Älska av Sylvia Day

Författare: Sylvia Day
Originaltitel: The Stranger I Married
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag (2013)
Antal sidor: 292 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus

Isabel har blivit änka efter sin stora kärlek, som svek henne gruvligt. Efter det har hon svurit att inte låta någon man sätta henne i den positionen igen. Istället lever hon ett dekadent liv i lyx och frihet. När markisen Grayson friar till henne med ett ovanligt förslag, slår hon först ifrån sig idén. Sedan verkar den inte så dum. Snart står det dock klart att Graysons lekfulla yttre döljer något annat. När han spårlöst försvinner, bara för att dyka upp igen fyra år senare, ställs allt på sin spets: vem är mannen hon har lovat att gifta sig med?

Jag tycker om att läsa romance emellanåt och är alltid lite nyfiken på underkategorin erotik. Den känns som särskilt svår att få till på ett övertygande vis. Det är lätt att det blir överdrivet, sexscenerna mest pinsamma och att kemin saknas helt mellan huvudpersonerna. Sylvia Day är dock en erotikförfattare jag bara har hört gott om, så när jag hittade två av hennes böcker på Myrorna fick de följa med mig hem. Älska blev den första jag läste.

I Älska kastas vi direkt in i händelsernas centrum. Markisen friar, de gifter sig, ingår sitt lilla avtal. Allt detta sker i prologen, vilket inte ger oss mycket chans att lära känna karaktärerna. Och det är väl här jag stöter på patrull. Eftersom jag inte lär känna karaktärerna har jag svårt att känna något inför Graysons plötsliga utveckling. Överlag känns karaktärerna underutvecklade.

Inte heller upplever jag att Isabel och Grayson har någon vidare lysande kemi i Älska. Sexscenerna är onekligen kompetent skrivna, men blir inte direkt pirrande heta eftersom det inte sprakar mellan huvudpersonerna. Skönt är dock att slippa ifrån löjeväckande metaforer och i stort sett våldtäktskultur inom ramen för sidorna.

Intrigen i Älska är tunn eftersom fokus ligger på att utveckla relationen mellan karaktärerna. Det är de vanliga käpparna som sätts i hjulen, missförstånd och kommunikationsmissar som leder till förvecklingar. Mitt i alltihop väljer Day att introducera ytterligare karaktärer med en relation som utvecklas, vilket inte känns som om den tillför handlingen något.

Nej, Älska blev inte någon ny favorit hos mig. Men eftersom jag har en annan av hennes böcker så får faktiskt Sylvia Day ytterligare en chans hos mig.

Andra bokbloggare om Älska

Books ABC

Teleny av ”Oscar Wilde”

Författare: Oscar Wilde
Originaltitel: Teleny, or the Reverse Side of the Medal
Översättning: Peter James Bowman
Förlag: Alma Classics (2016)
Antal sidor: 251 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Under en välgörenhetskonsert hör Camille Des Grieux den ungerske pianisten René Teleny. Musiken framkallar underliga visioner hos honom. Fascinationen inför den vackre pianisten är omedelbar. Men Camille kämpar emot sin attraktion och de märkliga telepatiska, sexuella visioner som utbyts mellan dem. Snart faller han till föga för attraktionen och de inleder ett förhållande som ska leda till ett utforskande av sexualitetens domäner.

Teleny är en av de första engelskspråkiga pornografiska romaner som explicit och nästan uteslutande skildrar homosexuella relationer. Vem det är som har skrivit boken är okänt, men ofta tillskrivs den Oscar Wilde som synes på mitt exemplar. Detta till trots att Teleny med största sannolikhet är skriven av en grupp individer snarare än en enskild författare. Personligen upplever jag detta som mer sannolikt än att Wilde skulle vara ensam författare, då prosan bara stundtals liknar hans. Andra gånger känns den för simpel.

Först av allt måste jag säga att jag tycker att det är intressant att läsa viktoriansk pornografi. Teleny växlar mellan blommiga liknelser som för oss in på weeping cock-territorium och en oerhörd grafiskhet som kan få den mest härdade person att rodna. Det väjs för väldigt lite och det är inte ovanligt med dödsfall under de sexuella lekarna. Upphetsning blandas med det makabra och som läsare vet jag aldrig riktigt vad jag har att vänta mig.

För mig ligger nog styrkan i Teleny i skildring av Camilles tvekan och attraktion, utvecklingen han genomgår för att kunna ingå en relation, hur svartsjuk och dylikt påverkar deras förhållande. Då blir Teleny själv lite mer undflyende och svår att greppa, vilket kanske är förklarligt genom att berättelsen är skriven helt ur Camilles synvinkel.

Teleny känns onekligen läsvärd. Det är erotiskt laddat med en övertygande psykologisk utveckling hos karaktärerna. Prosan är stundtals väldigt vacker och träffsäker. Språket är detaljrikt och målande. Onekligen är det spännande med en homoerotisk klassiker. Men ändå är det lite som skaver för min del. Camille försöker våldta en ung husa och senare våldtar en annan tjänare henne, men sympatin läggs snarare hos männen än deras stackars offer. Tidstypiskt kanske, men också tragiskt igenkännligt från vår egen tid. Våldtäktskultur är definitivt inte ett nytt fenomen.

Teleny bjuder på en intressant läsupplevelse, men det är inte en ny favorit för min del.

Andra om Teleny

Sebastian Lönnlöv

Kysstäckt av Katerina Janouch

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

kysstackt

Författare: Katerina Janouch
Serie: Rosanna Wilde, #3
Förlag: Piratförlaget (2016)
Antal sidor: 209 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Rosanna Wildes erotiska noveller har rönt henne stora framgångar och hon är en snabbt stigande stjärna på den litterära himlen. Det råder ingen brist på flörtar och skamlösa förslag. Samtidigt ringer exmaken Nathan upp henne med ett skandalöst förslag. I deras gamla hem bor han numera tillsammans med sin unga älskarinna, Solange, men huset känns tomt utan Rosanna. Därför föreslår han att hon ska flytta in tillsammans med dem och testa en alternativ livsstil. Rosanna tvekar. Att återvända till Nathan skulle vara att ta ett steg tillbaka till det gamla. Det känns inte rätt. Men vad är det rätta?

Jag är glad att jag tackade ja till erbjudandet om att läsa Hudhunger i början av året. Dessa böcker har kanske inte blivit nya favoriter, men de har en beroendeframkallande effekt och är trevliga tidsfördriv. Kysstäckt, tillsammans med de andra två, fyller ett hål i erotikgenren: ett där det ultimata fokus ligger på sex och njutning utan en krystad handling som hamnar i vägen.

Kanske börjar jag tröttna lite när jag väl kommer till Kysstäckt, eller så är det Katerina Janouch som har tröttnat, för jag upplever att just den biten inte är lika välskildrad som tidigare. Build-up, build-up, han tog henne bakifrån, slut. Det blir inte riktigt… tillfredsställande. De sexscener som är lite mer utdragna är betydligt hetare och ger mer pirr i kroppen.

Under en period i Kysstäckt känns det som om den blir väldigt heteroorienterad och ciscentrerad. Strax efter det verkar det som om Janouch hör dessa tankar hos mig för då introducerar hon en transkvinna som karaktär, varvid en sexscen som jag är extremt kluven till följer. Å ena sidan är det positivt att en oopererad transkvinna får vara med och vara sexig, å andra sidan känns scenen fetischerande. Som att den ska vara sexig och ”exotisk” bara för att hon är trans.

Sedan finns det en del andra märkliga saker i Kysstäckt, som att resonera kring skillnaderna mellan män och kvinnor utifrån några sorts biologiska könsskillnader som gör kvinnor mer benägna att vara monogama och svartsjuka. Och sedan när Rosanna går in på en lång harang om att hon inte förstår varför kvinnor känner sig kränkta av dick pics, utan att hon tycker om dem. Det är lite skillnad på en situation där kontakt redan etablerats och ett samförstånd finns, och en där det inte ens finns hyfs nog att säga hej och sondera terrängen innan en dick pic skickas.

Även om jag fortfarande tycker att Janouchs böcker behövs: att de är underhållande, sexiga och lättsmälta, så känner jag efter Kysstäckt att jag nog är lite mätt på Rosanna Wilde. Trots att det var sagt att detta skulle vara en trilogi känns avslutet som ett upplägg för en fjärde bok.

betyg3

Andra bokbloggare om Kysstäckt

Bims blogg; JoS blogg

Andra böcker i serien

Hudhunger (recension)

Nakenlek (recension)

Kysstäckt

Nakenlek av Katerina Janouch

nakenlek

Författare: Katerina Janouch
Serie: Rosanna Wilde, #2
Förlag: Piratförlaget (2016)
Antal sidor: 207 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Författaren Rosanna Wilde har nu lämnat sin man. Hon flyttar hem till bästa väninnan Gilda, vars liv är i synnerlighet kan beskrivas som bohemiskt och där erotiken har ett självskrivet stort utrymme. Rosanna vet inte riktigt vad hon ska göra med sin nyvunna frihet, men med Gildas hjälp ger hon sig ut på en upptäcktsfärd för att upptäcka sin egen sexualitet. På en erotisk fest står hon plötsligt öga mot öga med sin förre detta man.

Som den som följer den här bloggen vet så läser jag en del erotik, även om genren ofta misslyckas med sitt grundläggande syfte hos mig. Därför blev jag positivt överraskad av Katerina Janouchs trilogi om Rosanna Wilde, som lyckas med konststycket att vara riktigt het och få det att pirra till i kroppen. Kanske inte lika ofta i den andra del, Nakenlek, men ändå tillräckligt för att jag upplever dessa böcker som pärlor inom sin genre.

I Nakenlek svävar sexualiteten ut ännu mer och blir än mer flytande, inte lätt att dela in i hetero- och homosexualitet. Fetischer i olika former utforskas. Exhibitionismen löper som ett stråk genom hela boken. Dominans och undergivenhet utforskas, men Janouch visar på att det inte är så enkelt att vara det ena utan många av karaktärerna är både undergivna och dominanta och växlar roll. Jag ogillar dock lite att det skrivs att kvinnor skulle ha svårare för att vara dominanta.

Janouch lyckas också i Nakenlek skildra hur okomplicerat entusiastiskt samtycke kan vara. Även i situationer där Rosanna explicit säger sig vilja frånsäga all kontroll, låta mannen göra vad han vill med henne, så kollar mannen hela tiden att hon är med på noterna på ett sätt som glider smidigt in i det erotiska spelet. Knöligare än så behöver det inte vara.

Vad jag har tyckt varit skönt är att Janouchs böcker så gott som varit befriade från det blommiga språk som ofta kännetecknar erotikgenren och som är så ofördelaktigt för den. Tyvärr smyger sig denna blommighet något in i Nakenlek. Rosannas fitta liknas vid en klase solmogna vindruvor, som skvätter av fukt och saftighet. Eh, va? Ursäkta, men den bilden är i min personliga mening ganska långt ifrån sexig. (Kraftdjuret är dock nere på minimum, men gör alltmer frekventa uppdykanden längre in i Nakenlek.)

Men ändå tycker jag att Nakenlek fyller ett hål som har funnits inom erotikgenren: det är hett och beroendeframkallande. Att tredje delen inte kommer förrän i höst känns snudd på elakt.

betyg3

Andra böcker i serien

Hudhunger (recension)

Nakenlek

Kysstäckt

Hudhunger av Katerina Janouch

hudhunger

Författare: Katerina Janouch
Serie: Rosanna Wilde, #1
Förlag: Piratförlaget (2016)
Antal sidor: 207 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Rosannas och Nathans äktenskap har gått i stå. De lever tillsammans, men träffas knappt något. Att rulla runt i sänghalmen är inte heller att tänka på. Frustrationen kokar inom dem båda. Något måste förändras. Förändringen kommer i form av Nathans gamla vän Samuel, som tillfälligt flyttar in hos dem. Han väcker känslor inom Rosanna som hon nästan hade glömt. Allt det invanda vänds upp och ned.

Jag fick ett mejl från Piratförlaget med en förfrågan om jag ville läsa Hudhunger eftersom jag hade läst Femtio nyanser av honom. Med tanke på att jag sågade den boken längs med fotknölarna är det ju lite modigt. Men lyckligtvis bjuder Hudhunger på en del positiva överraskningar.

För det första, så är Hudhunger riktigt het emellanåt. Det brukar vara mitt största problem med erotik att den inte är det, men här är undantaget som bekräftar regeln. Kanske är det för att Janouch undviker förskönande omskrivningar av könsdelar, utan använder sig av ”fitta”och ”kuk.” Men just att hon vanligtvis använder sig av dessa ord gör att kontrasten blir än mer bjärt när hon använder sig av mer kliniska ord som ”penetrerade.” Brytningen däremellan passade inte riktigt.

För det andra, så har Samuel inte lika stor roll i Hudhunger som jag hade väntat mig. Han må vara den som Rosanna bygger sina fantasier kring, men även hennes väninna Gilda bidrar till Rosannas sexuella uppvaknande. Det handlar om att ta kontroll över sina fantasier och leva ut sin sexualitet. Skrivkrampen som Rosanna lider av känns som en förlängning av den erotiska träda och kyla som hon har hamnat i.

Hudhunger beskriver även mycket fint den längtan efter kärlek och sex som finns hos människor. Skönt är också att se erotik skriven om och för mognare människor, där oskuldsfullheten inte vördas utan att veta vad en vill ha och ta det får ta utrymme.

Däremot förstår jag mig inte på ett förekommande fenomen inom erotiken. Femtio nyanser av honom hade den inre gudinnan som svajade och log knipslugt. Hudhunger har kraftdjuret, ett annat ord för en fitta, som morrar och blir besviket. Vad är det med dessa personifieringar av begär och det undermedvetna? Jag förstår inte grejen.

Hudhunger är en het berättelse om en kvinnas återtagande och utforskande av sin sexualitet. Ja, jag kommer nog läsa de andra delarna i serien också.

betyg3

Andra som har bloggat om Hudhunger

Annika Koldenius; Beas bokhylla; Bims blogg; JoS blog

Andra böcker i serien

Hudhunger

Nakenlek

Kysstäckt

Erotique av Michelle Olley

erotique

Redaktör: Michelle Olley
Förlag: Carlton Books (2011)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus

I Erotique skildrar Michelle Olley den erotiska konstens historia från Kama Sutra och framåt, även om tonvikten ligger på konst från 1900- och 2000-tal. Det rör sig från Picassos explicita sexuella skisser till 1960-talets pinuppor till verk som använder nya medier. Urvalet är generöst med erotiska illustrationer, pinuppor, det surrealistiska och seriekonst, såväl som målningar, skulpturer och grafisk design. Innehållet vittnar om mänsklig sexualitet och kreativitet.

I olika former av samlingar med erotiskt innehåll finns det alltid en blandning av sådant som tilltalar och sådant som förskräcker. Det ska vara så, tycker jag. Det ska få en att stanna upp och tänka på vad en själv tar för givet vad det gäller sex och sexualitet. Med detta i åtanke så är Erotique lyckad och Olley skriver insiktsfullt i inledningen till varje nytt kapitel om den tid som hon nu har valt att skildra i bild.

Erotique blandar det som är andlöst vackert, såsom en av målningarna under den franska romantiken, till det lite mer groteska, såsom H. R. Gigers mer mekaniska bilder där människa och maskin tycks smälta samman. Som ni märker är det inte allt jag gillar i Erotique, till exempel så fyller tidigare nämnda Gigers bilder mig med obehag. Lite märkliga och underligt obehagliga finner jag även Judy Chicagos surrealistiska teckningar där könsorgan har blivit växtliknande, där det ser ut som en köttätande blomma slukar en kuk. Men fastän jag inte gillar allt, så uppskattar jag att få se och ta del för hur sexualitet kan ta sig olika uttryck. Det är fascinerande. Det enda jag har svårt att svälja är Allen Jones bilder där han har förvandlat kvinnor till möbler. Dessa berör mig väldigt illa.

Givetvis finns det mycket som jag tycker om i Erotique också. Kanske har jag nämnt det tidigare, men jag är svag för pinupkonst och då blir genast Gil Elvgren och Olivia de Berardinis favoriter. Brian Viveros bilder är lite oroande, men så slående vackert utförda att jag fastnar för dem varje gång jag bläddrar i Erotique. Likaså omslagets bild är väldigt fin och den är gjord av Sorayama.

Kanske är det jag uppskattar med Erotique mest är nog bredden. Det växlar från explicit till lite mer oskyldigt antytt, från BDSM till vaniljsex, och det är mycket som ges uttryck för. Teckningsstilarna varierar också otroligt mycket. Lite trist är det att det åter är kvinnokroppen som nästan uteslutande står i centrum, även om den är väldigt vacker. Men manskroppar kan vara erotiska också och det är alldeles för sällan som dessa får utrymme i bild.

Erotique är en väldigt bred samling med erotisk konst som garanterat innehåller något som kittlar och tilltalar och något som varje person upplever är stötande. Den ruskar om och tvingar betraktaren att tänka.

betyg3

Lovsång till den mogna kvinnan av Stephen Vizinczey

lovsång till den mogna kvinnan

Författare: Stephen Vizinczey
Originaltitel: In Praise of Older Women
Översättare: Thomas Preis
Förlag: Månpocket (1991)
Antal sidor: 185 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

András Vajda är en filosofilärare som emigrerat till USA. Väl där erinrar han sig de kärlekshistorier han hade hemma i Europa i sin ungdoms dagar med kvinnor som var äldre än han själv: moderns väninna Maya som blev hans första älskarinna, Zsuzsa, Boby, Ilona, Nusi och många andra. Född samma år som Hitler kom till makten spänner hans berättelse över en omtumlande tid i Europas historia. Som tolvåring arbetade han som horförmedlare åt amerikanska soldater i Österrike, han deltog i Ungernrevolten 1956, tvingades fly och hamnade så småningom i Kanada, där kvinnorna är helt annorlunda…

Sällan har jag känt mig så splittrad inför en bok som jag känner mig inför Lovsång till den mogna kvinnan. Den börjar på många sätt lovande, genom att skriva att den som önskar hunsa och kuva kvinnor inte förtjänar att älskas av dem och kommer att genomskådas av kvinnorna. Inledningsvis känns det som om det viktigaste för huvudpersonen András i sina relationer är respekt och ömsesidigt. Så långt, väldigt bra, med tanke på att jag hade väntat mig en upprepning av Lady Chatterleys älskare.

Men ganska snart dyker motsägelserna upp. Huvudpersonen i Lovsång till den mogna kvinnan har en tes: det är bättre om unga män är tillsammans med äldre kvinnor. Detta grundar han på sina minnen av försök att dejta jämnåriga som ung pojke, och hur han frustrerades av att han upplevde att de lovade honom sex och sedan inte ville leverera. Likaså irriterade han sig på deras blygsel och osäkerhet, som kom sig av oerfarenhet. Det vill säga han intar en attityd av att när han får för sig att en tjej lovar honom sex så är hon skyldig honom det, och att tjejer absolut inte får framstå som rädda och osäkra vid sin sexualdebut.

Värre blir det när han senare närmar sig en kvinna med orden att han skulle vilja våldta henne. Överlag finns det en märklig attityd till våldtäktsmän i Lovsång till den mogna kvinnan, som om det bara handlade om översexuella män som inte kan hjälpa att de våldtar eftersom de är så sexuellt frustrerade att de bara måste få sig ett skjut. Våldtäkt framställs heller inte som något negativt. Jag funderade på att äcklat lägga ifrån mig boken.

För att sammanfatta paradoxen så här långt: András propagerar respekt för kvinnor, samtidigt som han själv visar sig inte ha alltför stor respekt för vissa kvinnor. Paradoxen i mina känslor inför Lovsång till den mogna kvinnan är att jag tycker väldigt mycket om Stephen Vizinczeys sätt att skriva samtidigt som jag avskyr vissa bitar. Han skildrar också på ett gripande och starkt sätt verkligheten i Ungern: hur andra världskriget ligger så nära med sina fruktansvärda berättelser från koncentrationslägren, livet under kommunisterna och hur han till sist tvingades fly hemlandet.

Lovsång till den mogna kvinnan är en bok som fyller mig av kluvenhet, men som bitvis var rätt så bra.

betyg2

Femtio nyanser av honom av E. L. James

femtio nyanser av honom

Författare: E. L. James
Originaltitel: Fifty Shades of Grey
Översättare: Jimmy Hogsö
Serie: Femtio nyanser, #1
Förlag: Norstedts (2012)
Antal sidor: 553 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Någon närmare presentation av fenomenet Femtio nyanser av honom tror jag inte beövs. Boktrilogin har lästs av miljoner och översatts till ett femtiotal språk. Samtidigt har boken möts med hån och utskällningar, något som jag tycker att det luktar lite skunk att en bok skriven av en kvinna som främst når en kvinnlig publik har blivit så nedsablad.

Även efter att ha läst Femtio nyanser av honom och tyckt att den inte var särskilt välskriven, så tycker jag fortfarande att det luktar lite skunk. Det finns gott om manliga författare som skriver minst lika illa som E. L. James, utan att bli så fruktansvärt nedskrivna, som inte blir benämnda ”tantsnusk” eller ”mammaporr”.

Det är en ganska klassisk berättelse: kvinna möter man. Anastasia Steele ska å en kompis vägnar intervjua en framgångsrik affärsman, Christian Grey. Under intervjun upplever hon honom som rysligt attraktiv, men samtidigt väldigt skrämmande, och efter intervjun tror hon att hon aldrig ska träffa honom igen. Därför gör hon sitt bästa för att glömma honom. Men så dyker han upp på hennes jobb och trots att han varnar henne för att han inte kommer vara bra för henne, så dras hon till honom och hans hemligheter.

Först reagerar jag dock på den undermåliga redigeringen och korrekturläsningen. Femtio nyanser av honom hade kunnat kortas ned avsevärt, särskilt genom att i början ta bort vad som känns som tusentals stycken som består i att Anastasia går till jobbet, gör i ordning lite mat och går och lägger sig. Därtill är det fruktansvärt många långa, onödiga dialoger som inte tillför något till händelseförloppet.

Som en tredje synd så brister det ofta rejält i den inre logiken, som när Anastasia stiger in i Christian Greys ”lekrum” och först tänker att hon har klivit in spanska inkvisitionen, sedan påstår hon att hennes första intryck är att det luktar rengöringsmedel i rummet. Eller att hon i ena meningen säger att hon inte vet något om Grey, bara för att i nästa börja rabbla upp allting hon vet. Har en redaktör ens tittat på Femtio nyanser av honom? undrar jag frustrerat ett flertal gånger.

Det finns en tendens i kulturen att romantisera osunda förhållanden. Cathy och Heathcliff. När Ted bryter sig in i Robins lägenhet med rosor och orkester. Det är en trend som finns även i Femtio nyanser av honom. Anastasia är förälskad i Grey, men hon vill inte ha BDSM-sidan av förhållandet. Det skrämmer henne och får henne att må dåligt. När hon ligger och gråter sig själv till sömns över att hon älskar honom så mycket, men inte tycker om något med deras förhållande, önskar jag att James kunde ha stannat upp och kommit till insikten att nej, kärleken övervinner inte allt. Det går att älska personer, djupt och innerligt, men samtidigt förstå att det här, det fungerar faktiskt inte. Det är dags att lägga ned och hitta någon som är bättre för en.

Plus att om du är så rädd för din pojkvän att du på fullaste allvar överväg att flytta till Alaska och gömma dig när han blir arg, då är det ett tecken på att något är fruktansvärt fel. Det är återkommande att hon är rädd för hans ilska, att hon vill fly undan, till den grad att jag mår riktigt illa. I många av deras interaktioner letar Anastasia mentalt efter första bästa flyktväg och gör allt i sin makt för att han inte ska bli arg. Hon gör väl rätt att vara rädd, också. I Femtio nyanser av honom använder han hennes mobil för att spåra var hon befinner sig.

När det kommer till Anastasia så är det första jag slås av att hon tycks ha en irrationell antipati mot blondiner. Sedan gillar hon förstås inte sitt utseende (romancehjältinnor gör sällan det), men som läsare ska vi ju förstå att hon egentligen är snygg, något som hon ska komma till insikt om med hjälp av Christian Grey. Jag har överlag lite svårt att köpa henne som en trovärdig karaktär. Att en som är något på tjugo kan vara både oskuld och inte haft sin första fylla, det kan jag verkligen köpa. Men att hon aldrig i livet innan har varit kåt? Lägg av.

Det finns ett par stunder när jag börjar fundera på om Femtio nyanser av honom i själva verket är en komedi eller parodi. Anastasias undermedvetna har en tendens att skälla ut henne och sura på henne som om det vore en verklig karaktär. Därtill har hon en inre gudinna som svajar, dansar och ser knipslug ut. Detta är knep som jag mestadels har sett i humoristiska verk och jag hoppas syftet var att jag skulle skratta snarare än ta dessa absurda företeelser på allvar.

Då har vi kommit till den bit där jag inte skrattar, till ”drömmannen” Christian Grey. (För övrigt tycker jag att det är störtroligt att Anastasia refererar till hans fulla namn så gott som hela tiden, men det är en parantes.) Grey har en tragisk bakgrund, som givetvis ska förklara och ursäkta alla hans handlingar, men nu är det faktiskt så här att en logisk bakgrundshistoria inte ursäktar att han beter sig som ett svin. Plus att de händelser som refereras i Femtio nyanser av honom utspelar sig innan han har fyllt fyra år. Det finns ett fenomen som kallas för infantil amnesi, vilket är anledningen till att de flesta av oss inte minns våra tidiga år alls, och barn börjar inte forma bestående minnen förrän runt just fyraårsåldern.

När folk ska försvara Christian Grey, brukar de hänvisa till BDSM-aspekten och ignorera att liksom alla andra sexuella praktiker så styrs BDSM av samtycke. Mottot är safe, sane, consensual. Det går heller inte att hänvisa till att en person i ett kontrakt för alltid har bundit upp sig till att utöva en praktik, utan något som en person kan ha tyckt om kan plötsligt vara motbjudande. Då bör partnern respektera det. Men det gör inte Christian Grey. Anastasia tackar nej till smärta, men han försöker manipulera henne till att acceptera det genom att så ”skulle en riktig undergiven göra.” Han kör konsekvent över hennes nej genom hela boken, där det mildaste är att han ignorerar att hon inte vill ta emot extravaganta gåvor från honom eftersom det får henne att känna sig som en prostituerad, det grövsta när han ignorerar hennes nej under sex.

Jag sätter punkt efter Femtio nyanser av honom. Ingen av de andra böckerna kommer att införskaffas och jag kommer att låtsas att det var så här berättelsen om Anastasia Steele och Christian Grey slutade.

betyg1

Andra bloggare som har recenserat Femtio nyanser av honom

Först och främst, vill jag rikta uppmärksamheten mot bloggaren Cliff som faktiskt är utövar BDSM som undergiven och som har hjälpt mig stå ut med att läsa denna bok:

The Pervocracy

Här följer bokbloggare som har recenserat Femtio nyanser av honom:

Bokfetischist; Bokhyllan; BoklystenBoktokig; BokugglaFabulerat; HolavedsbrudarJennies boklista; MarcusbiblioteketMettes pocketblogg; romeoandjulietVargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Femtio nyanser av honom

Femtio nyanser av mörker

Femtio nyanser av frihet

Sorceress av Saskia Walker

sorceress

Betyg: ☆☆☆
Författare: Saskia Walker
Förlag: Fido Publishing (2014)
Antal sidor: 216 sidor
Recensionsexemplar: Ja, via Netgalley.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus
E-bok | CDON

Det jag har läst av Saskia Walker tidigare har kanske inte varit överväldigande favoriter, men det har ändå gjort ett gott intryck på mig. Så när jag hörde talas om Sorceress blev jag genast nyfiken, och väldigt glad över chansen att få läsa den via Netgalley.

Sorceress utspelar sig i ett Fjärran östern-land där kejsarinnan Elishiba har svurit att beskydda sitt folk från det hotande grannlandet till varje pris. Ett pris som kan innebära att gifta sig med fienden. När Amshazar, en mystisk man som beryktas vara en besvärjare, anländer som talesperson för hennes framtida man, är hon fascinerad och attraherad mot sin vilja. En affär med honom skulle vara katastrofal och hota den fred som hon försöker mäkla. Men hon dras likt malen mot elden…

Jag föll för Elishiba i det inledande kapitlet och denna inledande glimt av att jag gillar henne håller i sig genom boken. Hon är god, omtänksam, smart, men kanske framförallt modig och villig att göra allt för sitt folk. Den manlige huvudpersonen, Amshazar, är jag inte lika förtjust i, även om jag gillar honom. Dessvärre upplever jag att de på något sätt motverkar varandra så att de inte blir intressanta längre. Sorceress marknadsförs visserligen som fantasy, men pingar snarare erotikgenren i mitt huvud och där är kemin mellan huvudpersonerna det viktigaste som finns.

I Sorceress är det snarare bikaraktärerna som griper tag i mig. Hanrah, Kazeen, Kerr… När Elishiba och Amshazar umgås med varandra, önskar jag att jag kunde få veta mer om Kerr. Hanrahs och Kazeens relation griper tag i mig, och jag hade önskat att få ser mer av den. Överlag önskar jag att alla mindre karaktärer hade fått lite mer kött på benen när det nu finns ett sådant intressant persongalleri. Särskilt tvillingarna Elra och Amra och sierskan Yoshi skulle det ha varit roligt om de hade fått lite mer personlighet.

Det finns ett flyt i Sorceress som gör den till ett rent nöje att läsa. Något som även den intressanta världen bidrar till. Dessvärre känns det som om Sorceress är något för kort. Världen utvecklas inte särskilt mycket och upplösningen kändes som lite av en besvikelse. Plus att den gjorde mig så fruktansvärt förbannad att jag inte hade lust att fortsätta läsa.

Sorceress är en underhållande historia, men lider något av att vara för kort.

Havsdrottningen av Saskia Walker (Maleficium, #3)

havsdrottningen

Betyg:☆☆
Författare: Saskia Walker
Originaltitel: The Jezebel
Översättare: Eva Nilo
Serie: Maleficiumtrilogin, #3
Förlag: Harlequin (2013)
Antal sidor: 330 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Ett litet erkännande är nog på sin plats: jag var mest intresserad av att läsa Nattfjärilen. Det var den boken vars handling jag tyckte lät mest intressant. De andra råkade mest slinka med för att de var billiga. Nu med facit i hand så är Nattfjärilen den av böckerna som jag tycker bäst om.

I Havsdrottningen har turen kommit till Maisie Taskill. När hon skildes från sina syskon fördes hon långt bort från sina skotska hemtrakter, till England, raka vägen in i en rik familjs hem. Där har hon levt ett välbeställt liv fram till dess att hon upptäcker de planer hennes förmyndare har för henne. Hon tvingas hals över huvud fly. Det enda skepp som ska till Skottland är under befäl av kapten Roderick Cameron och hon måste övertyga honom att göra ett undantag, att ta sig an en passagerare. Men det enda hon har att köpslå med är sin oskuld…

Havsdrottningen börjar väldigt lovande. Jag fastnar genast för Roderick och Maisie, då de är väldigt sympatiska och dynamiska karaktärer, och tror att den kanske ska motsvara ettan. Men ganska snabbt fastnar jag i en uttråkad sinnesstämning, vilket i huvudsak troligtvis har två orsaker.

För det första är den otroligt tjatig. Information upprepas i det oändliga i Havsdrottningen. Jag tappade räkning på hur många gånger i ett och samma kapitel det står att männen inte är glada över att ha en kvinna ombord. Men det är tillräckligt många gånger för att jag ska begrava händerna i håret och muttra: ”Ja, ja, jag har fattat det vid det här laget.”

För det andra fungerar inte själva berättelsens uppbyggnad för mig. En stor del av berättandet i Havsdrottningen sker genom tillbakablickar och jag tycker inte övergångarna alls är snygga eller faller sig naturliga. Ett kapitel avslutas, sedan utan någon som helst logik befinner vi oss i Maisies förflutna i England i nästa kapitel. Det blir ryckigt och jag förlorar rytmen.

Det kan ha kommit upp tidigare, men jag är inte särskilt mycket för eufismer i sexscener. Oftast blir det helt fel. Löjligt snarare än sexigt. Därför har det varit befriande att Saskia Walkers böcker har varit så gott som fria från dem. Fram tills Havsdrottningen. Då är det helt plötsligt kärleksknoppen hit och grottan dit, och jag begraver huvudet i skämskudden.

Även om det finns en del av det jag störde mig på i Häxmästaren (främst det här med en man som säger att han vet att kvinnan inte menar sitt nej), så har den egentligen mycket mer gemensamt med den första boken. Havsdrottningen har nämligen en väldigt sexpositiv huvudperson: Maisie tar initiativ till sex, hon tycker om det, hon ser fram emot det. Det här är inte helt vanligt, inte ens i erotik, och det känns väldigt befriande.

Havsdrottningen ger löften som den inte riktigt uppfyller och jag känner mig besviken efter att ha läst upp den. Men jag uppskattar den sexpositiva synen på kvinnlig sexualitet.

Andra som har bloggat om Havsdrottningen

Beas bokhylla; Boklysten; Pocketlover

Andra böcker i serien

Nattfjärilen (recension)

Häxmästaren (recension)

Havsdrottningen