Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson

Omslagsbild Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson

Författare: Marianne Fredriksson
Förlag: Modernista (1998)
Antal sidor: 255 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Många år efter att Kristus har dött, söker apostlarna upp Maria Magdalena. De är ute efter hennes minnen av Jesus, som hon stod närmast och var den högst älskade av honom. På så sätt börjar hennes berättelse: hennes barndom och mordet på föräldrarna; hennes utbildning och arbete på en bordell; hennes första kärlek. Maria återberättar sin intima relation med Jesus; hur hon kom att möta denna ovanliga man, deras alltför mänskliga relation och hans resa mot sitt öde. Senare inser Maria Magdalena att apostlar medvetet förändrar Kristus läror för att passa deras egna mål, så kämpar hon med att sprida sin ovinklade lära själv, förenad med sina systrar som annars inte skulle ha någon plats eller röst i den nya kyrka som apostlarna skapar.

Nu i påskas, efter att ha sett två versioner av Jesus Christ Superstar, blev jag sugen på att höra mer av Maria Magdalenas version av berättelsen. Vilken tur då att jag hade Enligt Maria Magdalena hemma i bokhyllan. Dessvärre blev jag skapligt besviken på boken.

Enligt Maria Magdalena berättas på ett sätt som jag upplever som klumpigt, styltigt. Ofta börjar vi i Marias nutid och går sedan tillbaka i det förflutna, hennes barndom och tiden med Jesus. Det blir inget riktigt flyt, utan hackigt. För ovanlighetens skull tycker jag att en bok är för kort för dess ambitioner. Hade Marianne Fredriksson lagt på några sidor kunde hon ha broderat ut historien ytterligare.

För det finns bitar som antyder att Enligt Maria Magdalena skulle kunna bli en fängslande historisk skildring. Fredriksson har gjort gedigen historisk research och väver in en fascinerande tråd om hur den tidens kulturella idéer förvred Jesus budskap, att den nya kristendomen rotades i en djupt patriarkal judisk tradition som egentligen Jesus radikalt inte stod för. Hon skildrar också hur Jesus på många sätt var radikal och främmande för det judiska samhället.

Enligt Maria Magdalena är onekligen en ambitiös bok, men lite för kort för att nå upp till sin fulla potential.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Det levande slottet

Originaltitel: Hauru no ugoki shiro
Regissör: Hayao Miyasaki
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki, Mitsunori Isaki, Yo Oizumi, Akio Ôtsuka, Daijiro Harada
Produktionsår: 2004
Längd: 119 minuter

Den artonåriga, praktiskt lagda Sofie har övertagit sin fars hattmakeri och driver den i staden där hon har vuxit upp. En dag stiger en kvinna in efter stängningsdags. Det är en ökänd häxa, som förvandlar Sofie till en åttiårig gammal dam och förbannar henne så att hon inte kan säga ett ord om förbannelsen till någon. Sofie tvingas lämna staden, men hittar till trollkarlen Haurus levande slott. Där träffar hon elddemonen Calcifer, som håller slottets eldstad vid liv. Han och Sofie träffar en överenskommelse: om hon befriar honom från sitt kontrakt med Hauru, ska han bryta hennes förbannelse och hon ska åter bli 18 år.

När jag var i mellanåldern läste jag och tyckte mycket om flera böcker av Dianne Wynne Jones. Men aldrig hennes kanske mest kända, Howl’s Moving Castle. I Det levande slottet gör Studio Ghibli sin egen tolkning av denna berättelse. En tolkning som trollband mig under en kväll.

Det levande slottet innehåller mycket av det som kännetecknar denna studios filmer. De enkelt tecknade figurer som står i bjärt kontrast med de detaljerade, verklighetstrogna bakgrunderna. I denna film blandas magi med steampunk på ett lekfullt vis. Animationen håller toppklass.

Men historien i Det levande slottet är minst lika mustig som de färgrika bilderna. Den berättas inte helt rak och kan vara komplex att ta till sig, men den är väl värd det. I grund och botten är det en antikrigsfilm. Samtidigt som magi och under präglar livet i slottet, pågår det kapprustning och krig utanför. Ett krig som många vill se trollkarlen Hauru ansluta sig till. Men för både honom och Sofie är krig något motbjudande.

Men ett starkt budskap skulle stå sig slätt om det inte fanns karaktärer att förälska sig. Och det finns det så att det räcka och blir över i Det levande slottet. Vi har ju Sofie, försiktig och tillbakadragen som blommar upp under förbannelsen; den bitska elddemonen Calcifer; pojken Mark som tjänar som trollkarlens hjälpreda; och förstås Hauru själv, en smått självisk och fåfäng människa men med hjärtat på rätta stället. Min favoritkaraktär är dock hunden Heen, som är fantastiskt söt men ett bevis på att Studio Ghibli inte kan teckna hundar…

Det levande slottet är en magisk film. Om du inte har sett den, då tycker jag absolut att du ska dig tiden till det.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Death Note

Omslagsbild Death Note

Regissör: Adam Wingard
Manus: Charles Parlapanides, Vlas Parlapanides och Jeremy Slater
Skådespelare: Nat Wolff, Lakeith Stanfield, Margaret Qualley, Shea Wigham, Paul Nakauchi, Jason Liles, Willem Dafoe
Produktionsår: 2017
Längd: 100 minuter

Light Turner är en intelligent tonåring, men som är aningen utstött i sin high school. En dag faller en anteckningsbok från himlen. På dess skinnpärmar står Death Note printat och inuti står att den person vars namn skrivs i den kommer att dö. Light tror först att det är ett skämt och att dödsguden Ryuk är en hallucination, men när en mobbare som trakasserat hans förälskelse Mia dör på det sätt som Light skriver ned inser han potentialen i det hela. Mia och Light bestämmer sig för att ge sig efter världens brottslingar och skapa en fredligare värld. Under namnet Kira börjar de döda brottslingar på uppseendeväckande vis. Samtidigt som de hyllas som hjältar av många, finns det andra som ser dem som mördare. Detektiven L och Lights egen far tar upp jakten på Kira.

Det har talats i åratal om att göra en amerikansk filmatisering av Death Note, en av mina stora förälskelser och besattheter under gymnasietiden. Olika namn har varit knutna till projektet. Bland annat Jesse Spencer som Light. Men alla gånger har det runnit ut i sanden. Så jag slutade vänta och missade att Netflix till sist hade gjort filmatiseringen. Jag upptäckte det av en slump när jag letade efter något att titta på.

Dessvärre kändes Death Note mest som ett slöseri med min tid. Den är ytterst löst baserad på mangan och saknar helt dess genialitet. Light har av någon anledning gått från att vara intelligent och populär till en medioker mobbad snubbe. Medioker, skriver jag, för trots att han beskrivs som intelligent så märks inte detta av i filmen. Filmen präglas också av splattervåld och brutalitet. Om mangan var ett schackspel mellan två genier, så är detta två bråkmakare som slänger sig mot varandra och försöker orsaka varandra så stor skada som möjligt med sina knytnävar.

Det enda som gör att Death Note inte får ett totalt bottenbetyg är Lakeith Stanfield som L. Han lyckas gestalta många av de maner och egenheter som gjorde den anonyma detektiven så spännande som karaktärer. Visserligen urartar han, liksom hela filmen, mot slutet, men fram tills det har hans prestation varit trevlig att beskåda.

Nej, Death Note är väl ytterligare ett bevis på amerikanerna ska ge fan i att försöka göra sina egna versioner av japanska filmer/manga. Det lyckas aldrig.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Middlesex av Jeffrey Eugenides

Omslagsbild Middlesex av Jeffrey Eugenides

Författare: Jeffrey Eugenides
Originaltitel: Middlesex
Översättare: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Modernista (2018)
Antal sidor: 560 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Calliope Stephanides kom att födas två gånger. Första gången som flicka, andra gången som pojke. Familjen Stephanides härstammar från en liten by, som överblickar berget Olympus. När Grekland och Turkiet drabbar samman tvingas de fly till USA, till prohibitionens Detroit. Familjens öde är sammanflätat med stadens upp- och nedgångar: från dess ärofyllda dagar som Motorstaden till rasupproren 1967, innan de flyttar ut till den grönskan förorten Grosse Pointe. För att förstå varför Calliope inte är som andra flickor, måste hon avslöja en familjehemlighet och genom sin förundransvärda genetiska historia förvandlas Callie till Cal.

För en herrans massa år sedan låg jag i en hyrd stuga, under ett snedtak, och lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret medan jag läste Jeffrey Eugenides Dödens jungfrur. Boken gjorde intryck på mig eftersom jag ändå minns bitar av den fortfarande, vilket gjorde mig ordentligt nyfiken på hans Middlesex.

Titeln är egentligen dubbeltydig. Dels är Middlesex namnet på en plats som har betydelse för handlingen, dels anspelar det på hur Cal egentligen inte känner sig riktigt hemma i något kön. På någonstans mittemellan. Boken har kanske inte åldrats helt med behag vad det gäller sin skildring av sin intersexuella huvudperson, men Cal är en charmig och varm huvudperson. Genom hens ögon får vi uppleva vanliga tonårsbekymmer och sedan ögonblicket när hemligheterna kring hens kropp avslöjas. Det finns en del intressanta diskussioner kring kön, och de förväntningar som finns.

Men i huvudsak är Middlesex en familjekrönika och kanske hamnar den lite i skuggan av att jag läste Öster om Eden precis innan, som rör sig inom samma genre. Cal återberättar det hen vet om sin familjehistoria: från farföräldrarnas flykt och hur de skapar sig ett liv i USA, till att mamman och pappan förälskar sig till sin egen uppväxt under 60- och 70-tal. Det är så mycket mer än en berättelse om en familj: genom deras öde skildras också amerikansk nutidshistoria på ett fint sätt. Men ett varningens ord är kanske på sin plats: det är väldigt mycket incest i boken.

Middlesex är en episk familjekrönika vars familjs öde speglar det moderna USA:s historia och skildras genom en unik, fascinerande berättarröst.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Öster om Eden av John Steinbeck

Omslagsbild Öster om Eden av John Steinbeck

Författare: John Steinbeck
Originaltitel: East of Eden
Översättare: Nils Holmberg
Förlag: Bonnier (1996)
Antal sidor: 576 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Adam Trask lever tillsammans med sin bror när en sönderslagen kvinna kravlar sig fram till deras port. Han vårdar henne ömsint tills hon är bra igen och han förälskar sig våldsamt i henne. Men när han gifter sig med denna vackra, demoniska Cathy lägger han grunden för en livslång olycka för sig själv och sina efterkommande. Efter att ha fött tvillingsönerna Aron och Caleb, överger Cathy familjen. De två pojkarna växer upp utan mor, men ändå kommer hon att få en avgörande betydelse för det brödrahat som uppstår mellan dem.

När jag var fjorton år läst vi Möss och människor på svenskan. Vår svensklärare fäste vår uppmärksamhet på den miljöbeskrivning som inledde boken, en bok som jag förälskade mig i. Även Öster om Eden innehåller de vidunderliga miljöbeskrivningar som gör att jag tycker om John Steinbecks författarskap. Det märks att han hyser varma känslor för Salinasdalen, för hur den präglar livet och människorna som lever där. Genom sina ord målar han en bild för sinnena som för läsaren dit, så att det känns som om man själv befinner sig på denna förtrollade plats.

Öster om Eden innehåller många allegorier till Bibeln. Centralt för handlingen är berättelsen kring Kain och Abel, och många gånger diskuterar Adam denna berättelse med sina vänner. Steinbeck lyfter fram det fiktiva ordet ”timshel” ofta i texten; det är meningen att det ska föreställa hebreiska och betyda ”du må”, i relation till denna berättelse. Detta blir en symbol för att människan har fri vilja. Det uppstår nämligen boken igenom en diskussion kring om det är det biologiska arvet eller miljön som formar en människa, och om man kan stå emot sina gener.

Jag är svag för släktkrönikor och Öster om Eden är ett verkligt fint exempel på en sådan. Syskonrivalitet sprider sitt eko genom generationerna. Karaktärerna känns så verkliga att det är som att de ska kliva ut från pappret. De är smarta, naiva, beräknande, älskvärda, elaka, själviska och förvirrade. De känns som människor är mest med sina bryderier och dilemman.

Öster om Eden bevisar att klassiker inte behöver betyda tungläst. Det är ett sant nöje att föras till Salinasdalen och följa denna familjs öde.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Novellix: Påskkärringen; Apriviolerna; Påsken på Sjöboda; Påskäggen

Omslagsbild Påskkärringen av Selma Lagerlöf

Författare: Selma Lagerlöf
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 15 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Påskkärringen är hämtad ur Ett barns memoarer och ger en inblick i Selma Lagerlöfs uppväxt på gården Mårbacka i Värmland. Varje påsk skrev barnen brev till varandra, till de som bodde på kringliggande gårdar. Pigorna gjorde i ordning en påskkärring, som satte sig att vila utanför Mårbacka på väg till Blåkulla. Med sig hade hon breven. Barnen både låtsades och låtsades inte vara rädda för henne när de smög sig fram för att nappa breven ur hennes säck.

Påskkärringen är ett charmerande porträtt av en barndom från en tid som är svunnen, med traditioner som vi inte har fört vidare. Det är en humoristisk inblick i Lagerlöfs barndom, även om hon låter det vara osagt vad som är sant eller inte, fylld med färgstarka karaktärer och som myllrar med liv.

Betyg 3: Gillade den.
Omslagsbild Aprilviolerna av Hjalmar Söderberg

Författare: Hjalmar Söderberg
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 30 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En sen aprilkväll. Professor Jerneld är försenad till en bjudning när han genom ett fönster hör en oemotståndlig sång som förundrar honom. Rösten visar sig tillhöra en gammal ungdomsbekant, som nu är gift med den något bryska professor Grendel. Mot sitt bättre vetande inleder Jerneld en kort romans med henne, vilket som långt senare får oanade konsekvenser.

Jag är lite kluven till Hjalmar Söderberg. Onekligen behärskar han språket på ett lysande vis och har en blick för att tränga in i människors väsen. Men ibland känns det som om han inte riktigt använder denna förmåga fullt ut. Aprilviolerna ska föreställa både melankolisk och komisk, såsom livet är, men karaktärerna vaknar aldrig riktigt till liv. Inte ens knorren på slutet förmår att väcka någon förtjusning eller tillfredsställelse.

Betyg 2: Den var okej!
Omslagsbild Påsken på Sjöboda av Elin Wägner

Författare: Elin Wägner
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 32 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Tre syskon, deras kusin och en informator tar tåget till landet för att fira påsk tillsammans. De delar kupé med en främling, som visar sig vara ortens nya präst. Han kommer ha oväntad påverkan på den sköna men sjukliga Verna, som är säker på att hon inte har långt kvar i livet.

För mig blir Påsken på Sjöboda mest fragmentarisk. Jag får inte riktigt grepp om karaktärerna, om temat, om målet. På ett fåtal sidor prackas flera stora frågor in: längtan efter kärlek, för tidig död och självuppoffrande vänskap. Inget får riktigt det utrymme det ska behöva. Allt är skrivet med glimten i ögat, men jag blir inte helt charmad.

Betyg 3: Gillade den.
Omslagsbild Påskäggen av Zackarias Topelius

Författare: Zackarias Topelius
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 28 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Jägmästaren har bjudit in bekanta på middag och de slår vad om vem som kan äta flest ägg. Förbittrad inser hans hustru att påskäggen hon sparat för tillfället inte kommer räcka. Hon skickar sin dotter Erika till mjölnaren för att se om de kan undvara några ägg. Där väntar flickan en obehaglig överraskning.

Zackarias Topelius är en ny bekantskap för mig. Hans Påskäggen är nog min favorit i den här asken. En spännande novell som för tankarna till folksagan, till Den lilla rödluvan och stora stygga vargen, när den ljuva Erika tvingas överlista sin fiender. Humor och ett målande språk gör detta underhållande att läsa.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Samlaren av John Fowles

Omslagsbild Samlaren av John Fowles

Författare: John Fowles
Originaltitel: The Collector
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Modernista (2018)
Antal sidor: 280 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Den fattige och enstörige Frederick Clegg arbetar som kontorist, samlar på fjärilar och gillar att fotografera. I åratal har han observerat den unga konstskolestudenten Mirandra Grey på avstånd. Hon tillhör en helt annan samhällsklass än Clegg, vilket han finner så ointagligt att han aldrig ens vågat tilltala henne. Besattheten växer. När han en dag vinner högsta vinsten på tipset blir han rik. Han köper sig ett ensligt hus, med en källare, och gör allt ensligare genom att avspisa alla nära grannar. Det hela börjar som en tankelek, men snart har han föresatt sig att kidnappa Miranda Grey och låsa in henne i källaren. Med tiden ska hon lära sig älska honom, tänker sig Clegg.

Samlaren är John Fowles debutroman och kom ut för första gången 1963. Det är ett psykologiskt trovärdigt och obehagligt porträtt över hur en seriemördare blir till. När tillfället faller honom i händerna, kidnappar Clegg flickan som varit hans besatthet. Makten han utövar över henne, deras isolering, leder till att en märklig relation växer fram mellan dem. Men trots att han säger sig älska Miranda, visar det sig snart nog att det egentligen är fantasin som driver honom. Och fantasin som kommer trigga honom till värre brott.

Första delen av Samlaren berättas ur Cleggs synvinkel. En synvinkel som är pragmatiskt, rättfärdigande, inställd till vad det är han gör. I den andra delen berättas allting ur Mirandas synvinkel genom den dagbok hon skriver genom sin fångenskap. Genom dessa två sidor får vi se deras relation utvecklas och de spel de satsar allt på för att försöka överlista varandra.

Samlaren är en bok om klass i allra högsta grad. Om en växande medelklass och vad det gör med människors moral, men också ett inneboende klassförakt hos människor. Miranda är högfärdig och snobbig, men ung. Blott tjugo år. Under sin fångenskap börjar hon blick tillbaka på sitt liv och genomgår en inre resa som leder henne till att bli en mogen, sofistikerad kvinna.

Samlaren är ett psykologiskt trovärdigt och obehagligt porträtt av besatthet, pengar och klass. Det gör mig nyfiken på att läsa något annat av Fowles.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Häxyngel av Margaret Atwood

Omslagsbild Häxyngel av Margaret Atwood

Författare: Margaret Atwood
Originaltitel: Hagseed
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Antal sidor: 332 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Felix är en hyllad konstnärlig ledare för en av Kanadas mest framgångsrika teatrar. Nu ska han sätta upp sitt mästerverk, en unik tolkning av Shakespeares Stormen, när han blir förrådd av sin rival och tvingas bort från teatern. I tolv år lever han isolerad och hämndlysten medan han sörjer sin bortgångna dotter Miranda, som han hade skrivit in i pjäsen. Men en dag tar han sig i kragen och tar ett jobb som teaterlärare på ett närbeläget fängelse. Chansen till upprättelse hamnar i hans knä när representanter från regeringen, däribland hans gamla rival, bestämmer sig för att besöka programmet. Felix övertalar de intagna att väcka liv i Stormen och han kan iscensätta sin egen mullrande och högst personliga storm.

I Häxyngel sätter Margaret Atwood sin prägel på Shakespeares Stormen. I sin omtolkning skriver hon som när hon är allra bäst: bitande rolig, briljant allvarlig och med ett persongalleri som förtrollar läsaren.

Var ska jag börja med min beundran av Häxyngel? Kanske i de många lager som berättelsen innehåller. Samtidigt som detta är en berättelse rotad i realismen – det finns ingen Ariel i Felix verklighet som kan åkalla stormar och hjälpa honom få hämnd – så följer Felix berättelse i mångt och mycket själva storyn för Stormen: förräderiet, exilen, hämnden. Karaktärerna i Atwoods berättelse har sina paralleller till Shakespeares karaktärer. Felix både är och spelar Prospero i pjäsen.

Så på ett plan utspelar sig Shakespeares pjäs i de av Atwood skapade karaktärerna för Häxyngel. På ett annat plan existerar pjäsen inuti i pjäsen, eller hur jag nu ska förklara det. För samtidigt som Felix liv följer handlingen i Stormen i mångt och mycket så sätter han själv upp pjäsen. Han får en annan förståelse för pjäsen och hur den relaterar till hans liv ju längre berättelsen fortlöper. Atwood lyfter många intressanta diskussioner kring Shakespeares karaktärer som gör att man kan få en annan ingång till pjäserna.

Häxyngel är Margaret Atwood när hon är som bäst: en lysande metaberättelse vars lager kommer förtjusa läsaren.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Prinsessan Mononoke

Omslagsbild Prinsessan Mononoke

Originaltitel: Mononoke-hime
Regissör: Hayao Miyasaki
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Yôji Matsuda, Yuriko Ishida, Yûko Tanaka
Produktionsår: 1997
Längd: 134 minuter

En vildsvinsdemon anfaller en dag Ashitakas hemby. Han fäller besten, men ser efteråt något som liknar svarta tentakler virvla upp längs hans arm. Under kampen har han själv övertagit den förbannelse som drabbat den vildsvinsgud som utförde attacken. Om han inte lyckas häva förbannelsen kommer den snart överta hela hans väsen. Varje gång han känner hat eller ilska kommer den bara växa i styrka. Den smittade vildsvinsguden kom från skogen och dit beger sig även Ashitaka. Jakten på ett botemedel för honom djupt in i skogen. Plötsligt finner han sig mitt i ett krig mellan människorna och djurgudarna, ledda av prinsessan Mononoke – en människa fostrad av varggudar.

Om mina förväntningar på Lånaren Arrietty var låga, så var de desto högre på Prinsessan Mononoke. Här fann jag mig istället bli besviken. Det underliggande budskapet i filmen är egentligen spännande: spänningen mellan industrialisering och naturen. Om människan har rätt att suga ut jorden i jakten på rikedom. Handlingen förläggs i en påhittad tidsålder som sammansmälter den gamle tidens gudar med tiden när människan börjar bosätta sig, arbeta med metall och bedriva krig. Världen hamnar i obalans.

Samtidigt som själva tanken med Prinsessan Mononoke är djupt tankeprovocerande och intressant, har jag problem med utförandet. Med sina över två timmar blir filmen alldeles för lång. Den klarar inte av att hålla tempot uppe. Eller intresset heller, för den delen. På slutet urartar allt till långdragna stridsscener mellan djurgudar och människor. Makabra scener som egentligen inte tillför handlingen något. Allt blir så utdraget. Segt. Filmen klarar inte riktigt av att bära upp den ambitiösa berättelsen.

Visuellt är det självklart slående. Särskilt de detaljerade bakgrunderna, som i vanlig ordning ger filmen ett fantastiskt djup. Djurgudarna och väsen drar tydlig inspiration från mer traditionell japansk konst och är fantasirika. Animationen är superb.

Prinsessan Mononoke har en givande premiss som är ständigt aktuell i våra dagars klimatdebatt, men som blir alldeles för lång för att klara av att hålla gnistan vid liv.

Betyg 3: Gillade den.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 1 kommentar

The Librarians, säsong 2

Omslagsbild The Librarians, säsong 2

Skapare: John Rogers
Skådespelare: Rebecca Romijn, Christian Kane, Lindy Booth, John Harlan Kim, John Larroquette
Produktionsår: 2015-2016
Säsong: 2
Antal avsnitt: 10
Längd: 450 minuter

Bibliotekarierna återförenas när de alla får olika ledtrådar om att något kommer att hända på ett museum. En våldsam storm blåser upp. De ställs inför trollkarlen Prospero, skildrad i Shakespeares Stormen men med en egen agenda. Om han kan återvinna sin magi, ska han skapa en planet helt täckt av träd och utan människor. Till sin hjälp har han andra fiktiva karaktärer. Bibliotekarierna ställs inför sin största utmaning när de ska besegra denna trollkarl och lösa mysteriet bakom var han kom ifrån…

Jag har inte läst Shakespeares Stormen, men den andra säsongen av The Librarians är ändå en av mina favoriter för dess anspelningar på Shakespeare och hans världar. Richard Cox porträtterar Prospero, en fängslande antagonist, och görs sällskap av David S. Lee som James Moriarty. Sedan när kan jag motstå en referens till Sherlock Holmes?

Lite förvånad blir jag när jag ser om säsongen och inser att det ändå är tämligen få avsnitt som rör den delen av historien. Istället byggs säsongen upp fristående avsnitt. Många av dem är riktigt bra, såsom And the Image of an Image, där de ställs inför Dorian Gray i modern tappning, och And the Infernal Contract, som är ett Faustliknande drama som utspelar sig i en småstad. Mest gripande är dock ett avsnitt som jag tydligen har missat: And the Point of Salvation. Efter en explosion i en forskningsanläggning fastnar de i en tv-spelsliknande mardröm där Ezekiel Jones är den enda som minns vad det är som sker… En märklig premiss som leder till fördjupning av en karaktär som mest är där för comic relief och som blir sorgligt mellan varven.

Karaktärerna blir alltmer mångfacetterade och sammansvetsade. Det är i mångt och mycket det som gör världen att se, samt dess förmåga att leka med referenser till både mytologi och litteratur.

Andra säsongen av The Librarians är så jäkla bra. Om du letar efter smart, men lättsmält och rolig fantasy så är det här definitivt något för dig.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Säsong 1 (recension)

Säsong 2

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 1 kommentar