Till flickorna i sjön av Elin Olofsson

Omslagsbild Till flickorna i sjön av Elin Olofsson

Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)
Antal sidor: 237 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Helena får sparken från sitt jobb i kommunhuset. Samtidigt lämnar hennes man henne. Hon tar arbete som städare på sjukhuset och livet kliver in i en lunk. Men när hennes kusin Blåpojken plötsligt dyker upp i en sjukhussäng och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad, rörs känslorna på nytt upp inom Helena. Men vad är det hennes mamma vill egentligen? Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp? Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?

Till flickorna i sjön rör sig mellan nutid och det förflutna på ett drömskt, poetisk språk. På en gång både kargt och varmt, samtidigt som det på pricken fångar det jämtländska landskapet. Huvudpersonen Helenas hudlöshet och sårbarhet tränger sig in under huden på mig som läsare, fängslar mig. Berättelsen blir svår att värja sig emot. Ensamheten och mörkret. Elin Olofsson lyckas på ett precist sätt fånga både farorna och lockelsen med att vara ensam, och hur det känns att vara verkligt ensam.

Många gånger handlar Olofssons böcker om att möta det förflutna och komma till rätta med det. Försonas eller inte försonas med det. Till flickorna i sjön följer samma tematik. Helena måste konfrontera sitt förflutna för att förstå sitt nu, men hon vet inte om att det går att försona sig med det som skedde. Än mindre förlåta. Kanske är det inte ens önskvärt att förlåta. Det är en berättelse om kvinnor, om de flickor de en gång var och de kvinnor de blev, och kvinnlig vänskap.

Till flickorna i sjön är en vindlande roman, som kräver sitt av läsaren. Sorgligt om den flicka som en gång var och den kvinna som kom istället.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker av Elin Olofsson jag har recenserat

Då tänker jag på Sigrid (recension)

Till flickorna i sjön

Gånglåt (recension)

Krokas (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv av Johanna Stål

Omslagsbild Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv av Johanna Stål

Författare: Johanna Stål
Illustratör: Nadia Nörbom
Förlag: Bonnier Fakta (2018)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Klimatångesten ökar bland en allt större grupp människor. Men frågan om vår planets framtid kan kännas överväldigande stor och obehaglig. Kan man egentligen göra något som enskild individ? Ja, massor! Det får vi lära i den här boken: Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv, skriven av journalisten Johanna Stål. Som ensam person kan du kanske inte rädda klimatet, men det finns en hel del små saker som var och en kan göra i sin vardag. Det finns också många sätt att påverka företag, politiker och andra makthavare att ta sitt ansvar.

Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv är en bok som jag köpte på årets bokrea. Den är uppbyggd som så att den ger 365 tips inom olika områden på hållbara förändringar som man kan göra i sitt liv. Det handlar om vad man kan göra på jobbet, vilka val man kan göra i mataffären, när det gäller garderoben och så vidare. Allt skrivet på ett lättillgängligt och pedagogiskt vis utan några pekpinnar. Aldrig blir det deprimerande att läsa, utan man känner sig stärkt och peppad. Det handlar om ganska många enkla små förändringar som man kan genomföra.

Ibland blir dock Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv lite väl enkel. Jag förstår att man inte vill överväldiga människor med information, men ibland behövs det lite ytterligare. Ta till exempel det här med naturbeteskött, som de förespråkar. Nu kanske det är så att de anser det självklart att det man skriver om är svenskt kött, men för den som inte är insatt kanske tanken blir att allt naturbeteskött är bra och går och köper sådant från Brasilien. Som troligen har lett till skövlad regnskog.

Men Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv är på det stora hela en intressant, engagerande och peppande bok som är särskilt lämplig för den som är ny på det här med hållbarhetstänk.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Plåster för brustna hjärtan av Heidi Bjørnes

Omslagsbild Plåster för brustna hjärtan av Heidi Bjørnes
Bild lånad från Goodreads.

Författare: Heidi Bjørnes
Originaltitel: Nytt liv i Blondehuset
Översättare: Ann Ruthman
Serie: Minas hus, #2
Förlag: Bazar förlag (2021)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

En gång sjöd huset på Strandveien av liv, men nu är Lilian ensam kvar i det vackra, gamla huset. Eftersom hon har brutit benet, finns det mycket tid till att grubbla. Hon sörjer sin döde make och saknar vännerna. Brevbäraren och vännen Egorbert inser att Lilian behöver sina vänners hjälp. Samtidigt dyker det upp fler människor som behöver hjälp. Än en gång fylls huset av heta diskussioner, höga skratt, liv och rörelse, vänskap och förälskelser.

Jag fick ett mejl från Bazar förlag om Plåster för brustna hjärtan. Trots att jag inte har läst första delen, Minas hus, blev jag nyfiken och fick vänligt nog ett recensionsexemplar. Det var främst liknelsen med Fredrik Backman som fick mig på fall.

Särskilt lik Backmans böcker tycker jag inte att Plåster för brustna hjärtan är, men det är ändå en varm, innerlig bok om vänskap och kärlek oavsett ålder. Heidi Bjørnes fyller sin bok av färgstarka, udda karaktärer som alla kommer samman och visar att vänskap verkligen är störst här i världen.

Plåster för brustna hjärtan är lättläst – en karamell som det är lätt att sätta i sig alldeles för mycket av i en enda sittning. Kanske borde man stanna upp mer och njuta och skratta åt tokigheter som uppstår i boken, men det är så svårt. Man vill ju hela tiden läsa vidare. Dock flyter inte läsningen lätt hela vägen. Först har jag svårt att komma in i den eftersom jag inte har läst första boken, men sedan lossar det och jag förälskar mig. Fram emot slutet verkar dock Bjørnes tröttna lite halvt på sin bok. Det blir episodiskt. Varje kapitel som en lösryckt händelse.

Men när man slår igen Plåster för brustna hjärtan är det med ett leende och en känsla av varmt välbefinnande inombords. En riktigt mysig feelgood som värmer i höstmörkret.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Blått

Denna tisdag tänkte jag haka på tisdagstrion inne hos Ugglan & Boken. Denna vecka är tema blått, vilket är fritt för tolkning. Jag valde tre böcker med blå omslag.

  • Blå av Maja Lunde är andra delen i hennes dystopiska Klimatkvartett. Här är det vatten och den stundande bristen på det som står i fokus. Vi får följa dels Signe i vår nutid som protesterar mot att utnyttjandet och tämjandet av fjorden i hennes hemtrakt, dels David som inom en inte alltför avlägsen framtid är på flykt genom ett brandhärjat Sydeuropa där det knappt finns något vatten att prata om.
  • Marcelo i den verkliga världen av Francisco X. Stork handlar om Marcelo, som befinner sig på autismspektrumtillståndet. Hans pappa ställer ett ultimatum till honom: han måste arbeta en sommar i den verkliga världen. En långsam, introspektiv berättelse som jag älskade när jag läste den.
  • Strange the Dreamer av Laini Taylor är en vidunderligt vacker fantasyberättelse. Sedan barndomen har Lazlo Strange varit besatt av den förlorade staden Weep. När han får chansen att resa till den, måste han gripa tag i den med alla medel han besitter…
Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

Cats

Poster för Cats

Regissör: Tom Hooper
Manus: Lee Hall och Tom Hooper
Skådespelare: James Corden, Judi Dench, Idris Elba, Jason Derulo, Ian McKellan, Jennifer Hudson, Taylor Swift
Produktionsår: 2019
Längd: 110 minuter

Kattungen Victoria blir övergiven och utslängd på gatan. Hon hittas av en grupp katter, som kallar sig för Jellicles, och blir inbjuden till deras bal – där en av dem ska utses till den som ska stiga upp till Himlen. Hon möter många olika katter, såsom den magiske Mr Mistoffelees, Rum Tum Tugger, Munkustrapp och så vidare. Men också de tre kandidaterna till den stora äran: Bustopher Jones, Jennyanddots och Gus Teaterkatten. Över dem alla lurar dock skuggan av Macavity, ett kriminellt geni som själv gärna vill vara den som uppstiger…

Cats är storsatsningen under ledning av Tom Hooper och med en stjärnspäckad ensemble som totalt floppade och blev en av 2020 års mest utskrattade filmer. Både publik och kritiker tycks vara ense om att den är riktigt dålig. Men är den verkligen det?

Själv är jag kluven till Cats. Det finns bitar som är riktigt bra och så finns det bitar som är sanslöst dåliga. Skådespelarmässigt går det väl inte att klaga. De flesta gör vad de kan med det material som tillhandahålls dem. Måste ju bara tillägga att de typ fem minuter som Taylor Swift är med i gör hon fantastiskt. Koreografierna tycker jag är riktigt snygga. Jennifer Hudsons och Swifts sång är ju fantastiska.

Men vad är det då som inte fungerar med Cats? Den ursprungliga tanken var att det skulle vara en animerad film, men när Hooper knöts till filmen beslutade man att göra det till en spelfilm. Men man bestämde sig för att använda så mycket CGI-effekter som det bara gick för att förvandla skådespelarna till märkligt sexualiserade katter. Cats är ett bevis för att bara för att något går att åstadkomma med CGI, borde man kanske inte göra det. Dessutom är skalan förvirrande. Katterna är jättelika i jämförelse med mössen och kackerlackorna är lika stora som mössen. Udda val.

Sedan måste ju en del av skulden för Cats misslyckande läggas på Hooper. När stora namn som Judi Dench och Idris Elba inte kommer till sin rätta, då måste det ju vara något i regin som brister. Särskilt Elbas prestation får mig att vilja plocka fram skämskudden. Hans gestaltning av Macavity blir en karikatyr på en barnfilmsskurk. Det här är nog en film han vill glömma att han var med i.

Varje musikalfilm vill ju få en Oscarsnominering för bästa sång. Därmed måste man ju skriva en ny, om det är en filmatisering av en musikal som tidigare satts upp på scenen. I Cats är det visserligen Andrew Lloyd Webber som har varit delaktig i skrivandet av den nya musiken, men så många år senare passar de faktiskt inte stilistiskt in bland de gamla sångnumren.

Så jag är kluven till Cats. Det som är bra är riktigt bra, men det som är dåligt är verkligen botten. Se hellre filmen från 1998.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 1 kommentar

The Love Delusion av Nicola Mostyn

The Love Delusion av Nicola Mostyn

Författare: Nicola Mostyn
Serie: The Gods of Love, #2
Förlag: Piatkus (2019)
Antal sidor: 224 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Frida McKenzie är en hängiven medlem av kärleksvillfarelserörelsen och är övertygad om att kärleken är en myt. Hon är fast besluten att bota den övriga mänskligheten från sin löjliga besatthet av kärleken. Men det är något hon har glömt… När hon en dag hittar en mystisk man som hon knappt känner, börjar allt hon tro hota med att falla samman. Vad är de olycksbådande rötterna till kulten som har gripit tag om mänskligheten? Varför kan hon inte minnas något från sitt liv innan, inklusive främlingen på bilden? Och när började hon egentligen med fantasyrollspel? När det börjar dra ihop sig till en slutstrid som påbörjades för flera årtusenden sedan, börjar det se ut som om bara en enda fråga betyder något: om kärleken övervinner allt, vad händer när den har försvunnit?

The Love Delusion var ett impulsköp på bokrean i år. Jag hade ingen aning om att det var andra delen i en serie. Till en början lider jag inte alls av att inte ha läst den första boken. Istället rycks jag med i en värld där en rörelse som propagerar mot kärleken sprider sig och där den cyniska Frida spelar en framträdande roll. Jag tycker att Nicola Mostyn målar upp en intressant värld.

Dessvärre börjar jag känna mig vilsen i The Love Delusion när Frida plötsligt får tillbaka sina minnen. Då börjar det friskt refereras till den tidigare boken på ett sätt som gör att jag får lite svårt att hänga med i handlingen.

Men ändå tycker jag om The Love Delusion. Särskilt Mostyns tolkning och lek med den grekiska mytologin. Vi får möta berömda gestalter, såsom Medusa och Daphne, tillsammans med mindre välkända exempel. Mostyn tar legenderna, behåller kärnan av dem, men förvandlar det till något helt eget.

Även om jag nog inte hängde med fullt i The Love Delusion, så gillade jag den och vill nog läsa första boken med.

Betyg 3: Gillade den.

Andra böcker i serien

The Gods of Love

The Love Delusion

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Skönhetsbibeln av Katarina Ericsson Wärn

Skönhetsbibeln av Katarina Ericsson Wärn

Författare: Katarina Ericsson Wärn
Förlag: Bonnier Fakta (2009)
Antal sidor: 238 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Skönhetsbibeln går Katarina Ericsson Wärn igenom hela kroppen från håret ner till tårna. Hon berättar om celluliter och vad du kan göra för att minska dem. Varför du ska börja med den viktiga rengöringen och vad du gör åt stora porer. Hur du lägger en perfekt foundation och döljer skavankerna med concealer. Hur du framhäver ansiktet med rouge och ögonen med ögonskugga. Hur du plockar ögonbrynen så att de blir snygga och välformade. Knep för att lägga på ett läppstift som sitter länge. Och självklart, vilka redskap du ska använda.

Med tanke på att jag mest springer runt osminkad och ibland inte ens drar en kam genom mitt hår, är det kanske förvånande att höra hur mycket jag egentligen tycker om att ägna mig åt smink och skönhetsvård. För mig är det avkoppling. Något jag gör för mig själv. Därför tycker jag om böcker som Skönhetsbibeln som ger tips om nya sätt att tänka kring skönhetsvård.

Det jag kan ha lite problem med böcker som Skönhetsbibeln är att den kan bli lite väl preskriberande. Om du är i den här åldern, måste du göra så. Är du så här gammal, måste du göra si. Och att skriva att alla tjugoåringar har fantastisk hudkvalitet är skrattretande. (Mvh, hon vars hud inte skärpte sig förrän hon blev trettio.) Men det märks att Katarina Ericsson Wärn är kunnig. Hon lotsar oss genom olika tekniker, rekommendationer och produkter med varsam hand. Det som jag nu, med hållbarhetstänk i sinne, kan störa mig på är den här fixeringen vid att du måste ha en uppsjö av produkter för att sköta din hy. Kanske om du verkligen hängivet vill försöka hindra åldringsprocessen, men det känns också lite onödigt.

Men jag har a bone to pick med Skönhetsbibeln (och egentligen hela skönhetsindustrin): det kan visst vara skadligt att dricka för mycket vatten. Jag vet inte om Erisson Wärn försöker göra sig lustig när hon skriver raljerande om vuxeninkontinens, och att det är väl självklart om man dricker mycket vatten så får man springa oftare på toa. Och visst, det är sant, men det är ju så lagom roligt om du skadar blåsan till den grad att det börjar läcka urin så fort du anstränger dig eller nyser. Dessutom kan du, om du dricker för mycket vatten, rubba saltbalansen till den grad att du riskerar att dö. Ta det från en som har legat på intensiven med hyponatremi: det är fan inte roligt. Nu berodde mitt på SSRI-preparat, men jag har läst om fall där folk har drabbats för att de druckit överdrivet mycket under till exempel yogapass. Kroppen kan heller inte tillgodogöra sig hur mycket vätska som helst. Drick när du behöver.

Jag låter kanske gnällig, men jag tycker faktiskt att Skönhetsbibeln är värd att läsa för den som tycker om skönhetsvård. Den innehåller många användbara tips och intressanta fakta.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

En avlägsen kust av Jenny Colgan

En avlägsen kust av Jenny Colgan

Författare: Jenny Colgan
Originaltitel: A Very Distant Shore
Översättare: Birgitta Karlström
Serie: Mure, #1,5
Förlag: Norstedts (2021)
Antal sidor: 183 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Lorna är uppvuxen och bosatt på den skotska ön Mure, en fridfull plats där alla hjälper sin granne. Men deras allmänläkare ska snart gå i pension och ingen vill ta hans plats. Ön ligger för avlägset och är för liten. Men långt borta, i ett trångbott flyktingläger, behandlar Saif en pojke som skurit sig illa i handen. Saif är flykting undan krigets Syrien, men också läkare. Därmed är han också precis vad Mure behöver. Han är välkommen dit, men kan han glömma sitt förflutna? Under en sommar kommer Saif finna en ny plats att kalla för hemma och Lornas liv kommer att förändras för evigt.

En avlägsen kust är lite av en parantes i Jenny Colgans serie om ön Mure. Här är det inte Flora som är huvudpersonen, utan hennes bästa vän Lorna som står i centrum. I denna bok får vi veta hur hon och Saif träffades och upptakten till deras snåriga kärlekshistoria. Att jag är förtjust i Jenny Colgan är ingen hemlighet och därmed kommer det heller inte som någon överraskning att hon kan konsten att skriva en varm, mysig meet-cute.

Men som jag alltid tjatar om: den bästa feelgooden är den som balanseras upp av ett stråk av svärta. En avlägsen kust känns ovanligt mörk för genren. Inte nog med att den berör ämnet allvarlig sjukdom och potentiell död, Colgan hanterar också ämnet flyktingskap med varsamhet och respekt. Genom Saif får vi ta del av de hjärtslitande val han tvingades till för att komma till Storbritannien, hur han kom ifrån sin familj och det desperata sökandet efter dem. Vi får uppleva hur det är att bemötas med misstänksamhet och känna sig främmande.

En avlägsen kust lyckas den där svåra balanskonsten med att vara riktigt mysig, samtidigt som den hanterar tunga ämnen med bravur. Jenny Colgan är definitivt en av de bästa i den här genren.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Sommar på den lilla ön i havet (recension)

En avlägsen kust

Tillbaka till den lilla ön i havet (recension)

Julafton på den lilla ön i havet (recension)

Jul på det lilla hotellet vid havet

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Nytillskott i september 2021

I september har jag beställt lite från Bokbörsen. Den konsumtion jag försöker komma åt och begränsa mest är den som rör konsumtion av nyproducerade ting, vilket gör att jag inte är lika sträng mot mig själv när det gäller begagnade böcker. Så jag har klickat hem en nätt liten hög:

  • Throne of Jade av Naomi Novik
  • Bläckhjärta av Cornelia Funke
  • Victory of Eagles av Naomi Novik
  • Stanos Volta av Anna Jakobsson Lund
  • The King in Yellow av Robert W. Chambers
  • Crucible of Gold av Naomi Novik

Sedan fick jag även hem ett recensionsexemplar från Historiska media:

En sak i taget av Lilly Emme

Ny feelgood av Lilly Emme: En sak i taget. Jag har redan läst, recenserat och gillat.

Sedan fick jag också hem detta:

Tryckt ex av min magisteruppsats om organisatoriska faktorers betydelse för utmattningssyndrom bland vårdpersonal

Det är ett tryckt läsexemplar av min magisteruppsats, som jag fått av mitt universitet. Den heter Att inte räcka till – Vårdpersonals uppfattningar om organisatoriska faktorers betydelse för utmattningssyndrom: En tolkande fenomenologisk analys. Ja, det är en munfull. Försök säga det tio gånger fort.

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

Månadsrapport: September 2021

De tolv böcker jag har läst i september 2021

Antal lästa böcker i september 2021: 12

113. Skönhetsbibeln av Karina Ericsson Wärn
114. The Love Delusion av Nicola Mostyn                   
115. Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv av Johanna Stål
116. Till flickorna i sjön av Elin Olofsson
117. Alphonse Mucha Masterworks av Rosalind Ormiston
118. Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides
119. H som i hök av Helen Macdonald
120. Psykologin som vetenskap av Lars-Gunnar Lundh och Artur Nilsson
121. Stora små lögner av Liane Moriarty
122. Och bergen svarade av Khaled Hosseini
123. En sak i taget av Lilly Emme
124. Biblioteca universal de misterio y terror 3

Drama: 3
Fantasy: 1
Feelgood: 1
Historisk fiktion: 1
Non-fiction: 5
Skräck: 1

Hyllvärmare: 6
Böcker införskaffade samma månad: 1
Böcker införskaffade samma år: 3
Omlästa böcker: 2
Lånade böcker: 0
Recensionsex: 1

Kvinnor: 8
Män: 5
Annat: 0
Duo: 0
Författare jag inte har läst tidigare: 8

Amerikansk författare: 2
Australiensk författare: 1
Brittisk författare: 3
Spansk författare: 1
Svensk författare: 6

Kommentar: Det kändes som om det gick trögt med läsningen i september, troligen på grund av att jag har ägnat halva månaden åt att vara däckad av två rejäla förkylningar. Men trots det fick jag en del läst. Och det mesta har varit riktigt bra.

Månadens bästa skönlitterära blev Och bergen svarade, en vindlande, underbar afghanistansk släktsaga.

Bästa non-fiction får två titlar samsas om: H som i hök och Psykologin som vetenskap. H som i hök är en underbar fusion av genrer och den höll väl för en omläsning. Psykologin som vetenskap är en av de få metodböcker inom psykologi som jag faktiskt har tyckt var spännande.

Sämst denna månad får Biblioteca universal de misterio y terror 3 bli, som verkligen inte hade lyckats i sitt urval av noveller. Det mesta var, för att var ärlig, astråkigt.

Positivt överraskad blev jag av Stora små lögner. Jag har ju läst Liane Moriarty tidigare och blivit besviken, men det här tyckte jag var riktigt bra. Den korar jag även till månadens otäckaste eftersom en av makarna är en riktigt obehaglig typ.

Lite besviken blev jag däremot på The Love Delusion, eftersom jag inte hade uppfattat att det var andra delen i en serie. Den började nog så fristående, men blev helt plötsligt väldigt beroende av att man hade läst första delen.

De sju filmer och tv-serier jag sett i september 2021

Antal sedda filmer i september 2021: 7

51. The Witcher: Nightmare of the Wolf
52. Supernatural, säsong 12 (gammal recension)
53. Cats
54. Lucifer, säsong 6
55. Stolthet & Fördom
56. Knives Out
57. Supernatural, säsong 13 (gammal recension)

Deckare: 1
Drama: 1
Fantasy: 3
Skräck: 2

Hyllvärmare: 0
Införskaffad samma månad: 0
Införskaffad samma år: 0
Lånad film: 0
På bio: 0
Netflix: 4
Annan streamingtjänst: 0
Omsedd film: 3

Kommentar: Sämre gick det med filmtittandet i september, där det kändes som jag råkade ut för bottennapp efter bottennapp. Säsong 12 av Supernatural var väl bra, men spretig och stundtals tråkig. Det var inte förrän i slutet av månaden som jag fick in några fullträffar.

Den sista filmen jag såg i september, Knives Out, var också månadens bästa. En modern pusseldeckare med humor. Jag blev också överraskad över hur jäkla bra säsong 13 av Supernatural är, så den fick samsas som månadens bästa och får ensam stå som månadens överraskning.

Sämst denna månad är – surprise, surprise – The Witcher: Nightmare of the Wolf. Snacka om att ha missat poängen.

Rejält besviken och arg blev jag på sättet man valde att avsluta Lucifer. Säsongen är jättebra fram till sista avsnittet, som gör mig fly förbannad.

Publicerat i film och tv, läsning | Etiketter | Lämna en kommentar