Den amerikanska ovanan

Att vi vårt lilla hörn av världen konsumerar väldigt mycket amerikansk populärkultur är väl knappast någon överraskning.

Nu är det inte någon av dessa ovanor som jag tänkte skriva om idag, utan snarare denna: att låta tv-serier dra ut i all evighet tills dess att de sedan länge har passerat bäst före-datum. Det är sällan jag klarar av att se en amerikansk serie från början till slut, utan jag brukar tappa intresse efter bara några säsonger. Det är som om amerikanska serier bara kan hålla ihop konceptet i några säsonger innan det hela spårar ur.

Ett klockrent exempel som jag ofta tänker på är Arkiv X. Denna kultförklarade sci-fiserie sträckte sig ursprungligen över nio säsonger, varav en av huvudpersonerna – Fox Mulder – knappt var med i de två sista. I den sista säsongen var David Duchovny endast med som gästskådespelare. Med tanke på att en stor del av seriens charm ligger i dynamiken mellan den troende Mulder och den skeptiske Scully, så är det ett märkligt val. Och resultatet blev därefter.

Ett annat exempel är min stora favorit Supernatural. Denna mastodontserie blev hela femton säsonger. Ursprungligen var det tänkt att det skulle bli fem. Det finns karaktärer och berättelser från de andra tio säsongerna som jag älskar, men, med största möjliga kärlek, serien hade faktiskt varit helt fantastisk om den hade slutat vid fem. Sättet som mytologin hakade i och naturligt växte fram under de första fem säsongerna var något av det snyggaste jag har sett när det kommer till tv. Sedan kom säsong sex, som vi helst inte bör prata om, och alla andra försök att försöka överträffa nästa stora skurk. Efter ett tag blir ju tittaren avtrubbad.

Det finns säkert andra exempel – till exempel Grey’s Anatomy, Smallville och NCIS – men det är definitivt en trend med amerikansk tv att man gärna låter tv-serier fortsätta lite längre än vad deras berättelser egentligen håller för. Senare säsonger brukar kännetecknas av allt mer urvattnad handling, alltmer skruvade gimmickar och, ibland, att man byter ut varenda huvudperson som har existerar.

Vad tror du att det här beror på? Eller håller du inte alls med?

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Den amerikanska ovanan

  1. Jag tappade Supernatural när det slutade vara monster och bli mer med änglar, gud och djävulen. Även om jag gillar Castiel blev det lite för mycket med allt det för mig till slut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.