Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Katri har ögon gula som en vargs och ett rykte i den snöklädda landsbyn i norra Finland. Hon har ett gott huvud för siffror, men lite till övers för resten av människorna. Annat än för sin bror Mats. Hon kläcker snart en plan för att ge Mats den båt som han så hett åtrår. Planen involverar Anna, en framgångsrik och rik barnboksförfattare som dock är opraktisk och världsfrånvänd. Hon bor ensam i det som byborna kallar för Kaninhuset, upptagen med att måla sina landskapsbilder. Katri nästlar sig snart in i hennes liv och styr upp allt i Annas liv. Hon sätter stopp för andras försök att lura den godtrogna Anna. Allt är en led i hennes plan, men snart genomgår de en båda en förvandling. Det väcker frågan om vem som är bedragaren och vem som är den ärliga? Vem vinner och vem förlora i spelet mellan kvinnorna?
Den ärliga bedragaren griper direkt tag i mig. Jag tyckte mycket om porträttet av Katri, cynisk och medveten om vad hon vill, och den godtrogna Anna. Relationen som växer fram mellan dem har lika stor påverkan på de båda, och när Katri öppnar Annas ögon för de som luras i världen blir hon alltmer cynisk. Samtidigt finner Katri att hon tappar alltmer kontrollen över situationen, inklusive sin väldresserade hund som blir mer vild än tam. De börjar som två radikala motpoler som närmar sig varandra, går igenom varandra och kommer ut omskakade, förändrade.
Tove Jansson har ett bedrägligt enkelt, men vackert språk. Det finns flera stycken i Den ärliga bedragaren om oskuld och huruvida en person kan förändras som jag skulle vilja citera, men jag lämnar det åt er att upptäcka själva. Det här är en bok väl värd att läsas. Det kommer stycken i prosan som man läser flera gånger för att de är så skickligt strukturerade.
Den ärliga bedragaren har en motsägelsefull titel och två motsägelsefulla huvudpersoner, som kommer suga tag i dig och lämna dig med frågan: vem är egentligen bedragaren?
