna. Kanske att det på slutet tillförs en liten tvist, men jag vet inte om det gör så mycket till eller från.

Desto roligare tyckte jag då att Custom of the Army var. Jag är ju svag för lord John och i denna novell behöver han hastigt lämna London efter en duell som har gått snett. En gammal vän och älskare står åtalad för myteri i Kanada och John reser dit för att vittna till hans förmån. Givetvis blir det inte så enkelt. Det jag gillar med lord John-berättelserna är att det blir lite mer fokus på det historiska och de är ofta lite mer spännande, så även i denna.

Även i nästa novell, Lord John and the Plague of Zombies, får vi följa lord John. Denna gång till Jamaica, där ett slavuppror sätter kolonin i skräck. När John börjar nysta i de bakomliggande orsakerna till upproret börjar oroväckande rykten om zombier nå honom. En riktigt spännande novell som utforskar bakgrunden till zombietraditionen på ett vetenskapligt, men ändå kusligt vis. Jag tror nästan verklighetens zombier är läskigare än fiktionens.

I den avslutande The Space Between förs läsaren till Paris, med Jamies styvdotter Joan, som tänker bli nunna, och Michael Murray, Ians bror som just förlorat både far och fru inom loppet av en kort tid. Joan hoppas kunna komma undan rösterna som ibland förvarnar henne om skeenden och att hon kan se vem som kommer att dö. Allt kompliceras av att le comte St Germain är tillbaka i staden. Den här novellen hade jag inte räknat med att gilla, så det blev en positiv överraskning. Visst är den lite rörig, men den är också spännande. Joan och Michael är sympatiska karaktärer. Berättelsen, som sträcker sig över nästan 100 sidor, har mig i ett fast grepp hela tiden.

A Trail of Fire är ett underhållande komplement till Gabaldons serier och bjuder på spänning och trevliga bekantskaper.

betyg4

13 svarta sagor

13 svarta sagor

Redaktör: Jonny Berg
Medverkande författare: Love Lovén; Katarina Emgård; Mattias Lönnebo; Elisabeth Östnäs; Love Kölle; Mikael Strömberg; Eva Holmqvist; Fred Andersson; Christina Nordlander; Alexandra Nero; Ida Tellestedt; Johan Grindsäter
Förlag: Swedish Zombie (2015)
Antal sidor: 196 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

13 svarta sagor inleds med novellen Gastkramad av Love Lovén, som utspelar sig i eftersviterna av en liten flickas självmord. Storasyster försöker förstå vad som har hänt, vad som åstadkom förändring, och upptäcker att något tycks hemsöka deras lägenhet. Stämningen byggs till en början väldigt effektivt upp och det blir riktigt kusligt, men det rinner iväg fram emot slutet och blir en antiklimax.

I den andra novellen, Katarina Emgårds Dödspatrullen, förs läsaren med till en framtid där regeringen har kommit på en intressant lösning på problemet med en alltmer skenande befolkningsökning. Ett riktigt snyggt och intressant världsbygge. Det tar en stund innan världen som vi ställs inför får sin förklaring och Emgård ger läsaren pusselbitarna en efter en. Dock känns det lite hoppigt och jag kommer inte riktigt någon av karaktärerna när.

Den tredje novellens titel, Köttkvarnen, väcker genast onda aningar och obehag. Mattias Lönnebo skriver en ryslig novell om hur Fabians mamma hittar en köttkvarn på loppis. Stämningen är riktigt obehaglig i denna novell och jag övervägde nästan att hoppa över den för min nattsömns skull. Men när jag uppskrämd har läst ut den är det ändå med en lätt fadd smak i munnen. Det påminner om de spökhistorier som skrämde skiten ur mig som barn, som bygger på äckliga detaljer som känns billiga i efterhand. Obehaget bleknade snabbt och jag kände mig manipulerad.

Djuptjärn av Elisabeth Östnäs kommer därefter. En äldre man ser tillbaka på när han kom som informator till ett gods där den unga godshustrun försvunnit och alla varnas för att gå nära älven. De historiska miljöerna väcks skickligt till liv och stämningen byggs suggestivt upp. Novellen känns som en klassisk spökhistoria och en mycket välskriven sådan. En av mina favoriter i samlingen.

Härnäst kommer Love Kölles Den sjunde, som handlar om en doktor som förlitar sig på trafficking för att få sina försöksobjekt. Bara det att han inte är riktigt nöjd med gangstern som står för leveransen. Premissen fångade mig direkt och är väldigt spännande, men det känns som om novellen är över precis när den har börjat.

En novell jag inte riktigt förstod mig på var Flockdjur av Mikael Strömberg. Läsaren får möta ett antal personer som är med om bisarra öden och som binds ihop av några kursiva stycken. Jag fick inte riktigt något sammanhang.

I Kidnappad av Eva Holmqvist vaknar en kvinna upp i ett vitt rum och märker att folk betraktar henne genom ett fönster. Hon måste rymma till varje pris. Nästan omedelbart förstår jag ju hur det ligger till och var hon är, men Holmqvist bygger ändå skickligt upp stämningen. Kvinnans desperation och förvirring är skildrad så att den känns.

Fred Anderssons Befallaren handlar om Lars, som säger upp sig från sitt jobb som journalist för att skriva en bok om en sekt som bor på en ensligt belägen ö. Tonen är kuslig, skräcken Lovecraftiansk och jag uppskattar HBTQ-temat.

Härnäst följer en annan favorit i samlingen, nämligen Följeslagare av Christina Nordlander. Sanna är med om en olycka under en gymnastiklektion och kan därefter se ledsagare, som följer människor åt och försöker influera dem att vara sina bästa jag. En intressant vinkling på konceptet skyddsänglar och moral.

Ytterligare en favorit är Alexandra Neros Marken där är sank. En pappa ingår ett avtal med ett naturväsen: hundra själar mot att dottern får tillbaka sin själ. Språket är målande och exakt. Det finns en intressant kritik mot hur människan suger ut naturen som ligger under skräcken och som jag tycker är fängslande.

Lite mer humoristisk i tonen är Bouef Bourginon av Ida Tellestedt. Hungern har plågat Betty länge och inget tycks hjälpa, men nu ska det snart vara över. Tellestedt väver skickligt ihop det groteska med humor och socialrealism.

Pappas stora pojke av Johan Grindsäter blir en annan favorit. Theo vet att det finns monster under sängen och ingår ett avtal med det: han ska se till att monstret får mat och monstret ska ta hand om honom. Stämningen byggs olycksbådande upp och novellen är en av de få i samlingen som bjuder på en riktig tvist på slutet.

Love Kölle får avsluta 13 svarta sagor med sin novell Hungriga skuggor, om monster som har levt sida vid sida med människan i århundraden och levt på hennes negativa känslor. Obehaglig och sorglig. Den här känns mycket bättre uppbyggd och mer färdig än den andra novell som han bidrar med till samlingen.

13 svarta sagor erbjuder en stor spännvidd vad det gäller skräckberättelser, allt från mer klassisk skräck till mer humoristisk sådan. Ett återkommande problem för mig under läsningen är dock att de flesta av novellerna är förutsägbara. Att de för en van skräckläsare följer en mall som gör att jag vet exakt vad som kommer att hända. Det saknas oftast en riktig knorr på slutet.

Men 13 svarta sagor bjuder ändå på spännande och ryslig läsning.

betyg3

Andra bokbloggare om 13 svarta sagor

Bims bloggBokhuset; Endast E-böcker; I Elinas hylla; Läsa & LyssnaTentakelmonster;

Bårhuset av Douglas Foley

bårhuset

Författare: Douglas Foley
Förlag: Lava förlag (2015)
Antal sidor: 165 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Bårhuset är en novellsamling som består av tio olika noveller. Samlingen kom till när Douglas Foley inte riktigt var säker på vad han ville skriva efter att ha avslutat en bokserie och då skrev en novell. Eftersom han trivdes med formatet, ledde det till den samling som jag nu har läst där novellerna knyts samman av ett visst mått av absurditet.

Jag vet faktiskt inte om Bårhuset är min första bekantskap med Foley eller inte. Min syster läste Shoo bre för ett antal år sedan och blev tagen av den, men jag vet inte om jag själv läste den. I alla fall så tyckte jag att Bårhuset lät väldigt intressant och blev fruktansvärt glad när Vargnatts bokhylla ville skänka bort den till mig.

Alla noveller i Bårhuset är skrivna ur tredje persons perspektiv. Ofta på ett lite smått distanserat vis, som gör det svårt att komma någon av karaktärerna riktigt nära. Det känns som om jag, som läsare, står och tittar på utifrån utan att aldrig riktigt leva mig in i karaktärernas själsliv.

Novellerna förenas av, som tidigare nämnt, av att de alla innehåller någon form av absurt element. Hur väl dessa absurda element integreras i novellerna varierar i allra högsta grad. I vissa, som novellen Hjärtat, är det absurda och surrealistiska inslaget en springande punkt. I andra, som Felicia och katterna, känns det som om det har klistrats på i efterhand för att passa tematiken. Det absurda inslaget tillför inget till novellen och står egentligen utanför handlingen.

Det finns vissa noveller som jag fastnar särskilt för i Bårhuset. Tidigare nämnda Hjärtat är en favorit. I den förälskar sig Oliver i sin drömtjej Julia, men hon har den egenheten att hennes hjärta växer på utsidan av bröstkorgen vilket får tragiska konsekvenser. Jag gillar den plötsliga förälskelsen och det surrealistiska i novellen. Balansen mellan dem är väldigt fin.

Jag gillar även Utan min mobil, som handlar om en tjej som är i närmast fastvuxen med sin mobil och den betyder verkligen mest i hennes liv. Mer än barn och hund. Det är en skruvad, på gränsande till sjuk, novell som gjorde mig riktigt förbannad stundtals. Tvisten på slutet är jag inte helt övertygad av, men jag är övertygad om att huvudpersonen inte har lärt sig något.

Den tredje novellen som jag fastnar för är Järnatomen. Kevin sörjer sin flickvän, samtidigt som mormoderns sambo har gått bort. En man som han har mycket komplicerade känslor inför. Känsloregistret i denna är väldigt starkt skildrad och jag tycker om hur Foley knyter ihop säcken.

Annars var nog Bårhuset inte helt hundra något för mig. Ett kyligt, distanserat berättarperspektiv ger ett nästan kliniskt intryck. Nej, den når inte fram till mig, helt enkelt.

betyg3

Andra bokbloggare om Bårhuset

BokstadenCarolina läser; Frids bokrecensionerVargnatts bokhylla

Fragile Things av Neil Gaiman

fragile things

Författare: Neil Gaiman
Förlag: Headline (2013)
Antal sidor: 440 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fragile Things är en samling av 32 dikter och noveller, som alla bjuder på Neil Gaimans underfundiga sätt att berätta och unika språk. På grund av de många verken så känns Fragile Things lite otymplig att recensera på det sätt som jag brukar recensera novellsamlingar, men jag gör mitt bästa försök.

Inledningsvis måste jag nämna att någon poet tycker jag inte att Gaiman är. Av de fem dikter som är med i Fragile Things är det bara The Fairy Reel, om en man som offrar en bit av sitt hjärta för att kunna leva delvis i älvornas värld, som jag fastnar för. I övrigt saknar de rytm och prosodi. Det tycks som om Gaiman tror att poesin ligger i radbrytningen, inte i melodin.

Desto bättre berättare är han. Jag kan inte recensera Fragile Things utan att nämna A Study in Emerald, som är det första jag läste av denne författare. Sherlock Holmes möter Lovecrafts skräckvärld på ett synnerligen innovativt sätt och tvisten på slutet är briljant.

Nästa novell som jag riktigt fastnar för är October in the Chair, som påminner mycket om Stephen Kings novell Vinterverk. Årstiderna samlas för att berätta historier och Oktober berättar en saga om en pojke som mobbas av alla. När han rymmer hemifrån träffar han en död pojke. Som ett slags föregångare till The Graveyard Book bygger denna novell upp stämningen på ett mycket snyggt vis och slutet är snudd på ondskefullt.

Lite sämre tycker jag om Forbidden Brides of the Faceless Slaves in the Secret House of Night of Dread Desire, eftersom den känns lite smått överdriven. En ung författare kämpar med att skriva och det blir aldrig som han vill. Det är dock en underhållande skröna som bjuder på en fantastisk tvist på slutet.

Other People är nästa novell som riktigt fångade mig. En nyanländ man hamnar i helvetet och tas om hand av en demon. (Inte ”tas om hand” i den mjuka betydelsen). Den tilltalar Supernatural-fanet i mig och lyckas förmedla ett intensivt händelseförlopp på bara ett fåtal sidor.

Strange Little Girls är en novell som i sig består av ett flertal mindre noveller och fick i sin helhet ett ganska lågt betyg. Men jag ville nämna Raining Blood, som är fullständigt briljant. På ett par korta stycken lyckas den förmedla två möjliga vägar som en kvinnas liv kan ta. Läsaren får sedan avgöra vilken historia som är sann.

En bättre helhet var Harlequin Valentine, som leker med Harlekinaden vilket jag är väldigt svag för. Harlequin försöker vinna sin dams hjärta med oanade konsekvenser. På något sätt lyckas novellen behålla den humoristiska tonen i originalet, men kombinerar det med ett brutalt stråk av allvar. Kanske gör sig Gaiman som bäst när han leker med andras fiktiva världar.

Det gör han även i denna nästa novell som jag fastnade för. Många är vi som har störts av hur Susan skrevs ut i Berättelsen om Narnia och The Problem of Susan är Gaimans ”lösning” på det hela. Novellen beskriver vad som hände henne efteråt och det är inte ett lätt liv, utan griper tag i en. Slutet är dock verkligen vedervärdigt, men det är väl lite det som är grejen med Gaiman? Han kan få en att älska det som får det att vända sig i magen på en.

Ändå är det inte riktigt skräck. Skräck är däremot Feeders and Eaters, där en man springer på en bekant som inte är sig riktigt igenkännlig. Historien han berättar är hårresande. Det finns en scen i den här som har dröjt sig kvar hos mig med en känsla av obehag. Det var nästan så att jag inte kunde sova efteråt. Åtminstone fick den mig att ligga och grubbla.

How to Talk to Girls at Parties är ingen fullpoängare, men väl värd att läsas ändå. Två killar snubblar in på en fest där de andra gästerna inte riktigt är mänskliga. Spänningen byggs upp i och med att läsaren förstår hur det hela ligger till, medan pojkarna är helt intet ont anandes om i vilkas sällskap de befinner sig i.

Men min absoluta favorit är nog nästan Sunbird. Det handlar om en samling gourmeter som har ätit de mest fantastiska saker, såsom enhörningstartar (är Gaiman ute efter enhörningar, förresten, med tanke på vad som hände i Stardust?), men nu har fått slut på nya ting att äta. En av dem föreslår att de ska äta solfågel. I den här bygger han upp ett intressant persongalleri och använder verkligen bildspråk för att skildra deras personligheter. Över novellen ligger en lätt olycksbådande ton, vilket får mig att frukta det värsta. Slutet överraskade mig.

Att Fragile Things är en högkvalitativ samling bör visas på att nästan allt det jag har nämnt har varit fullpoängare. Och de som jag har nämnt som inte nådde full pott har fått fyra stjärnor, vilket snudd på varit det vanligaste betyget. Det var länge sedan jag läste en novellsamling som höll så här jämn och hög kvalitet. Den blandar allt från älvor till zombier, gourmeter till kriminella, humor till skräck.

Jag tycker att Fragile Things är en pärla. Missa den för guds skull inte!

betyg4

Andra bokbloggare om Fragile Things

Bokmalans liv och läsandeFlygarens bokblogg; Krejsy cat lady

Varning för vilt av Aino Trosell

varning för vilt

Författare: Aino Trosell
Förlag: Aino (2016)
Antal sidor: 325 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Varning för vilt är en novellsamling som består av nio noveller. De utspelar sig inte nödvändigtvis i Norrland, men har gärna en anknytning dit och ofta återvänder personerna till sina hemtrakter. Gemensamma teman är oftast avfolkning och glesbyggd. Tonen är ofta vemodig och allvar, men det glimrar till av humor och underfundighet i texterna.

Aino Trosell är en författare vars namn jag har hört titt som tätt, men som jag inte har läst. När hon kontaktade mig och undrade om jag ville läsa Varning för vilt, tackade jag genast ja. Det lät som om det skulle kunna vara något för mig.

Det första som slår mig med Varning för vilt är språket. Ett språk som jag är lite ambivalent till, som jag både uppskattar och har svårt för. Det är lite fragmentariskt, men samtidigt lyckas använder Trosell orden effektivt och lyckas förmedla mycket med få ord.

Vissa av novellerna upplever jag som lite svåra att ta till mig. Det är dels titelnovellen Varning för vilt, som handlar om Siv Dahlin. Hon finner sig hela tiden i olika knepiga situationer och snubblar över brott stup i kvarten. Att jag har svårt för den beror nog på att jag inte får något riktigt grepp om karaktären, som figurerar i flera av Trosells deckare, utan att jag skulle behöva läsa dem för att förstå henne till fullo. Dessutom sker det flera brott i novellen, som är indelad i avsnitt, vilket gör att det ofta känns lite abrupt och rumpstucket. Jag kan dock uppskatta den dråpliga tonen.

Den andra som jag upplevde som svår att ta till mig är Nyårsnatt, som bygger på Fröken Julie av August Strindberg. Eftersom jag inte är bekant med den pjäsen så kände jag att det var en del jag missade för att kunna ta till mig novellen till fullo.

I huvudsak fastnar jag för tre noveller. Den första är Vart vill jag flyga, som handlar om en relation i sönderfall där kommunikationen inte riktigt fungerar. Mannen försvinner in i fåglarnas värld, medan kvinnan står ensam kvar och funderar över barn som det börjar bli sent för. En mycket vemodig novell där känslan av att det börjar bli för sent hänger tung över läsaren.

Den andra är nog min absoluta favorit. Isbränna handlar om taxichauffören Ritva, som i princip bara har sitt jobb och sin son. Sonen blir dock mördad i ett rasistiskt hatbrott. Hon förlorar fotfästet i vardagen. Novellen skildrar väldigt starkt hur mamman famlar sig fram i den nya värld där hennes son inte längre finns. Hur hon hoppas att rättvisan ska ge henne lugn och ro. Om hur besattheten kan få grepp om en människa och sluka hela hennes värld. Att ta del av Ritvas känsloliv är stundtals otäckt, stundtals kvävande, men hela tiden så skickligt utfört.

Den tredje novellen är På en öde ö i havet. I den bor tre karlar på en ensligt belägen gård och när Gerda kommer som kocka till dem blir det oväntat komplicerat. Återigen är temat lite besatthet. Huvudpersonen är besatt av Gerda, bygger upp sin bild av henne och kan inte riktigt se hur den inte helt stämmer överens med verkligheten. Den handlar också om begränsningar i kvinnors möjligheter på ett starkt vis.

Varning för vilt är en trevlig, oftast vemodig, novellsamling som gör att jag gärna läser något mer av Aino Trosell.

betyg3

Andra bokbloggare om Varning för vilt

Boklysten; Ugglan och boken

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse av Henrik Johansson

johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

Författare: Henrik Johansson
Förlag: Rastlös förlag (2016)
Antal sidor: 135 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Henrik Johansson följer nu upp sin debut från 2013 med Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som består av 24 olika texter. Detta är ett hopkok av noveller, dikter och det som befinner sig mittemellan. Jag beskrev det i ett inlägg lite som en gott-och-blandat-påse och det stämmer ganska bra. I en sådan påse finns det ju lakrits, som jag inte är vidare förtjust i, och det finns en del material här som är som lakrits för min del. Jag tilltalas inte av allt i samlingen, utan en del lämnar mig efteråt med känslan ”jaha, och?” Men på det stora hela är det en spännande blandning på innehåll.

Titelnovellen, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, fångar mig desto mer. I den grävs en kock upp ur sin grav för att arbeta av sina skulder. Själva novellen är indelad i ett antal scener som levererar vass kritik mot Arbetsförmedlingen, kärlek till arbetet och hur folk ibland anser att vissa tar arbeten från andra, mer förtjänande individer.

Minst lika vass är Krishantering, som är en reflektion över arbetslöshetens natur och hur ett vi mot dem-tänkande utvecklas. För den som har varit arbetslös någon gång känns nog Arbetsförmedlingens stundtals orimliga krav igen, som när alla ska gå en datorkurs och en av deltagarna i själva verket är kvalificerad för att undervisa kursen. Johansson avslöjar det absurda som ibland uppstår i Arbetsförmedlingens byråkratiska maskineri.

I Förpuppningen leker Johansson i diktform med Kafkas Förvandlingen. Istället för att en människa förvandlas till insekt, förvandlas en insekt till en bagare. Resultatet blir någon som inte hör hemma någonstans, varken bland mjölbaggar eller människor och som fastnar i arbetslivets monotoni.

Jordkällaren är en absurd liten novell om hur en man en dag får besök av en annan man, som tar över hans liv. En humoristisk ton till trots så är det lätt att tolka in en analys av kolonisering och fråntagande andra människor deras frihet.

Härnäst följer mina favoriter i Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse. Fullpoängarna. Först ut är Tabú / Monobrow, som är en ilsken och träffsäker reaktion på en konstnärs försök att omtolka Frida Kahlo så att hon passar in i den ideala bilden av (vit) skönhet. Johansson beskriver det subversiva i Fridas självporträtt och framställning. En riktigt träffsäker känga åt förmätenheten i konstnärens försök att göra Frida mer ”attraktiv”, som om det vore hennes roll och plikt bara för att hon är kvinna.

I Burger Princess får prinsessan på ärten sig en omtolkning. Prinsessan kommer direkt från Burger King till slottet, luktar cheeseburgare som drottningen tolkar som en dyr exklusiv parfym och förändrar alla deras liv. Prinsessan har omvandlats från ett passivt objekt till ett aktivt subjekt som strävar efter att uppnå sitt mål med alla möjliga medel och som radikalt för kungahuset in i en modern era.

En mer dystopisk ton står Expedition Federley: En resa i det inre för, där Irenka riskerar att kastas ut från författarskolan för att hon inte skriver enligt deras mallar. Böcker som Från grus till Gucci är storsäljare. Om att spela inom reglerna för ett samhälle som styr hur människor ska tänka, vad de ska syssla med i framtiden och som hyllar individualismen och ytligheten över allt annat.

Hela samlingen avslutas med den längsta novellen: Dödskampens skönhet. En man dras in i kampanjen för att befria en politisk fånge, en djurrättsmartyr, som sitter fängslad i Asmarita. Men när han kommer till landet hävdar alla att mannen bara är en förbrytare. Huvudpersonen har en lätt självbelåten ton och säkerhet på att han har rätt, men när det han tror sig veta kanske inte är hela sanningen sätts hans värld i gungning. Frågan är dock om sanningen betyder något i den svenska mediabevakningen. En obehaglig liten novell som väcker en del funderingar kring medias sätt att driva och vinkla frågor.

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse bygger på en salig blandning, men det mesta är riktigt bra, skarpt skildrat och underhållande.

betyg4

Andra bokbloggare om Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

Catahya

A Calendar of Tales av Neil Gaiman

a calendar of tales

Författare: Neil Gaiman
Förlag: Blackberry (2013)
Antal sidor: 42 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

E-boken går att ladda ned gratis från denna hemsida.

A Calendar of Tales är ett samarbete mellan Neil Gaiman och Blackberry, under taggen #KeepMoving. Under 12 timmar twittrade Gaiman olika frågor som läsarna fick besvara. De svar som Gaiman tyckte bäst om valdes ut och han skrev en kort liten saga som svar. Resultatet blev A Calendar of Tales, en kalender med en novell för varje månad.

Januarisagan handlar om en åldrig veteran i ett krig mot tiden som nu ska ta en ny rekryt under sina vingar. Det känns som en ganska typiskt Gaiman-berättelse: skruvad och lite spännande. Tyvärr är den så kort att det känns som om världsbygget bara börjar mejslas fram. Det skulle ha varit intressant att läsa något längre från den här världen.

Berättelsen som representerar februari handlar om hur en ung kvinna letar på stranden efter ett en försvunnen medaljong som tillhör hennes mormor. Liksom den första ger den här en glimt av en väldigt intressant värld med mystiska varelser. Jag tänker lite på älvor när jag läser den. Men eftersom den är så kort så känns det som om den kanske hade kommit till sin rätt med fler sidor.

I marsberättelsen drömmer piraten Anne Bonny om ett eget skepp. Jag är inte så bekant med henne och inte särskilt intresserad av pirater, så den grep aldrig tag i mig. Den som jag tyckte minst om i samlingen.

April föräras en skruvad saga där en man spelar poker med ankor. Det är lite mer humor i den än de andra, vilket jag uppskattar. Vi kan ju säga att slutet känns välförtjänt också. Maj är också en skruvad berättelse om en kvinna som får en anonym morsdagspresent. Jag vet inte varför, men tankarna for lite till Liftarens guide till galaxen. Verkligheten vänds upp och ned.

Juni för med sig semesterplaner och två föräldrar som absolut inte kan komma överens om var de ska resa. På dessa fåtal sidor lyckas Gaiman måla upp ett kärleksfullt porträtt av en dysfunktionell familj som ändå älskar varandra riktigt mycket.

En av mina favoriter är juliberättelsen. En man blir lämnad av sin fru, börjar förlora greppet om verkligheten och bygger sig en igloo av böcker. Det här är väldigt surrealistiskt. Vad som helst kan hända i böckernas makt.

Augusti för med sig två vänner som bestämmer sig för att trotsa en skogsbrand. Här kommer hans språk verkligen till rätta och slutet bjuder på en riktig vändning. September bjuder på en svagare berättelse om en person som ärver sin mammas lejonring och tappar bort den hela tiden, men den kommer hela tiden tillbaka. Egentligen är den inte dålig, men den är ganska lätt att glömma bort. Den dröjer sig inte kvar.

I oktober dyker en djinn upp hos en flicka, som till hans förvåning inte önskar sig något. Jag har blivit alltmer svag för djinner och önskningar, och den här var verkligen en liten pärla. Relationen som växer fram mellan flickan och djinnen skildras väldigt fint.

Min andra favorit är sagan som representerar november. En kvinna hittar ett par udda saker på loppis, men glömmer bort dem när hon får besked om att hon är svårt sjuk. Trots ett mörkt tema är den här mycket hoppfull. Jag tror många människor att det skulle fungera att elda upp saker på det här viset.

I december får en kvinna möta sitt yngre jag som lever på gatorna och berätta att allt blir bättre. Med denna avslutas A Calendar of Tales på ett hoppfullt vis. Även här på sina få sidor lyckas Gaiman måla upp fylliga personligheter och starka känslostormar på ett fåtal sidor.

A Calendar of Tales bjuder på magisk läsning, men många av novellerna lider lite av att de är så korta.
betyg4

Snusk av Alan Bennett

snusk

Författare: Alan Bennett
Originaltitel: Smut: Two Unseemly Stories
Översättning: Lars Ryding
Förlag: Ordfront (2011)
Antal sidor: 175 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Denna lilla bok innehåller två långnoveller, som både är sängkammarberättelser. Trots valet av titel så är i själva verket Snusk en beskedlig liten sak. Åh, visst handlar de båda berättelserna om sex till viss del. Voyeurism, otrohet, homosexualitet – oh, lala. Eller så känns det som om Alan Bennett har tänkt, men det blir mest lite som att jag vill klappa honom på huvudet och säga ”bra försök.” Det blir nämligen mest så typiskt brittiskt med en krydda av pryd att det snarare blir mysigt än snuskigt.

Den första novellen, Mrs Donaldson blommar upp, handlar om en nybliven änka som inte är helt oäven med sin nya status. Inte har hon några planer på att sluta leva, som hennes dotter tycker att hon klädsamt bör göra. Istället jobbar hon på ett sjukhus genom att gestalta patienter med mer eller mindre vanliga åkommor. För att dryga ut kassan tar hon också in två studenter som inneboende. Men de är lite sena med hyran och föreslår en ovanlig kompromiss. Mrs Donaldson är lite tveksam, men äventyret ger mersmak.

Jag tycker väldigt mycket om Mrs Donaldson, som känns så härligt brittisk. Hennes uppvaknande och hur hon börjar ta för sig mer av livet är skildrat rikligt med humor och värme som gör att novellen blir riktigt charmig.

Skyddandet av Mrs Forbes är inte lika charmig. Graham är en dumdryg, men stilig, man som gifter sig med en kvinna som inte är hälften så snygg som honom. Han anser sig inte behöva avstå från godbitar som Gary eller vad han nu heter, och snubblar in i en utpressningssituation. Givetvis vet hans fru allt om det.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör mig med den här. Men saken är säker att det skaver rejält när jag läser. Inte kan det vara att karaktärerna är stereotypa. Det var de även i föregående novell, som jag uppskattade. Kanske är det att alla karaktärer är så osympatiska att det inte finns någon anledning heja på någon. Eller så är det för att ”homosexuell man som blir utpressad” har blivit gjord alltför många gånger på ett sätt som gör att det inte går att finna roligt.

När jag recenserar novellsamlingar brukar jag betygssätta varje enskild novell och sedan räkna ut medelvärdet. I Snusk satte jag en trea på den första och en tvåa på den andra, vilket leder till 2,5 betyg. Eftersom jag inte har halvstjärnorna brukar jag i de flesta av fallen avrunda uppåt. Men här lämnar Skyddandet av Mrs Forbes efter sig en sådan fadd eftersmak att det förtog nöjet med den första novellen.

Snusk är inte direkt någon Drottningen vänder blad och jag blir skapligt besviken. Kanske ska jag vara glad att jag inte köpt på mig alla de Alan Bennett-pjäser jag sett på Myrorna…

betyg2

Andra som har bloggat om Snusk

Bokrecensioner.Nu; Jennies boklista; Stardustan