Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman

Författare: Terry Pratchett och Neil Gaiman
Originaltitel: Good Omens
Översättare: Peter Lindforss
Förlag: B. Wahlström (2000)
Antal sidor: 351 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Apokalypsen är här. De fyra ryttarna… ursäkta, MC-knuttarna är på väg med sikte att sammanstråla med Antikrist. Men en ängel och en demon tycker inte riktigt att det är dags för apokalypsen. Det vore synd att förstöra allt. De beslutar sig för att göra sitt bästa för att förhindra att jorden går under. Något som antingen underlättas eller förhindras av att någon tycks ha slarvat bort Antikrist…

Det här är andra gången som jag läser Goda omen. Första gången var vintern 2011 och jag skrattade mig halvt fördärvad på pendeln när jag åkte till universitetet. Håller det för en omläsning? Jodå, det gör det nog, men det är inte fullt lika kul andra gången. Fastän fortfarande så pass kul att jag stundom kiknar av skratt. Terry Pratchett och Neil Gaiman balanserar varandra väl i Goda omen, och Pratchetts humor är verkligen i sitt esse.

Ta till exempel apokalypsens fyra ryttare, som i den här versionen åker motorcykel. De är Krig, Hungersnöd, Döden och, trumvirvel snälla, Miljöförstöring. Du förstår, Pesten fick lov att pensionera sig när penicillinet började användas mer frekvent. Miljöförstöring är en större bov i våra dagar. Men det är genom sådana här vinklingar som gör att Goda omen inte bara kommenterar briljant på religiösa faktorer, utan också även på sociala fenomen. Antikrist själv blir ju påverkad till att bli miljörättsförkämpe.

Om vi ska tala Antikrist, så bör jag nämna att han heter Adam. Adam, den första människan. Såsom namnet speglar så växer han faktiskt upp och blir mer mänsklig än vad helvetet skulle vilja. Eftersom han drivs av kärlek och självrättfärdighet är det inte lätt för det demoniska arvet att få fäste. Det är heller inte lätt för demonen Crowley och ängeln Aziraphale, som är de två bästa karaktärerna i Goda omen, att influera honom, eftersom han är bortom deras räckhåll på grund av att satanister inte är de mest tillförlitliga i den här världen. Men kanske är det lika bra det.

Nu sprutar superlativen, men med det sagt: berättartekniken som används i Goda omen kommer inte att tilltala andra. Det är en form av allvetande berättare, som gärna fogar in sina åsikter via fotnoter. Personligen tycker jag att dessa är bland det mest underhållande i boken, men jag kan se hur det kan irritera andra. Pratchetts humor är speciell och väldigt, väldigt brittisk så det passar kanske inte alla heller.

Goda omen är ett otroligt snyggt samarbete mellan två skickliga författare, som gjorde att jag fick håll i sidan för att jag skrattade så mycket.