Jag blev lite sen till veckans jerka och det får istället bli ett lördagsnöje. Eftersom jag skriver det här innan min första kopp kaffe, kan jag inte garantera inläggets läsbarhet.
Denna vecka ställer Annika dennna fråga: Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?
Romance från Harlequin. Ni vet, de som står på tidningsavdelningen i matbutiken. De som inte spelar i samma liga som romance skriven av till exempel Simona Ahrnstedt.
Jag pratar om de böcker som tar mellan 20 till 30 minuter att läsa. De som jag läser därför att de är precis lagom hjärndöda, utan någon förväntning att de ska vara bra. Så att det blir ännu mer överraskande om någon skulle råka vara bra. Men mest så att man inte blir besviken när de redan på första sidan gör att jag inte klarar av att suspend my disbelief¹.
My guilty pleasure är dålig romance.
Ah de läste jag en hel del av i tonåren, det hade jag glömt :).
Jag började läsa dem under de senaste tre åren, främst för att de går så fort att läsa och gör underverk när man har läst något traumatiskt 🙂
Vi är nog många som läst Harlequin någon gång i livet. Inget att skämmas för tycker jag.
Att jag skäms skulle jag inte vilja påstå – mina känslor för de här är att jag vet att de inte är bra för mig, men att jag inte kan motstå dem 🙂 Lite som skräpmat, ungefär.
hihi 🙂
😀
Fast vi är ju så många som läst Harlequin, när man tänker på det. Går ALLA omkring och skäms lite för det?
Jag tror att det beror på att Harlequin är ”dålig litteratur” och att man har någon slags inre bild av att Harlequinläsare skulle vara misslyckade individer som behöver drömma sig bort.
Nu ska du inte vara så petig när du läser. Det är klart hon kunde se honom, kanske med sitt inre öga, vad vet jag, men naturligtvis såg hon honom 😉
Jag önskar att hon skulle ha haft ett inre öga. Det skulle ha gjort boken så mycket bättre 🙂