Författare: Alice Munro Originaltitel: Dear Life Översättare: Rose-Marie Nielsen Förlag: Atlas (2013) Antal sidor: 304 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Brinnande livet består av fjorton noveller och avslutas med en kvartett som uttalat behandlar Alice Munros eget liv. Min tanke var att jag skulle ha den här boken i min jobbväska och läsa någon novell per rast. Men det sket sig. För Munro skriver alldeles för bra för att jag ska kunna ta det så lugnt. Med små medel, och aldrig utan att bli överdrivet dramatisk, lyckas Alice Munro skildra livet: smärtan, kärleken, värmen och de där små, outgrundliga ögonblicken som förändrar hela livets kurs.
Brinnande livet inleds med Att nå Japan, en novell där en man vinkar farväl till sin hustru och sitt barn när de ger sig iväg med tåget. Sakta men säkert vecklar Munro ut en händelsekedja som visar hur livet inte blev som hustrun hade tänkt sig, men att hon har för avsikt att ändra på det hela nu.
Amundsen handlar om en ung kvinna, och tillika nyutexaminerad lärare, som kommer till ett sjukhus för tuberkulossjuka barn som hon förväntas undervisa. Hon dras till läkaren som har ansvar för hela anläggningen. En stillsam kärlekshistoria, eller är det en sådan? Den unga kvinnan tycks fångad som flugan i spindelnätet av läkaren och det är tydligt att han drar i alla trådar.
I Att lämna Maverley får vi möta Leah, en ung kvinna hårt hållen av sin djupt religiösa familj, och polisen som eskorterar henne från hennes jobb och hem. Polisens hustru är svårt sjuk och de båda dras oemotståndligt till flickan, som en dotter de aldrig fick, tills hon försvinner spårlöst. Med små gester målar Munro upp karaktärer som är fångade av olika situationer, men medan en frigör sig vet den andre inte hur han ska bära sig åt.
Min absoluta favorit är Grus. Den skildrar en skilsmässa och hur barnen flyttar in i en husvagn vid ett grustag tillsammans med sin mor och hennes nya man. Skildrar på ett sympatiskt vis hur en kvinna försöker frigöra sig, och hur katastrofen sakta kryper över dem och för alltid kommer förändra livet för en av flickorna.
Paradis är lite mer slätstruken: en stilla dramatisk berättelse om en flicka som tvingas tillbringa sommaren hos sina religiösa släktingar. Bättre tycker jag om Stolthet, en novell om en harmynt man och en flicka som fallit från sin höga ställning. Munro är som bäst när hon beskriver hur vi människor trasslar in oss i våra egna föreställningar och hur vår stolthet kan stå i vägen för att få uppleva kärlek.
Corrie är en novell om otrohet där paret utsätts för utpressning, men efter att några år har gått står sanningen klar för huvudpersonen och den är lamslående. I Tåg får vi möta en undanglidande man, som aldrig klarar av när något börjar bli verkligt. Frustrerande nog får vi läsa om hur han konstant flyr, men hur ödet kommer ikapp honom en vacker dag och på en oväntad plats.
Inom synhåll för sjön innebär ett möte med en kvinna som blir alltmer glömsk, som blandar ihop saker och ting. Hon anstränger sig för att hitta till läkaren som ska hjälpa henne ta reda på vad hennes symtom innebär. Det här är ytterligare en av mina favoriter, just därför att den får mig att känna så mycket. Sympati för kvinnan och en vag känsla av att något inte riktigt stämmer. Tvisten på slutet är riktigt snygg.
I Dolly får vi möta ett äldre par som har bestämt sig för att dö tillsammans. Men när en kvinna vid namn Gwen dyker upp visar det sig att hon är en fläkt från det förflutna som kommer skaka om deras planer. Jag upplevde denna som lite hoppig och svängande från en känslostorm till den andra, vilket gjorde att jag inte heller uppskattade den fullt lika mycket som många av de andra.
Likaså är jag inte helt såld på den självbiografiska kvartetten: Ögat; Natt; Röster och Brinnande livet. Hur Munro leker med det fiktiva och det biografiska, och lämnar läsaren att gissa vad som är vad, är förstås skickligt gjort. Hon skriver med en beundransvärd precision.
Som alltid levererar Alice Munro med Brinnande livet. Hon fångar de små ögonblicken som visar sig få stora konsekvenser. Det får läsaren att tappa andan.
Ja, jag får väl ta tag i den där novellsamlingen jag har… 🙂
Pingback: Läs en novell III - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson