Så talade Zarathustra av Friedrich Nietzsche

Författare: Friedrich Nietzsche
Originaltitel: Also Sprach Zarathustra
Översättare: Albert Eriksson
Tolkning: Wilhelm Peterson-Berger
Förlag: Forum (1957)
Antal sidor: 294 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Den antika persiska profeten Zarathustra stiger ned från ensligheten i sina berg för att förkunna att Gud är död. Övermänniskan, det mänskliga förkroppsligandet av gudomlighet, är hans efterträdare, men har ännu inte kommit. Existensens mening finns inte att finna i dygd, att mjäkigt underkasta sig auktoritet eller religiösa grubblerier. Istället finns meningen i den allsmäktiga livskraften: passionerad, kaotisk och fri.

Filosofi var ett av mina favoritämnen när jag gick i gymnasiet och jag var väldigt fascinerad av Friedrich Nietzsche. Därför har jag länge velat läsa något av honom, och när jag hittade Så talade Zarathustra på ett antikvariat var jag lycklig. Dessvärre blev det lite av en besvikelse. Jag hade nog räknat med att jag skulle tycka bättre om det här och fascineras mer av det, men fann istället Zarathustra en oerhört arrogant huvudperson. Helt i enlighet med hans lära, kan jag tänka mig. Hade Zarathustra levt idag föreställer jag mig honom som en filthattsbärande, militant ateistisk mansrättsaktivist som kallar kvinnor för honor och tror att de dras till alfahannar.

Så talade Zarathustra är rent misogyn stundtals. Kvinnor är oförmögna att forma vänskapsband eller förstå Zarathustras tankar. Fine, det kan vi väl se som tidstypiskt. Likaså kan vi se det blommiga språket som tidstypiskt. Jag tror dock en del av min svårighet med boken ligger i tolkningen av lyriken, som känns som om den har gjorts onödigt omständlig och ålderdomlig. Någon gång skulle jag vilja läsa detta i en annan översättning. Jag tycker nämligen nästan om den sista delen av Zarathustra, när han till sist får träffa sina övermänniskor och se sina tankar bära frukt, även om det inte går helt smärtfritt.

Så talade Zarathustra var en intressant bekantskap och något jag kanske återvänder till, men jag känner mig ändå lite besviken.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *