Erotique av Michelle Olley

Redaktör: Michelle Olley
Förlag: Carlton Books (2011)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus

I Erotique skildrar Michelle Olley den erotiska konstens historia från Kama Sutra och framåt, även om tonvikten ligger på konst från 1900- och 2000-tal. Det rör sig från Picassos explicita sexuella skisser till 1960-talets pinuppor till verk som använder nya medier. Urvalet är generöst med erotiska illustrationer, pinuppor, det surrealistiska och seriekonst, såväl som målningar, skulpturer och grafisk design. Innehållet vittnar om mänsklig sexualitet och kreativitet.

I olika former av samlingar med erotiskt innehåll finns det alltid en blandning av sådant som tilltalar och sådant som förskräcker. Det ska vara så, tycker jag. Det ska få en att stanna upp och tänka på vad en själv tar för givet vad det gäller sex och sexualitet. Med detta i åtanke så är Erotique lyckad och Olley skriver insiktsfullt i inledningen till varje nytt kapitel om den tid som hon nu har valt att skildra i bild.

Erotique blandar det som är andlöst vackert, såsom en av målningarna under den franska romantiken, till det lite mer groteska, såsom H. R. Gigers mer mekaniska bilder där människa och maskin tycks smälta samman. Som ni märker är det inte allt jag gillar i Erotique, till exempel så fyller tidigare nämnda Gigers bilder mig med obehag. Lite märkliga och underligt obehagliga finner jag även Judy Chicagos surrealistiska teckningar där könsorgan har blivit växtliknande, där det ser ut som en köttätande blomma slukar en kuk. Men fastän jag inte gillar allt, så uppskattar jag att få se och ta del för hur sexualitet kan ta sig olika uttryck. Det är fascinerande. Det enda jag har svårt att svälja är Allen Jones bilder där han har förvandlat kvinnor till möbler. Dessa berör mig väldigt illa.

Givetvis finns det mycket som jag tycker om i Erotique också. Kanske har jag nämnt det tidigare, men jag är svag för pinupkonst och då blir genast Gil Elvgren och Olivia de Berardinis favoriter. Brian Viveros bilder är lite oroande, men så slående vackert utförda att jag fastnar för dem varje gång jag bläddrar i Erotique. Likaså omslagets bild är väldigt fin och den är gjord av Sorayama.

Kanske är det jag uppskattar med Erotique mest är nog bredden. Det växlar från explicit till lite mer oskyldigt antytt, från BDSM till vaniljsex, och det är mycket som ges uttryck för. Teckningsstilarna varierar också otroligt mycket. Lite trist är det att det åter är kvinnokroppen som nästan uteslutande står i centrum, även om den är väldigt vacker. Men manskroppar kan vara erotiska också och det är alldeles för sällan som dessa får utrymme i bild.

Erotique är en väldigt bred samling med erotisk konst som garanterat innehåller något som kittlar och tilltalar och något som varje person upplever är stötande. Den ruskar om och tvingar betraktaren att tänka.