Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Originaltitel: Americanah
Översättning: Ragnar Strömberg
Förlag: Bonnier Pocket (2014)
Antal sidor: 585 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.

Det går för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppet ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut. (Baksidetexten)

Det finns vissa böcker som det känns halvt omöjligt att skriva om, då orden inte riktigt räcker till för att beskriva de intryck som boken har lämnat hos dig eller förändrat dig. För mig är Americanah en sådan bok. Det är den första bok jag läser av Chimamanda Ngozi Adichie, men efter att ha läst den sista sidan får jag verkligen kämpa med mig själv för att inte klicka hem hennes andra titlar.

Americanah tar sin början inne på en frisörsalong där huvudpersonen Ifemelu har gått för att få sitt hår flätat innan hon flyttar tillbaka till Nigeria. Hår löper som en röd tråd genom boken och blir på sätt och vis en symbol för den kulturchock som Ifemelu upplever när hon kommer till USA. Det är först i det nya landet som hon blir medveten om rasbegreppet. Hår är en viktig del: det ska tämjas, rakpermanentas, tvingas till ett ideal det inte är avsett för genom användandet av starka kemikalier.

Det finns ett begrepp för detta: americanah. Det är en välutbildad afrikansk kvinna som noggrant slipar bort sin egen accent och utvecklar en amerikansk accent för att lättare smälta in, rakpermanentar håret och anpassar sig tills hon inte känner att hon hör hemma någonstans. Det är Ifemelus kamp att hitta sig själv och navigera de föreställningar om ras som griper tag i mig. Det är en aktuell bok som ämnar utbilda utan att skriva på näsan och visar att visst, USA har en svart president, men det är definitivt inte så att de lever i en era av post-rasism. (Det gör vi heller inte i Sverige, om någon nu inbillade sig det.)

Utöver ett innehåll som verkligen väcker tankar och funderingar, och öppnar mina ögon, så är Adichies språk att ta för. Det bildspråk hon använder sig av i Americanah är så unikt och nyskapande att jag blir avundsjuk. När hon beskriver vissa böcker ”som spunnet socker som alltför snabbt dunstar från tungans minne” förstås precis vilken typ av böcker som avses. Och jag blir avundsjuk på att jag inte kom på formuleringen själv.

Mina ord räcker inte till för att beskriva de känslor och tankar som Americanah har väckt hos mig, men det är helt klart en av de bästa böckerna jag läste under 2015.

Andra som har bloggat om Americanah

Afropé; Bokhora; bokmania; dagensbok.com; En kopp te; enligt O; Feministbiblioteket; Ingrids boktankar; Lyrans noblesser; och dagarna går