Författare: Platon
Originaltitel: –
Översättare: Claes Lindskog
Förlag: Hugo Gebers förlag (1926)
Antal sidor: 279 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Pröva din lycka på Bokbörsen.
För ett okänt antal år sedan hittade jag en utgåva av Platons Fem dialoger på Myrorna. Den består av texterna Sokrates försvarstal; Kriton; Faidron; Gästabudet och Gorgias. Utgåvan är från 1926, vilket gör att den översättningen stundtals är tung att läsa. Men det går inte att missta sig på det utsökta sätt som Platon formulerade sig på, hur elegant han lade fram sina idéer och språkdräkten i vilka han iklädde dem. Fem dialoger är kanske inte en bok jag längtar efter att återvända till, men det är en bok som utmanar mig intellektuellt och som tjusar mig, vilket gör det hela till en trevlig läsupplevelse.
I centrum för Fem dialoger finns Platons lärare, Sokrates. Det är genom honom och hans interaktion med omvärlden som Platon lägger fram sina egna tankar, såsom idévärlden. Men det är också genom Platons skildring av Sokrates som vi vet mycket om honom. Bara genom att läsa dessa texter förstår jag snart att han måste ha varit en obekväm figur. Han utmanade många av de sanningar som eliten stoltserade med och ifrågasatte det stora med politiken. Det viktigaste var att leva rätt och att söka sanningen. Att lida orätt var bättre än att göra orätt, vilket få av hans samtida tycktes förstå.
Det är utmanande att läsa Fem dialoger för det kräver att jag försöker gräva fram mina gamla filosofikunskaper, men samtidigt spännande. Genom dialogen och dialektiken försöker Sokrates och någon meningsmotståndare nå fram till sanningen. Ibland kan jag tycka att Sokrates uttrycker sig klart från början, men snurrar till det när han ska förtydliga. De stora ämnen avhandlas som vad som är gott, vad som är bra för staten, vad som är bra för människan.
Fem dialoger är elegant skriven och får mig att fundera mycket. Väl värd att läsas om du har ett intresse av filosofi.
