Rent spel av Tove Jansson

Omslagsbild Romaner, som innehåller Solstaden; Den ärliga bedragaren; Stenåkern samt Rent spel

Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 114
Recensionsexemplar: Nej.

Mari är en författare och Jonna en konstnär. De bor på varsin ände av ett stort flerfamiljshus och deras ateljéer är sammanlänkade med en lång vindshall. Genom decennierna har de bråkat, arbetat och skrattat med varandra. Men aldrig har de riktigt slutat överraska varandra. Deras liv är intimt sammanflätade när de tittar på Fassbinderfilmer och västernfilmer, kritiserar varandras arbete, tillbringar tid på en enslig ö, reser genom sydvästra Amerika, och förvandlar livet till inget mindre än konst.

Innan jag började läsa Tove Janssons verk som riktar sig till vuxna, hade jag ingen aning om att hon levde tillsammans med en kvinna. Rent Spel har sin grund i självbiografin, med Tove som Mari och Tuulikki Pietilä som Jonna. Det är berättelsen om en mogen kärlek, stadig och trygg oftast, även om det finns utrymme för att bli irriterad på den andra. De är olika, men irritationen är snart övergående. Trots att de lever separat, finns det en intimitet och närhet mellan dem som är svårslagen.

Jag har höga förväntningar på Rent spel, som den inte riktigt når fram till. Det är ingen sammanhängande historia; snarare en samling anekdoter som slår ned på olika ögonblick i deras liv. Det är korta episoder, skrivna i Janssons omisskännliga stil. Det finns en del visdom, en del humor och härlig grinighet mellan bokens pärmar, men det fragmentariska formatet fångar mig inte riktigt på det sätt som jag hade hoppats.

Rent spel är ändå en fin skildring av en innerlig, mogen kärlek som har vuxit fram över tid och fått chansen att bli trygg i personernas olikheter.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

Stenåkern av Tove Jansson

Omslagsbild Romaner, som innehåller Solstaden; Den ärliga bedragaren; Stenåkern samt Rent spel

Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 107
Recensionsexemplar: Nej.

Journalisten Jonas har gått i pension, men inte lämnat det skrivande livet bakom sig. Istället har han åtagit sig att skriva en biografi över Y, en man som han har kommit att avsky ju mer arbetet fortleder. Denna sommar sover han i exfrun Yvettes bastukammare, medan döttrarna bor i stugan. Om dagarna försöker han komma någon vart med biografin, som inte tycks fånga mannens essens. Resten av tiden kräver han att döttrarna ska vårda sitt språk och klagar på att ingen förstår honom. Det värsta av allt är att alla ständigt ska servera honom torsk.

Med sitt bedrägligt enkla språk målar Tove Jansson upp ett psykologiskt komplext porträtt av en allt annat än sympatisk man i sin Stenåkern. Jonas är en man som har satsat allt på sin karriär, ignorerat sina flickor, som nu inte vet hur han ska närma sig dem. Han är en djupt sexistisk man, en besserwisser angående ord och hur folk bör uttrycka sig. Nu när han börjar bli gammal skaver det förflutna alltmer och han projicerar detta på Y, skriver in sig själv i mannen vars liv det är så svårt att för honom att få grepp om.

Stenåkern bevisar att huvudpersoner inte behöver vara sympatiska för att du ska fastna. Med humor och värme lyckas Jansson skriva en berättelse om skrivandets våndor, familjekärlek och sexism. Ord är, som tidigare nämnt, viktiga för Jonas. Med tanke på att han har livnärt sig med dem har han dock svårt att använda dem i relation till sin familj, att närma sig dem, vilket lämnar honom med en del att ångra sent i livet.

Stenåkern är en bitsk liten sak om en ytterst osympatisk huvudperson.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Den ärliga bedragaren av Tove Jansson

Omslagsbild Romaner, som innehåller Solstaden; Den ärliga bedragaren; Stenåkern samt Rent spel

Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Katri har ögon gula som en vargs och ett rykte i den snöklädda landsbyn i norra Finland. Hon har ett gott huvud för siffror, men lite till övers för resten av människorna. Annat än för sin bror Mats. Hon kläcker snart en plan för att ge Mats den båt som han så hett åtrår. Planen involverar Anna, en framgångsrik och rik barnboksförfattare som dock är opraktisk och världsfrånvänd. Hon bor ensam i det som byborna kallar för Kaninhuset, upptagen med att måla sina landskapsbilder. Katri nästlar sig snart in i hennes liv och styr upp allt i Annas liv. Hon sätter stopp för andras försök att lura den godtrogna Anna. Allt är en led i hennes plan, men snart genomgår de en båda en förvandling. Det väcker frågan om vem som är bedragaren och vem som är den ärliga? Vem vinner och vem förlora i spelet mellan kvinnorna?

Den ärliga bedragaren griper direkt tag i mig. Jag tyckte mycket om porträttet av Katri, cynisk och medveten om vad hon vill, och den godtrogna Anna. Relationen som växer fram mellan dem har lika stor påverkan på de båda, och när Katri öppnar Annas ögon för de som luras i världen blir hon alltmer cynisk. Samtidigt finner Katri att hon tappar alltmer kontrollen över situationen, inklusive sin väldresserade hund som blir mer vild än tam. De börjar som två radikala motpoler som närmar sig varandra, går igenom varandra och kommer ut omskakade, förändrade.

Tove Jansson har ett bedrägligt enkelt, men vackert språk. Det finns flera stycken i Den ärliga bedragaren om oskuld och huruvida en person kan förändras som jag skulle vilja citera, men jag lämnar det åt er att upptäcka själva. Det här är en bok väl värd att läsas. Det kommer stycken i prosan som man läser flera gånger för att de är så skickligt strukturerade.

Den ärliga bedragaren har en motsägelsefull titel och två motsägelsefulla huvudpersoner, som kommer suga tag i dig och lämna dig med frågan: vem är egentligen bedragaren?

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Över generationsgränser

Denna tisdag går i trötthetens tecken, därav min sena tisdagstrio och ankomst till bloggen. Idag lämnar Ugglan & Boken oss fria att tolka över generationsgränserna. Lite romantisk kärlek, men mycket familjekärlek och skapade familjer, finns att upptäcka i min trio.

Kafka på stranden av Haruki Murakami skildrar hur titelpersonen Kafka rymmer hemifrån för att komma undan sin Oedipusförbannelse. Han träffar en mycket äldre bibliotekarie, som blir hans älskarinna. Det första jag läste av Murakami och jag blev verkligen tagen, men jag är rädd för att läsa om den då jag inte har tyckt om hans böcker på senare tid.

Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian är en klassisk högläsningsbok i skolan. Liksom så många andra barn, evakueras Willie från London till landsbygden för att undkomma riskerna med flyganfallen riktade mot staden. Han kommer att hamna hos enstöringen Thomas Oakley och får för första gången i sitt liv uppleva kärlek och värme. En riktigt fin historia som dröjer sig kvar hos läsaren långt efteråt.

En man som heter Ove av Fredrik Backman är berättelsen om grannarnas skräck, Ove, som tycker att rätt ska vara rätt och håller benhårt på sina principer. När han får nya grannar nästlar de sig in i hans liv på ett synnerligen irriterande vis. De vänder upp och ned på hans inrutade tillvaro. Underhållande, gripande och värmande.

Publicerat i läsning | Etiketter | 10 kommentarer

The Haunting of Hill House

Omslagsbild The Haunting of Hill Hoise

Skapare: Mike Flanagan
Skådespelare: Henry Thomas, Oliver Jackson-Cohen, Kate Siegel, Victoria Pedretti, Michiel Huisman, Elizabeth Reaser, Carla Gugino
Produktionsår: 2019
Säsong: 1
Antal avsnitt: 10
Längd: 572 minuter

Familjen Crain flyttar in i det förfallna Hill House med avsikt att renovera och sälja det med vinst. Underliga händelser drabbar de fem syskonen. Modern blir alltmer labil. Renoveringarna försenas. Plötsligt, mitt i natten, tvingas de fly, men mamman blir kvar i huset. Åratal senare är de fem syskonen – Steve, Shirley, Theodora, Luke och Nell – märkta av sina månader i huset. När tragedi åter drabbar familjen, tvingas de motvilligt återvända till sina minnen av Hill House och inse att de fortfarande svävar i fara.

The Haunting of Hill House är ytterst löst baserad på Shirley Jacksons roman med samma namn. I boken är skräcken antydd; läsaren får aldrig riktigt se vad karaktärerna ser utan läser av deras reaktioner. Det väcks en fråga om det verkligen rör sig om en hemsökelse eller om allt sker i den ömtåliga huvudpersonens huvud. I tv-serien, däremot, rör det sig klart och tydligt om en hemsökelse, om ett ondskefullt och listigt hus som snärjer sina offer och vägrar släppa dem ifrån sig.

De första fem avsnitten av The Haunting of Hill House är de bästa – och de otäckaste. De blandar nutid med tillbakablickar till tiden i Hill House och växlar perspektiv med de olika syskonen, går från den äldste och skeptiske (Steve) till den yngsta som ofta befann sig i centrum för hemsökelserna (Nell). Nells avsnitt, nummer fem, är kanske inte till helheten sett det bästa, men tvisten på slutet av avsnittet är så oväntad, brutal, grym, att jag fortfarande ryser när jag tänker på den.

Efter dessa fem avsnitt blir The Haunting of Hill House mer melankolisk än otäck. Jag försöker sätta fingret på det som gör att jag är som hypnotiserad av denna serie. Den blandar klassiska skräckelement med en gripande familjehistoria. Det är karaktärerna och deras sårbarhet som griper tag i mig. Alla karaktärer gestaltar skickligt hur trasiga syskonen har blivit av sin sommar i Hill House, hur skuggorna därifrån har sträckt sig över deras liv. Tillsammans med stämningsfullt foto, sparsamma specialeffekter och ett stämningsfullt soundtrack blir det en upplevelse som får min puls att rusa, att se lite fler avsnitt på raken än vad som egentligen är bra för mig.

The Haunting of Hill House är en fantastisk filmatisering av en bok. Den har verkligen allt.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Rekommenderad!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Supernatural, säsong 14

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki, Misha Collins
Produktionsår: 2018-2019
Säsong: 14
Antal avsnitt: 20
Längd: 845 minuter

Med Dean besatt av Michael, tvingas Sam kämpa för att hitta och få tillbaka honom. När de väl återförenas, står det klart att Michael har en plan för att förgöra allt mänskligt liv. Medan de försöker ligga steget före, inser de att något är fel med Jack. Botemedlet kan dock visa sig vara värre än sjukdomen, när alltmer av Jacks själ förstörs. Snart står det klart att pojken de har uppfostrat som sin son kanske är ett lika stort hot som Michael, om inte större. Bröderna och Castiel står inför flera svåra val i denna fjortonde säsong.

Supernatural är en tv-serie som friskt återanvänder teman och varianter av storylines, vilket gör att den som har följt serien från första början ofta kan lista ut vem som är den verkliga skurken i avsnitten. Jag har inget emot det, men jag har lite emot hur spretig denna fjortonde säsong är. Vi har ett, Michael och hans armé av monster. Två, försök att hålla honom fängslad. Tre, Jacks sjukdom och botemedlet som bränner bort hans själ. Tre, jägarna från apokalypsvärlden. Fyra, Nick. Seriöst, vad har Mark Pellegrino på manusförfattarna? Lucifer är död, varför måste vi ha Nick med?

Jensen Ackles får chansen i denna säsong att flexa sina skådespelarmuskler, när han får gestalta ärkeängeln Michael och det är alltid kul att se hur de förvandlas till andra karaktärer. Jared Padalecki och Misha Collins gör också strålande jobb, medan Alexander Calvert är lite svajig. Å andra sidan är Jack en karaktär som inte inbjuder till mycket komplext skådespeleri. Han ser mest förvirrad ut och lite glad.

Trots säsongen spretighet finns det några riktigt bra avsnitt. Ett sådant är Byzantium, där Jacks sjukdom kräver sitt ultimata pris. Särskilt Jared Padalecki briljerar i detta avsnitt, tätt följd av Misha Collins, i reaktionerna. Damaged Goods, där Dean tvingas göra ett oerhört svårt val, och Prophet and Loss, där Sam försöker hantera Deans beslut, är båda två oerhört emotionella avsnitt. Ouroboros är nog säsongens bästa avsnitt där bröderna, Castiel och Jack ställs mot en gorgon. Philippe Bowgen gör ett snyggt jobb som skurken Noah. Och så slutar säsongen med tre oerhört starka avsnitt som leder fram till en chockerande förberedelse för nästa säsongs stora skurk.

Supernatural är kanske lite svajig och spretig i sin fjortonde säsong, men den är fortfarande riktigt bra.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Before I Wake

Omslagsbild Before I Wake

Regissör: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan och Jeff Howard
Skådespelare: Kate Bosworth, Thomas Jane, Jacob Tremblay, Annabeth Gish
Produktionsår: 2016
Längd: 97 minuter

Jessie och Mark har förlorat sin son i en tragisk olyckshändelse. De hanterar sin sorg på olika vis, men är överens om att bli fosterföräldrar. Snart flyttar den åttaårige Cody in hos dem, en snäll och kärleksfull pojke. Vad de inte vet är att Cody är livrädd för att somna. Till en början tror de att det är svårigheten att vänja sig vid det nya hemmet som gör att han inte vill sova, men snart upptäcker de sanningen: Codys drömmar manifesterar sig själva i verkligheten när han sover. I ena stunden kan de få uppleva den fantastiska skönheten i Codys fantasi, i nästa ögonblick det fruktansvärda i hans mardrömmar. När tragedi slår till tvingas Jessie ge sig ut på jakt efter sanningen bakom Codys mardrömmar.

Before I Wake dök upp bland mina rekommendationer på Netflix och jag tittade på trailern, bläddrade förbi, bläddrade tillbaka, lade tveksamt till den i min lista. Skräckfilm brukar inte vara min grej. Mycket riktigt är det inte monstret Cody ständigt drömmer om, Cankerman, som är otäckt. Det obehagliga ligger i hur den sörjande modern Jessie kommer på att hon kan visa Cody bilder på sin döde son, så att han ska drömma om honom. På så vis får hon och Mark några fler ögonblick av sin son, åtminstone projektioner av honom. Kate Bosworth lyckas verkliga gestalta Jessies labila sorg och desperationen hos en mamma som gör vad som helst för några fler ögonblick med sin son.

Thomas Jane porträtterar Mark, och en av de stora behållningarna med Before I Wake är den finstämda relation som växer fram mellan honom och Jacob Tremblays Cody. Det är fina, jämna skådespelarinsatser filmen igen. Specialeffekter bjuder på både skönhet och obehag, även om filmen aldrig blir riktigt skrämmande. Istället känns den snarare sorglig och ibland vacker.

Kanske är historien något tunn, bakgrunden till Cankerman hade kunnat fördjupas, men annars är Before I Wake en finstämd skildring av sorg och en kompetent berättad historia.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Solstaden av Tove Jansson

Omslagsbild Romaner, som innehåller Solstaden; Den ärliga bedragaren; Stenåkern samt Rent spel

Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 191
Recensionsexemplar: Nej.

I den lilla staden St. Petersburg ligger gästhuset Butler Arms, dit välborna pensionärer kan flytta in eller förflyttas dit av sina släktingar. På dess veranda står gungstolarna i prydliga rader, där de boende sitter stilla och väntar. Staden är avsevärt tyst, förutom Bountry Joes motorcykel. De är avskurna från sitt förflutna, sin familj, och har inte mycket framtid kvar. Den enda underhållning de egentligen har är varandra, och vad har de gemensamt annat än sin ålder?

I Solstaden riktar Tove Jansson skoningslös blick mot åldrandet. Ensamheten, de små förödmjukelserna och det obönhörliga åldrandet. Men också de små dagliga triumferna och humorn som uppstår i livet. Det hela känns som en satirisk skildring av de ålderdomshem där du utlovas evigt solsken, sällskap och en aktiv pension.

Solstaden är episodisk till sin natur. Det finns egentligen ingen större övergripande handling, utan vi gör nedslag i karaktärernas liv och deras hantering av åldrandet. Deras personligheter är skilda och kommer onekligen till liv på sidorna. Vi får lära känna dem och deras liv, i detta väntrum. Språket är enkelt, men kraftfullt, såsom det alltid är med Jansson.

Jag känner mig dock inte riktigt berörd av Solstaden. Den är onekligen både sorglig och rolig. Karaktärerna är vältecknade. Men händelserna glider förbi mig utan att riktigt tränga in på djupet. Det gör inte ont att läsa, men jag fastnar heller inte. Jag finner mig hela tiden i väntan på nästa bok.

Solstaden är kanske inte det bästa jag har läst av Jansson, men det är en stark, satirisk skildring över åldrandets villkor.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Felice av Lupina Ojala

Omslagsbild Felice

Författare: Lupina Ojala
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor: 21 sidor (enligt min läsplatta, vilket inte är helt tillförlitligt)
Recensionsexemplar: Nej.

Catrin får sällskap om nätterna. Drömmarna blir alltmer erotiska, där någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Väsendet utövar inflytande på Catrin även i hennes vakna stunder och genomför förändringar som tycks vara till det bättre. Men väsendet har ett mål och det som börjar som en lek i drömmen blir snart till allvar och förändrar hennes liv.

Felice är en berättelse om en hemsökelse och en klassisk spökhistoria, där en ande hålls kvar av ouppklarade affärer. Men det klassiska slutar där. Lupina Ojala har skrivit en queer, vemodig spökhistoria om hämnd och kärlek, och det hat som finns i vår värld. Idén är fin, men novellen är kanske något för kort och skulle ha behövt fler sidor för att utveckla sitt budskap, sina karaktärer, sin handling. I dagsläget känns det som om det hela är över innan det riktigt har hunnit börja.

Men Felice är ändå en härligt nyskapande spökhistoria och jag gillar Ojalas sätt att skriva, så jag vill gärna läsa mer av henne.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Kadavernatten av Lova Lovén

Omslagsbild Kadavernatten

Författare: Love Lovén
Förlag: Swedish Zombie (2016)
Antal sidor: 25 sidor (enligt min läsplatta, vilket inte är helt tillförlitligt)
Recensionsexemplar: Nej.

Carolin har aldrig riktigt varit som andra. Hon har svårt att känna med andra människor, utan har lärt sig de sociala koderna och handlar utifrån hur man bör lägga upp sitt liv. På ytan är hon fullständigt normal. På nätterna, när hennes sambo sover, söker hon upp självutlämnande bloggar. De där de som mår allra sämst skriver om sin inre smärta och ångest. Något som ger henne en kick. Många skulle nog därför kalla henne för vardagspsykopat, men Carolin föredrar sadistiskt voyeur. Åtminstone tills hon snubblar över Leas blogg. Lea är en ung, trasig kvinna med ett unikt problem: hon ser döda djur röra på sig… Detta får Carolin att bryta mot sina egna regler och ta kontakt med henne.

Kadavernatten var en av de noveller jag fick gratis från Swedish Zombie genom deras nyhetsbrev och den har legat på läsplattan ett bra tag innan den blev läst. Det är en kompetent berättad, lagom rysligt novell med vissa influenser av Stephen Kings Jurtjyrkogården, misstänker jag. Man kommer aldrig riktigt någon av karaktärerna nära och det blir heller aldrig riktigt otäckt.

Kadavernatten är en lite lagom ryslig sak som fungerar att slå ihjäl en stund med, men som jag troligen inte kommer att återvända till.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar