En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

Författare: Shaun Bythell
Originaltitel: The Diary of a Bookseller
Översättare: Andreas Vesterlund
Serie: En bokhandlares dagbok, #1
Förlag: Natur och kultur (2018)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I den skotska småstaden Wigtown driver Shaun Bythell The Bookshop, Skottlands största bokhandel för begagnade böcker. Till hans butik, med ett sortiment på över 100 000 böcker som trängs i en lokal med vindlande korridorer och sprakande eldstäder, färdas mängder av bokläsare från när och fjärran för att dyka ned i bibliofilernas eget paradis. Eller? Med hjälp av excentriska kunder och besvärliga anställda guidar Shaun Bythell läsaren genom en bokvärld fylld av absurda historier och märkliga levnadsöden. På sina resor bland auktionshus och dödsbon tar han med oss på jakt efter de försvunna klassiker och läsupplevelser som måste finnas därute. Om någon vill betala för dem? Det är en annan fråga.

Jag tror att jag först såg En bokhandlares dagbok på någon bokblogg och blev lite nyfiken. När den dök upp på bokrean i år låg den i bakhuvudet och gnagde, så jag beställde med den. Allt som har med böcker att göra brukar utöva en märklig lockkraft på oss bokbloggare.

Dessvärre är inte En bokhandlares dagbok fullt så charmig som jag hade trott att den skulle vara. Det känns som om Shaun Bythell har sett Black Books en gång för mycket och försöker vara en verklighetens Bernard Black. Utan att komma i närheten av att vara lika rolig som Dylan Moran är.

Nej, nu är jag kanske något orättvis. Till en början tycker jag faktiskt riktigt bra om En bokhandlares dagbok. Den ger en underhållande inblick i antikvariathandlarens vardag, med kunder som försöker pressa ned redan låga priser och en kamp mot nätjättar såsom Amazon. Men jag tror dagboksformatet ligger boken lite i fatet. Efter ett hundratal sidor blir det repetitivt. Dessutom är jag ju inte speciellt intresserad av de fiskeresor som han företar sig.

Nej, En bokhandlares dagbok charmade mig inte lika mycket som jag hade förväntat mig. Men jag skulle nog ändå säga att den är värd att läsa.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

50 myter om hållbarhet av Jessica Cederberg Wodmar

Omslagsbild 50 myter om hållbarhet av Jessica Cederberg Wodmar

Författare: Jessica Cederberg Wodmar
Förlag: Lava förlag (2018)
Antal sidor: 344 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Jessica Cederberg Wodmar är en av Sveriges främsta hållbarhetsexperter. I 50 myter om hållbarhet guidar hon oss genom komplexa frågor och den senaste forskningen. Samtidigt passar hon på att slå hål på några myter om hållbarhet. Personligt, utan pekpinnar och med stor optimism visar hon vad som är betydelsefullt och vad som inte är det. Och hur hållbarhetstänkandet kan genomsyra alla delar av livet.

Även om jag börjar komma till en punkt när jag upplever en viss mättnad när jag läser om hållbart leverne, så är jag riktigt glad över att ha läst 50 myter om hållbarhet. Jessica Cederberg Wodmar skriver flinkt och engagerande om ett ämne som hon uppenbart känner stor passion inför. Det finns ändå en hel del nytt för mig att lära mig, såsom faktumet att det är väldigt svårt att köpa choklad som inte har producerats med hjälp av slavarbete. Jag som älskar choklad känner hur det gör ont i hjärteroten. Hur kluven jag blir och hur svårt det är.

Även om ämnet är allvarligt i 50 myter om hållbarhet, så är det lite som att få en kram av en vän. Tonen är uppmuntrande och påhejande. Jag tycker om poängen med att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi behöver inte vara helt perfekta, utan det är bättre att vi försöker. Dessutom finns det en hel del citat som jag tycker om. Såsom: ”Avokado är ingen rättighet, utan en lyx.” Ät avokado med måtta, hör ni, och släng den för guds skull inte utan ta tillvara på den.

Det är svårt att lägga ifrån sig 50 myter om hållbarhet och jag saknar den när jag har läst den. Men den får mig också att känna stolthet över det lilla jag faktiskt gör.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk

Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront Förlag (2016)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Beata är egenföretagare som aldrig har legat samhället till last. Hon är välutbildad, har en fin lägenhet och har ensam uppfostrat fyra barn utan att vara sen med en enda räkning. Visst har hon aldrig haft det fett, men hon har blivit expert på att hushålla med sina tillgångar, tagit knäck efter knäck och aldrig varit rädd för att ta i. Men efter att en längre tid ignorerat symtom på sjukdom, blir hon inlagd på sjukhus. Hon halkar efter med skatten och räkningar. Efter det går alltför utför. Till sist är hon en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning, tar dyra sms-lån och pantsätter sina smycken för att inte bli vräkt.

Jag har velat läsa Fattigfällan sedan den kom ut 2016. Därför blev jag väldigt glad när jag förra året hittade den på ett lokalt antikvariat. Men efter att ha läst den är jag kluven till denna bok.

Är Fattigfällan en viktig bok? Ja. Punkt slut. Det är naivt att tro att vårt socialförsäkringssystem inte har hål där folk kan glida igenom. Den här boken skildrar en av de möjliga vägarna för folk att hamna på botten. Jag blir både arg och ledsen när jag läser för den integritetskränkande behandling Beata blir utsatt för av sina biståndshandläggare. Över hur det känns som att spelet är riggat för att det ska vara omöjligt att klättra upp igen när man väl har hamnat i en dålig situation.

Hade utförandet av denna bok kunnat vara bättre? Betydligt. Det känns som om Fattigfällan är skriven i affekt. Det blir sällan särskilt nyanserat, utan allting är svart och vitt. Biståndshandläggarna är omänskliga. Skitsamma att det är politiken som gör det omöjligt för dem att bli mänskliga, eftersom det man enbart vill från politikernas håll är att sänka statistiken. Beatas berättelse är repetitiv och ältande på ett sätt som om det känns som om Charlotta von Zweigbergk försöker hamra in sitt budskap i huvudet på mig med en slägga.

Tycker jag att Fattigfällan är värd att läsa? Ja. Tycker jag egentligen att den är särskilt bra skriven? Nja…

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid

Omslagsbild Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid

Författare: Taylor Jenkins Reid
Originaltitel: The Seven Husbands of Evelyn Hugo
Översättare: Barbro Wernbro Augustsson
Förlag: Louise Bäckelin Förlag (2019)
Antal sidor: 430 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Monique jobbar på den framgångsrika tidskriften Vivant när hon en dag blir kallad till redaktörens kontor. Det visar sig att den berömda Evelyn Hugo, skandaldrottning under Hollywoods gyllene era, vill lyfta bladet från läpparna. Men med ett enda villkor: att Monique är den som skriver om henne. Då Moniques man just lämnat henne och karriären gått i stå känns det hela som en gudasänd. Men när hon träffar Evelyn och dras in i hennes fascinerande liv, börjar hon ana att det finns en anledning till att hon har blivit utvald. En anledning som mycket väl kan komma att krossa henne.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på Taylor Reid Jenkins Evelyn Hugos sju äkta män, men den tog mig i alla fall på sängen. Evelyn Hugo är en sammanblandning av många verkliga stora stjärnor under Hollywoods gyllene era: Greta Garbo, Rita Hayworth, Elizabeth Taylor, Marilyn Monroe… Det märks att Reid Jenkins har läst in sig på filmhistoria. Hon blåser verkligen liv i den gamla tidens filmskapande, med intriger, att tvinga människor att låtsas vara vita och att dölja sina verkliga jag. För mig som är fascinerad av dåtidens Hollywood gör det att jag verkligen fastnar för den här boken.

Evelyn Hugos sju äkta män är en lättläst bladvändare. Den är uppbyggd kring olika perioder i titelfigurens liv, utifrån vem hon för närvarande råkade vara gift med. Men det är inte männen som är det viktiga. Utan det är denna fascinerande kvinna, en kubanska som är villig att göra nästan vad som helst för att uppnå sin dröm. Som är van vid att använda sin kropp som ett vapen för att få det hon vill ha. Som försakar sitt livs sanna kärlek av rädsla för att inte kunna nå toppen. En kvinna som bitvis är svår att förstå, men som är ytterst mänsklig med alla sina kantiga bitar.

Men även om Evelyn Hugos sju äkta män suger tag i mig medan jag läser den, så är det inte en omvälvande bok. Det är en bok som är värd att läsa för stunden, men som troligen kommer glida in i glömskan efter ett tag.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Min pappa Marianne

Omslagsbild Min pappa Marianne

Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Cilla Jackert och Daniel Karlsson
Skådespelare: Rolf Lassgård, Lena Endre, Nour El-Refai, Hedda Stiernstedt, Vilhelm Blomgren
Produktionsår: 2020
Längd: 110 minuter

Tjugoåttaåriga Hanna är nyutexaminerad journalist. Arbetsmarknaden är tuff. När hon kommer på sin pojkvän med att vara otrogen, har hon inget val än att flytta hem till den lilla orten hon kommer ifrån. Där finns hennes pappa prästen, som alltid varit hennes trygghet, och som nu ordnar ett vikariat på de lokala nyheterna åt henne. Men pappan har en hemlighet. En hemlighet som heter Marianne. När pappan vill börja leva som Marianne, vänds hela Hannas värld upp och ned.

Det är sällan som jag ser svensk film, eftersom jag inte brukar vara så förtjust i det. Särskilt inte svenska komedier. Men det var någon som rekommenderad Min pappa Marianne i en Facebookgrupp jag är med i. Så när jag vill ha något lätt och mysigt, så slog jag mig ned med SVT Play och tittade.

Om man bortser från de krystade försöken till humor, så tycker jag riktigt bra om Min pappa Marianne. Rolf Lassgård är riktigt bra som Marianne, en ömsint skildring av en person som nu äntligen kan våga bli den hon alltid har varit menad att vara. Han skildrar henne med varsam hand och imponerar. Även Nour El-Refai glimrar till i sin sympatiska biroll.

Det som gör att jag har svårt för Min pappa Marianne är dessvärre huvudpersonen Hanna. Jag vill kunna känna sympati för henne för att det så klart är en svår situation hon går igenom. Fast inte i närheten så svår som den Marianne går igenom. Men Hanna beter sig som en bortskämd snorunge från början till slut att jag inte ens kan förmå mig att hysa det minsta sympati för henne. Varje scen hon är med i gör mig vansinnigt irriterad. Det är nog inte Hedda Stiernstedts fel, utan snarare manuset. Det är meningen att Hanna ska föreställa tjugoåtta år, men hon beter sig mestadels som en omogen fjortonåring som får utbrott på jobbet och sedan faktiskt belönas för att hon har betett sig fruktansvärt oprofessionellt.

Min pappa Marianne är till viss del mysig, men jag kommer nog inte att se om den.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Supernatural, säsong 9

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Omslagsbild för säsong 9 av Supernatural

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki, Misha Collins
Produktionsår: 2013-2014
Säsong: 9
Antal avsnitt: 23
Längd: 926 minuter

Sam är döende efter att ha utstått prövningarna för att stänga Helvetet. I sin desperation, ber Dean till alla änglar om hjälp. Men den hjälp han får kommer med ett högt pris. Samtidigt som bröderna måste hantera att alla änglar har fallit och numera befinner sig på jorden, så gör Abaddon sitt drag för att bli härskare över Helvetet. Samtidigt smider Metatron planer för att bli den nya Gud. För att besegra dem båda krävs ett mäktigt och mörkt vapen som härstamma från urminnes tider, tillbaka kring den tid då världens första mord skedde…

På något vänster har jag glömt hur jävla bra nionde säsongen av Supernatural är. Det är välskrivet och spännande på ett sätt som vi knappt har sett sedan säsong 5. Brödernas relation är komplex och snårig utifrån de beslut som Dean har fattat kring Sams hälsa, vilket orsakar allvarliga konsekvenser. Med vissa undantag (Dog Dean Afternoon; The Purge; Bloodlines) finns det knappt ett dåligt avsnitt i säsongen.

Det som hindrar den nionde säsongen från att vara en fullträff för mig är den sista berättelsebågen, där man ska knyta ihop alltihop. I säsong 9 har man valt att ha två antagonister: Abaddon, en Helvetets riddare, och Metatron, guds skrivare. (Tre, om vi väljer att räkna fotnoten Bartholomew, som jag inte gör). Curtis Armstrong spelar Metatron oerhört bra och är nog en av de antagonister jag har avskytt mest genom seriens lopp. Alaina Huffman är strålande som Abaddon. Dessvärre gör inte manusförfattarna mycket med karaktären och det går märkligt enkelt att besegra henne. Överlag känns det som om allt går lite väl lätt fram emot slutet.

Plus att jag inte är så vansinnigt förtjust i Kains märke och effekten det har på Dean. Jag tror åter att det har att göra med att man försöker göra lite för många trådar per säsong. Det hade nog varit bättre att behandla Metatron och Abaddon i varsin säsong, så hade man kunnat fokusera mer på märket och dess effekt på Dean. Som det är nu känns det som om allting går så fort.

Jag älskar början av nionde säsongen av Supernatural, men säsongen tappar en del fart och trovärdighet fram emot slutet.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2 (recension)

Säsong 3 (recension)

Säsong 4 (recension)

Säsong 5 (recension)

Säsong 6 (recension)

Säsong 7 (recension)

Säsong 8 (recension)

Säsong 9

Säsong 10

Säsong 11 (recension)

Säsong 12 (recension)

Säsong 13 (recension)

Säsong 14 (recension)

Säsong 15 (recension)

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

A House of Pomegranates av Oscar Wilde

Omslagsbild The Complete Illustrated Works of Oscar Wilde, där A House of Pomegranates ingår

Författare: Oscar Wilde
Förlag: Bounty Books (2014)
Antal sidor: 101 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Trots att jag har läst Oscar Wildes A House of Pomegranates flera gånger, så blir jag alltid lika osäker på om jag verkligen har läst den. Denna novellsamling består av fyra noveller, varav jag bara upplever en som riktigt minnesvärd.

A House of Pomegranates inleds med novellen The Young King¸ som känns som om den mer sannolikt vore skriven av Charles Dickens än den Wilde som lever kvar i folkminnet. En ung prins har uppfostrats som son till herdar, men återbördas till sitt sanna ursprung och ska krönas till kung. Inför sin kröning har han beställt allsköns praktfulla ting, men i flera drömmar hemsöks han av kostnaden för dessa saker. I Wildes noveller framkommer ofta ett oväntat socialt medvetet budskap om att hjälpa de fattiga och att inte utnyttja dem, likaså här. Tonen är präglat kristen och religiös, såsom en del andra noveller har varit.

Denna lätt glömda novell åtföljs av samlingens mest minnesvärda: The Birthday of the Infanta. Till en spansk prinsessas födelsedagsfest förs en vanskapt dvärg som underhållning. Han har levt isolerad i skogen, omedveten om att han ser annorlunda ut, och förälskar sig i den vackra, lilla prinsessan. På sätt och vis påminner den här mig om The Nightingale and the Rose från The Happy Prince and Other Tales. De är båda vackert skrivna, lite cyniska och oerhört sorgliga.

I The Fisherman and His Soul förälskar sig en ung fiskare i en sjöjungfru, men de kan bara vara tillsammans om han gör sig av med sin själ. Idén känns mer lovande än utförandet. Kanske för att novellen präglas lite mer av tidstypisk rasism än de andra.

The Star-Child är en novell jag gärna glömmer bort i samma stund som jag har läst den. Den handlar om en ung, vacker, men fruktansvärt egoistiskt, pojke som får lär sig veta hut. Innehåller ett visst korn av magi, men som sagt: jag får kämpa för att försöka komma ihåg vad som egentligen hände i den.

Även om Wilde skriver lika bra som alltid i House of Pomegranates, så är helt enkelt inte berättelserna särskilt minnesvärda.

Betyg 3: Gillade den.

Annat recenserat ur The Complete Illustrated Works of Oscar Wilde

The Picture of Dorian Gray (recension)

The Happy Prince and Other Tales (recension)

Lord Arthur Savile’s Crime and Other Stories (recension)

A House of Pomegranates

The Plays

The Poems

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Varför gör min hund så? av Sophie Collins

Omslagsbild Varför gör min hund så? av Sophie Collins

Författare: Sophie Collins
Originaltitel: Why Does My Dog Do That?
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Känguru (2015)
Antal sidor: 128 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

När man lever nära inpå en hund är det lätt att förmänskliga den. Men i själva verket finns det många gånger stora skillnader mellan hur vi människor och hundar tänker och agerar. Detta kan ibland leda till frågor hos hundägare, som varför hunden skäller på cyklister eller varför den snurrar ett varv innan den sover. I Varför gör min hund så? försöker Sophie Collins svara på några av de vanligaste frågor som hundägare ställer sig kring sina hundars beteende. Med hjälp av denna kunskap kan du börja överbrygga glappet mellan hur olika ni tänker och börja se saker och ting från hundens synvinkel.

Varför gör min hund så? är den tredje boken av Collins som jag läser. Den är uppbyggd som så att hon svarar på frågor från hundägare utifrån fakta och aktuell forskning. För mig är det inte så himla mycket nytt som kommer fram, även om hon gör en del fascinerande liknelser mellan hur olika djur fungerar för att sätta saker och ting i perspektiv. Svaren är i allmänhet begränsade till ett uppslag, vilket gör att det blir lite kortfattat mellan varven.

Collins är en brittisk författare som gärna förespråkar crating, att ha hunden i bur, för att skapa en trygghet hos hunden. I Sverige är det olagligt att stänga in en hund i bur, om det inte rör sig om transport. Vanligtvis brukar det i översättningarna av Collins böcker finnas en notering om detta, men det har missats i Varför gör min hund så?

Varför gör min hund så? är skriven på ett lättläst och engagerande vis, som gör att den är slukarvänlig även om den i mitt fall inte erbjöd så mycket ny kunskap.

Andra böcker jag har recenserat av Sophie Collins

Hundägarens handbok (recension)

Vad vet din hund? (recension)

Varför gör min hund så?

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Drakens kraft av Jane Yolen

Omslagsbild Drakens kraft av Jane Yolen

Författare: Jane Yolen
Originaltitel: Heart’s Blood
Översättare: Ulla Säthersten
Serie: Den röda draken, #2
Förlag: B. Wahlström (1995)
Antal sidor: 154 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Draken Hjärteblod har vunnit Jakkin hans frihet. Nu är han inte längre slav, utan får räknas till herrefolket på planeten Austar långt ute i världsrymden där han bor. Om Jakkin själv fick bestämma skulle han leva i lugn och ro och ägna dagarna åt att träna sin drake. Han avskyr allt prat om politik, de grymma rebellerna och deras hot mot freden på Austar. Men när han nås av nyheten att Akki, flickan som han älskar, befinner sig i rebellernas näste kan han inte längre hålla sig utanför deras strider.

Drakens kraft är andra delen i berättelsen om Jakkin och hans drake. En bok där vi dyker djupare ned i den märkliga väv av science fiction och fantasy som Jane Yolen har skapat för att ge oss världen Austar. Här fördjupas världsbygget. Den politiska situationen är snårig och komplex. Nu när Jakkin är fri finns det mer att bekymra sig om än att fylla sin påse, men han är fortfarande så pass ung att han har svårt att förstå varför han ska bry sig.

Även om Drakens kraft är nog så spännande och jag tycker om glimten av det komplicerade läget i den här världen, så är den inte lika charmig som den första boken. Det är lite för mycket politik, lite för lite drakar. Yolen snärjer in sig i den komplexa politiska situation som hon inte riktigt reder ut i denna bok. Dessutom gör hon flera val i handlingen som jag har svårt att förlåta.

Men ändå tycker jag att det är väl värt att läsa om de här böckerna. Drakens kraft slutar på ett sådant sätt att jag går och sneglar på den tredje delen i bokhyllan.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker i serien

Den röda draken (recension)

Drakens kraft

Drakungarna

Dragon’s Heart

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Crimson Peak

Omslagsbild Crimson Peak

Regissör: Guillermo del Toro
Manus: Guillermo del Toro och Matthew Robbins
Skådespelare: Mia Wasikowska, Tom Hiddleston, Jessica Chastain, Charlie Hunnam, Jim Beaver
Produktionsår: 2015
Längd: 119 minuter

Edith Cushing är en ovanligt frispråkig och självständig kvinna som drömmer om att bli författare. När hon introduceras till baroneten Thomas Sharpe charmas hon snart av honom. Efter sin fars oväntade och brutala död, gifter hon sig med honom och flyttar med honom till hans fallfärdiga herrgård, där även hans syster bor. Belägen högt upp på ett berg, är huset byggt på den blodröda lera som en gång gjorde familjen Sharpe rik. Snart börjar mystiska händelser ske. Edith, som sett spöken sedan barndomen, blir medveten om att huset är hemsökt och snart börjar hon ana att hennes liv svävar i fara.

Innan jag såg Crimson Peak bland utbudet på Netflix, hade jag inte hört talas om filmen. Vilket tedde sig lite märkligt eftersom den på pappret verkar riktigt lovande: Guillermo del Toro som regissör, Tom Hiddleston i en av huvudrollerna och, som jag senare upptäckte, Jim Beaver i en mindre roll. En gotiska romans med skräckinslag utlovades och jag slog mig förväntansfull ned.

Men Crimson Peak blir mest platt fall. Nog för att den är slående visuellt, nog för att Tom Hiddleston, Jessica Chastain och Jim Beaver spelar bra, nog för att musiken är bra, men det håller inte hela vägen. Skräckeffekterna förlitar sig alltför mycket på jump scares som man ser komma på mils avstånd och som framstår som allmänt banala. Man försöker bygga upp någon slags symbolism kring fjärilar visuellt, som man också tappar bort på vägen.

Men det största problemet i Crimson Peak är nog Mia Wasikowska. Eller hur del Toro väljer att regissera henne. Hon är en hyfsat kompetent skådespelare. Men hon är en av de där skådespelarna som glidit in i ett fack: i filmer som utspelar sig i historisk tid spelar hon alltid likadant. Det finns inga skillnad mellan Wasikowskas Alice eller hennes Edith. Och det borde det göra. Wasikowska borde porträttera den krypande skräcken och obehaget när Edith börjar ana oråd, men förblir i princip oförändrad från början till slut av filmen.

Nej, Crimson Peak utlovar på pappret mycket goda saker, men utförande lämnar verkligen en hel del att önska.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar