Room av Emma Donoghue

Room av Emma Donoghue

Författare: Emma Donoghue
Originaltitel: Room
Översättare: Ylva Stålmarck
Förlag: Lind & Co (2016)
Antal sidor: 383 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Jacks hela värld består av Rummet. Det är på drygt tio kvadratmeter, ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. På kvällen är mamma noga med att Jack ska gå och lägga sig i garderoben. Då kommer mannen som handlar mat åt dem och som gör saker med mamma som Jack inte förstår. I sju år har hans mamma hållits fången i Rummet som nu är deras hem. Där har hon med stor fantasi, påhittighet och kärlek lyckats skapa en värld för sin son. Men hennes desperation ökar och om de ska överleva måste de ta sig ut på egen hand. De kanske kan lyckas rymma, men i så fall är det Jack som är nyckeln till att planen ska gå i lås…

Förra året såg jag filmatiseringen av Room med Brie Larsen i huvudrollen. I år köpte jag Emma Donoghues genombrottsroman på bokrean. Boken är inspirerad av Fritzlfallet: Josef Fritzl höll sin dotter inspärrad i många år, våldtog henne och hon födde hans barn. Likheterna börjar och slutar vid att en man håller en kvinna fången och isolerad, och att hon föder ett barn i all sin ensamhet.

Det som gör Room till den unika berättelse det är, har nog med att berättelsen sker genom Jacks ögon. Allt han har känt till är det lilla rummet, med de föremål som han känner till. Hans språk blir tämligen begränsat till följd. Mötet med världen utanför, som han aldrig har kunnat föreställa sig, blir skrämmande. Världen utanför är så stor, fylld av saker som Jack omöjligen kan förstå.

Emma Donoghue skildrar med varsamhet denna historia utan att bli sensationslysten. Room skildrar traumat som både Jack och mamman har genomlevt. Allt blir inte frid och fröjd för att man vinner friheten. Då måste man börja anpassa sig till en verklighet som har fortsätt snurra och utvecklas medan man själv levt under begränsade omständigheter. Både de fysiska och psykiska konsekvenserna skildras på ett realistiskt vis.

Room är en övertygande, otäck skildring av vad som händer efter att offren har vunnit sin frihet, vilket ofta lämnas därhän i de flesta verk. Lyckliga i alla dagar kräver en hel del terapi och arbete.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Den här passar in på punkten ”en uppväxtskildring” i Selma Stories läsutmaning 2023.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Piranesi av Susanna Clarke

Piranesi av Susanna Clarke

Författare: Susanna Clarke
Förlag: Bloomsbury (2021)
Antal sidor: 245 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Piranesi har alltid bott i Huset. I sina anteckningsböcker skriver han varje dag noga ned tydliga och varsamma observationer kring de under som finns i de labyrintiska hallarna. Deras tusentals statyer, tidvattenvågor som slår upp över trapporna, molnen som sakta rör sig genom de övre hallarna. På tisdagar och fredagar träffar han sin vän, den Andre. Vid andra tidpunkter ger han offergåvor till de Döda. Men mestadels är han ensam. Meddelanden i krita börjar dyka upp på golven. Någon ny har anlänt till Huset. Men vem är de och vad vill de? Är de en vän eller för de med sig förstörelse och galenskap som den Andre påstår? Förlorade texter måste hittas och hemligheter måste avslöjas. Den värld som tidigare varit så välbekant börjar nu blir märklig och farlig.

Piranesi är Susanna Clarkes svåra tvåa efter succén Jonathan Strange och Mr Norrell. Den inleds som känslan av en dröm. Den där sortens dröm som är så klar när du befinner dig inuti dig den, men som låter helt absurd och osammanhängande när du försöker förklara den för någon annan. Något som inte riktigt går att sätta ord på. Texten är svåra att tränga igenom, att sätta sig in i. Mer än en gång frågar jag mig själv om jag är korkad som inte begriper mig på storheten i den här hyllade romanen. Piranesis naiva röst talar om en märklig värld som är självklar för honom, men främmande för läsaren och svår att ta till sig-

Men så sveper det över mig, likt något av de tidvatten som dränker de hallar Piranesi vandrar igenom. Den märkliga skönheten i världen han lever i: det labyrintiska huset med sina vindlande hallar och vestibuler, men ingen in- eller utgång, är inte död trots att bara Piranesi och den Andre är de levande människor där. Det finns fåglar och fisk i huset, men också växter. Huset föder den som lär sig leva av det som den erbjuder.

Det är den enda värld Piranesi tror sig ha känt till. Men när inkräktaren dyker upp, börjar han inse att allt kanske inte är vad det verkar. Ju mer han börjar nysta i sitt förflutna, desto mer börjar han inse att det kanske finns något utanför Huset. Att han kanske inte alltid har levt där. Den vackra texten innehåller ett element av spänning när läsaren inser att han måste upptäcka sitt förflutna och hur det hänger ihop innan allt är för sent.

Piranesi är en vacker, filosofisk och oerhört märklig bok som inledningsvis är svår att komma in i. Men tar sig läsaren över tröskeln, då kommer det vara en överväldigande upplevelse.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Pärlsystern av Lucinda Riley

Pärlsystern av Lucinda Riley

Författare: Lucinda Riley
Originaltitel: The Pearl Sister
Översättare: Gabriella Andersson
Serie: De sju systrarna, #4
Förlag: Bazar förlag (2019)
Antal sidor: 597 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Den konstnärliga CeCe har alltid känt sig som en utböling bland sina sex systrar. Nu när deras adoptivfar Pa Salt, som de kallade honom, gått bort står hon ensam kvar. Hennes ständiga skugga, systern Star, har slagit sig fri. CeCe hoppar av konstskolan, där hon ändå vantrivs, och flyr till Thailand. Etthundra år tidigare reser Kitty McBride, prästdotter från Edinburgh, till Australien som sällskapsdam. Väl på plats möter hon upplevelse hon aldrig hade kunnat drömma om, inte minst i form av de två tvillingbröderna Drummond och Andrew McCrombie. Även CeCe inser att hon måste resa till Australien när hon utforskar sin ledtråd, ett svartvitt fotografi. Där väcks för första gången en känsla av tillhörighet inom henne när hon utforskar aboriginernas historia och de dramatiska händelserna kring Kitty och familjen McCrombie.

CeCe är syster nummer fyra i skaran och den som alltid har framstått som mest odräglig. Därför har Pärlsystern varit den av de böcker som lockat minst. Att befinna sig i CeCes huvud gör henne inte mer sympatisk, utan hon framstår mest som självömkande och oförmögen att leva sig in i andras sinnevärld.

Dessutom önskar jag att Lucinda Riley skulle sluta försöka skildra neuropsykiatriska tillstånd eller andra typer av funktionsnedsättningar. Antingen gör hon inte gedigen research, eller så greppar hon inte materialet, för skildringen av CeCes dyslexi i Pärlsystern är all over the place. Likaså är skildringen av hennes nya bekantskap, Chrissie som har ett amputerat ben, på väg in i inspirationsporrsområdet. Personer med funktionsnedsättningar finns inte till för att inspirera människor att inte ta livet för givet. Men boken får plus i kanten för att det äntligen var dags för lite queer representation.

Däremot har Pärlsystern en av de mest förtrollande historiska berättelserna. Den australiska miljön, Kitty, bröderna… allting sög verkligen tag i läsaren. Däremot börjar de olika tragiska kärlekshistorierna, som egentligen sker på grund av att människorna agerar obegripligt korkat, bli lite tröttsamma.

Pärlsystern är knappast favoriten i serien, men det hade jag heller inte räknat med. Men den gör knappast ont att läsa.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

De sju systrarna (recension)

Stormsystern (recension)

Skuggsystern (recension)

Pärlsystern

Månsystern

Solsystern

Den saknade systern

Atlas

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Power Snacks

Power Snacks

Författare: Anonym
Originaltitel: Power Snacks
Översättare: Veronica Gottfridsson
Förlag: Tukan förlag (2020)
Antal sidor: 126 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Ibland vill man äta något annat än en macka eller kexchoklad när man blir hungrig mellan måltiderna. Power Snacks är då fylld med spännande förslag på näringsrika mellanmål som håller energinivåerna uppe mellan måltiderna utan att du stoppar i dig tomma kalorier. Recepten, som innehåller naturliga och nyttiga ingredienser, gör att du kan unna dig ett mellanmål utan dåligt samvete.

Detta är nästan ordagrant baksidestexten till Power Snacks. Inledningsvis vill jag bara säga: kan vi sluta hävda att vi ska ha dåligt samvete för att vi äter viss mat? Det är inte till nytta för din mentala hälsa, eller din fysiska hälsa heller, utan skapar bara en ond spiral. Med det sagt, så var jag på jakt efter inspiration efter lite bra mellanmål när man tränar mycket.

Då träffade inte den här boken riktigt rätt. En snabb check över hur tillförlitlig den kan vara, gör att den misslyckades ganska fort. Det finns ingen författare angiven, vilket gör det svårt att kolla upp personens, i fråga, meriter för att skriva om mat. Det saknas också referenser. Författaren gör redan i förordet svepande, förenklade förklaringar: den enda anledningen till den ökade fetman i samhället är att vi äter processad mat med kemiska tillsatser. Att förenkla ett komplext fenomen gör inte någon en tjänst. Det finns en mängd olika faktorer som samverkar bakom att fetman ökar i världen.

Den anonyma författaren till Power Snacks och jag delar heller inte definitionen av vad som räknas som ”snacks.” För mig, är det en mindre mängd mat som ska ätas mellan måltider. Ett mellanmål, kort och gott. Därför slår det slint i min skalle när författaren på fullaste allvar tycker att vårrullar eller kycklingspett räknas som ett snack. Det är en lättare lunch. Snacks är ett mål mat, i mina ögon, som inte kräver att du ska plocka fram fyra olika kastruller och en sjuhelvetes massa ingredienser. Något som går att ordna snabbt med minimal ansträngning.

Många gånger känns det som om de predikar om att äta mer hälsosamt lever i en helt annan verklighet en del flesta andra. Power Snacks hävdar att recepten går snabbt att förbereda och ska göras på enkla och lättillgängliga ingredienser. Ett av recepten är att man ska göra norirullar. Hur lättillgängligt är norialger? Dessutom tar tillagningen av receptet över en timme. Det känns som om författaren till boken ignorerar att det faktiskt finns en socioekonomisk dimension till möjligheten att äta hälsosamt och allt i den här boken är förbaskat dyrt att tillaga.

Så nej, Power Snacks håller inte vad den lovar om mellanmål som är snabba att förbereda eller har lättillgängliga ingredienser. Kanske är de nyttiga, men handen på hjärtat: hur många människor känner du som har tid att ägna flera timmar i köket varje dag åt att laga både huvudmålen och avancerade mellanmål? Inte många.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Den gode, den onde, den fule

Tisdagstrion

Herregud, vad svår tisdagstrion var denna vecka. Jag gick in hos Ugglan & Boken och tittade blankt på temat: den gode, den onde, den fule (en bok på varje.) Hur skulle jag tolka det? Det tog mig ärligt talat en hel del funderande innan jag kom på några möjliga titlar.

Harry Potter och de vises sten av J. K. Rowling får vara ”den gode.” Alla känner ju till berättelsen om elvaårige, föräldralöse Harry Potter som på sin födelsedag upptäcker att han är en trollkarl. Hans föräldrar har inte dött i en bilolycka som hans icke-magiska släktingar slagit i honom. I själva verket blev de mördade av en ondskefull trollkarl vid namn Voldemort. Han vände sin dödliga magi mot Harry, men han är den ende som har överlevt förbannelsen. Därmed ses han som trollkarlsvärldens räddare. Men är Voldemort verkligen helt borta?

I ljusets makt av Leigh Bardugo intar platsen ”den onde.” Jag tänker förstås på Skuggmästaren, som har en obehaglig kemi med trilogins huvudperson Alina. Alina Starkov är en vanlig, sjuklig flicka som upptäcker att hon är en grisha med ovanlig förmåga. Kanske kan hon vara den som räddar kungariket. Men någon ljuger för henne och lögnen kan hota dem alla.

Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo får representera ”den fule.” För den som enbart är bekant med Disneyversionen, lär det här bli en chock. Klockringaren Quasimodo har växt upp i skydd av Notre Dame, under sin välgörare ärkedjäknen Claude Frollos omsorg. På torget nedanför dansar den vackra Esmeralda, som förtrollar både Quasimodo och Frollo. Men själv grips hon av passion till den stilige kapten Febus. Passionen kommer inte att besegla bara hennes eget öde, utan även de som tjusats av henne.

Publicerat i läsning | Etiketter | 11 kommentarer

Läsplanering: Juni 2023

Tänk att juni redan nästan är här. Det här året har varit ett omvälvande år hittills och jag hoppas i ärlighetens namn att det snart lugnar sig lite. Framför allt så att jag kan falla in i en rutin och få alla delar av mitt liv på plats.

I juni hoppas jag särskilt hinna med dessa fyra böcker:

  • I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början av Krister Gidlund. Hyllvärmare. En av de många böcker jag plockade på mig när vi tömde mormor och morfars hus inför att morfar skulle flytta in på äldreboende. En bok som min mormor var väldigt tagen av. Vi får se om jag orkar läsa den.
  • Love in the Time of Cholera av Gabriel García Márquez. Bokcirkelbok. Det här är vår nästa bokcirkelbok på temat ”en bok som innehåller en kärlekstriangel.” Jag har beställt den via Bokbörsen.
  • De dödas skuggor av Francis Hardinge. Bokreafynd. Jag har inte läst något av denna författare, men jag är riktigt nyfiken.
  • Is av Anna Kavan. Bokreafynd. Den här har varit uppe på tapeten många gånger under tisdagstrion. När jag såg den på bokrean, kände jag att det var läge även för mig att läsa den.

Som ni ser finns ingen bok i serien De sju systrarna med i planeringen. Jag har lagt nästa bok i serien på mitt nattduksbord, men vet inte om jag kommer att läsa den just i juni. Det känns som om jag behöver en liten paus från serien.

Har du läst någon av dessa? Är det någon du skulle rekommendera?

Publicerat i läsning | Etiketter | 1 kommentar

Journaling av Renee Day

Journaling av Renee Day

Författare: Renee Day
Originaltitel: Creative Journaling
Översättare: Susanne Nobel
Förlag: Tukan förlag (2020)
Antal sidor: 144 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Journaling tar Renee Day med sig läsaren på ett konstnärligt äventyr. Hon lär ut tekniker i hur du skapar personliga kalendrar och dagböcker. Med steg-för-steg instruktioner och detaljerade bilder, visar hon hur läsaren kan använda sig av olika material så som akrylfärg, penselpennor, washitejp, schabloner och stämplar. Förvandla en vanlig skrivbok till något unikt och personligt med hjälpa av färgglada kalender- och planeringssidor, snygga rubriker och omslag, egna att göra-listor, dekorativ textning, papper du färgat själv och mycket mer.

Det är alltid bra med lite inspiration utanför sig själv när man har hållit på med en hobby länge. Journaling var ett fynd från årets bokrea, som innehåller många bra tips för den som är intresserad av bullet journaling. Renee Day ger inspiration för hur du kan använda dig av washitejp på olika sätt i din bok, men också olika sätt att arbeta med diverse typer av penselpennor. Hon har en stil annorlunda från min egen, vilket gör det spännande att försöka inkorporera hennes idéer på ett sätt som gör dem till mina egna.

Som det står i baksidestexten, så innehåller Journaling tydliga steg-för-steg för att kunna bygga upp de olika typer av layouter som hon delar med sig av. Varje avsnitt inleds med en lista över material som behövs och eventuellt också en ruta med tips för hur du ytterligare kan göra layouten mer personlig.

Den delen av Journaling som rör bullet journaling är således mycket intressant. Men sedan går det över till att också handla om junk journaling, vilket jag personligen tycker är mindre intressant. Personligen har jag aldrig riktigt förstått poängen. Men för den som är så hågad finns det en massa tips även för den hobbyn och många av de teknikerna går säkert även att använda i en bullet journal.

Journaling är en kreativ, inspirerande lite bok som ger många nya tips för läsaren att förnya sin bullet journal med.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Heja Pelle Svanslös! av Gösta Knutsson

Heja Pelle Svanslös! av Gösta Knutsson

Författare: Gösta Knutsson
Illustratör: Iben Clante
Serie: Pelle Svanslös, #8
Förlag: Albert Bonniers förlag (1965)
Antal sidor: 105 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Den elaka katten Måns gör allt för att ställa till förtret för Pelle och retar honom hejdlöst för att han inte har någon svans. Men det är just för att han är svanslös som Pelle vinner 800-meters loppet i Kattmästerskapen. Det är inte enda gången som Måns får stå med lång näsa när han försöker vara dum mot Pelle. Andra instanser involverar snögubbar och försök att få Pelle kastad i fängelse.

Heja Pelle Svanslös! är den åttonde boken om den svanslösa katten från Uppsala. Vid det här laget börjar böckerna bli som en varm filt att vira in sig i när läsaren behöver tröst och mys. Det antropomorfa katterna är med om en hel del spännande äventyr. Men läsaren kan vila trygg i förvissningen om att allt kommer ordna sig.

Andra världskriget kastar sin skugga över Heja Pelle Svanslös! Kriget är visserligen över, men återuppbyggnaden är svår. Pelles familj tar emot en fransk flicka, Christiane, som får bo hemma hos dem medan Frankrike försöker återuppbygga. Hon är en modig flicka som snabbt finner Pelle och de är med om en del spännande äventyr, som säkert får den yngre läsaren att dra efter andan av spänning.

Men även om det finns ett tydligt budskap i de här böckerna om att stå upp för det rätta och att alla är lika värda, så är Heja Pelle Svanslös! mestadels lättsmält och charmig. Berättelserna är fina och fulla av karaktär. Även om den huvudsakliga skådeplatsen är Uppsala, rör sig berättelsen över hela Sverige och skildrar olika svenska traditioner. Såsom ett midsommarfirande i Leksand, där även katterna har fått sig en traditionell nordisk folksaga.

Heja Pelle Svanslös är en riktigt charmig berättelse och bjuder precis på den rätta dosen humor, allvar och äventyr för såväl gammal som ung.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

Pelle Svanslös på äventyr (recension)

Pelle Svanslös på nya äventyr (recension)

Pelle Svanslös i Amerika (recension)

Pelle Svanslös klarar sig

Hur ska det gå för Pelle Svanslös? (recension)

Pelle Svanslös och taxen Max (recension)

Pelle Svanslös i skolan (recension)

Heja Pelle Svanslös!

Pelle Svanslös och Maja Gräddnos (recension)

Trillingarna Svanslös

Alla tiders Pelle Svanslös

Pelle Svanslös och julklappstjuvarna

Pelle Svanslös ger sig inte

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Skrivkramp av Lilly Emme

Skrivkramp av Lilly Emme

Författare: Lilly Emme
Serie: Skrivsystrar, #2
Förlag: Historiska Media (2022)
Antal sidor: 304 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Emma Singh är den nyaste stigande stjärnan på Storbritanniens författarhimmel. Hennes debutroman om två indiska systrar slog alla rekord. Nu väntar alla med förväntning på uppföljaren. Att den ska utspela sig i Indien är en självklart. För Emma, som är född och uppvuxen i England och känner sig allt annat än indisk, känns det som om hon ska börja skrika om hon blir tvungen att ta på sig en sari till. Inte heller kan hon fånga stämningen i Indien. Faktum är att hon inte skrivit ett ord. Så när ett vikariat som husmor på en internatskola uppenbarar sig, tar hon chansen att fly. Kanske kan ett miljöombyte vara det som får henne att äntligen skriva klart boken.

Skrivkramp är andra delen i Lilly Emmes serie om Skrivsystrarna, fyra tjejer som träffades vid universitet och gjorde en pakt om att hålla ihop och göra allt för att de alla skulle bli utgivna som författare. Nu har de alla bokkontrakt, men drömmen kanske inte är så problemfri som den verkar.

Liksom sin föregångare, är Skrivkramp en lättsam bok som flyter på bra. Den lyckas skildra frustrationen i det av författare så fruktade tillståndet: när orden helt enkelt inte vill komma. När du blir helt blockerad. Men det är också lite om hur vi idag vill sälja produkter, prydligt paketerade och som inte avviker från produktbeskrivningen. Emma Singh blir en produkt: en indisk flicka som bara får skriva om Indien. Faktumet att hon känner sig lika brittisk som drottningen får inte förstöra illusionen.

Hon kan inte få andrum förrän hon flyr till en internatskola. För det är flykt det rör sig om. Snart dras hon in i internatskolelivet med sina besvärliga flickor och tävlingar i uppförande. Det ger henne en chans att faktiskt upptäcka vad det är hon vill med sitt liv och skrivande i det oväntade mötet med dess problemtyngda flickor. Skrivkramp lyckas hålla ihop miljöombytet och huvudstoryn på ett bättre sätt än sin föregångare och leverera än mer tillfredsställande lösning på problemen.

Skrivkramp är precis vad som ibland behövs: något lättsmält och kravlöst som helt enkelt får läsaren att må bra.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

Utloggad (recension)

Skrivkramp

Villovägar

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Aldrig ensam av Lina Arvidsson

Aldrig ensam av Lina Arvidsson

Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Konsai förlag (2020)
Antal sidor: 104 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Aldrig ensam är en kort novellsamling, som består av enbart tre noveller. Trots sin ringa längd lyckas Lina Arvidsson ge prov på en psykologisk skärpa och förmåga att ta vardagsfyllda situationer och förvandla dem till skräckfyllda mardrömmar. Är det enbart i karaktärernas huvud? Eller sker det faktiskt något övernaturligt? Det obehagliga ligger kanske i att aldrig riktigt vara säker på hur det förhåller sig. För mycket av det här skulle kunna drabba vem som helst av oss, tills vi når det där ögonblicket när vi inte riktigt vet om det är psykologiskt eller övernaturligt.

I den inledande novellen En annan dag får vi möta Jessica, som lever ett isolerat liv. Just nu är hon ensam med katten i lägenheten. Hon har blåmärken, men den här gången bad han inte om ursäkt. Det skrämmer henne. Kanske är det vad som kan få henne att till sist lämna honom. Under denna dag får vi se hur hon börjar bygga upp en flyktplan. På sitt korta sidantal bjuder denna novell på ett realistiskt porträtt av fysisk och psykologisk misshandel och hur förövaren isolerar sitt offer. Men också hur svårt det faktiskt är att lämna.

Nästa novell är den jag personligen tycker är mest otäck: Befruktan. Siri vet till en början inte om att hon är gravid, men snart faller alla pusselbitar på plats. Det tycks vara nästa naturliga steg. Alla andra blir jätteglada, men ju längre graviditeten fortskrider desto mer övertygad blir Siri om att det är något fel på hennes barn. Graviditeter är något i närmast mytomspunnet i vår samtid, vilket också gör dem till tacksamma områden för skräck. En smygande känsla av att något är fel, att det som växer inom en inte är ett barn utan än parasit, gör att man sitter som på nålar genom denna novell.

Den sista novellen, Släpp ut mig, är det svagaste kortet i samlingen. Henry har blivit arbetslös, samtidigt som fruns karriär tagit fart. Samtidigt som hennes karriär stiger, blir hon alltmer missnöjd med Henry. Han måste gå ner i vikt och börja träna. Inte är hon nöjd trots att han installerar de där speglarna hon vill ha. Speglarna som kommer att hemsöka honom. Det här är en mer klassisk skräckhistoria som spelar på ett hot utifrån. Saker som skymtar i speglar, en spegelbild som inte gör riktigt som den ska, sådant som man har sett och läst förut. Stämningen blir inte lika välunderbyggd som i de tidigare novellerna.

Den här bokens titel blir självklar när man har läst alla tre novellerna. En ständig närvaro, ett foster, en spegel – aldrig ensam, med andra ord. Karaktärerna är ständigt förföljda av något, som kommer såväl inifrån som utifrån.

Aldrig ensam är, trots sitt korta sidantal, en bra skräcksamling. Kalla kårar utlovas.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar