Regissör: Skye Borgman
Produktionsår: 2022
Längd: 101 minuter
I början av 1990-talet hittas en ung kvinna döende vid en väg. Det antas röra sig om en smitningsolycka. Hon efterlämnar sig sin son och en man som påstår sig vara hennes make. När hennes son blir kidnappad, är det upptakten till ett mysterium av häpnadsväckande proportioner. Vem var egentligen denna unga kvinna? Och vem var mannen som påstod sig vara hennes make?
Det händer ibland att jag ser true crime-dokumentärer. I allmänhet föredrar jag dock mitt elände fiktivt, då det finns en glimmer av tröst att det hela bara är påhitt. Men när Girl in the Picture släpptes på Netflix nu i juli fångade den min uppmärksamhet.
Girl in the Picture är en nog så kompetent uppbyggd dokumentär, upplagd som så att väcka största möjliga spänning och nyfikenhet hos tittaren. Det är en snårig historia som vecklar ut sig inför tittarens ögon, med snygg klippning, bra val av musik och ofta ett snyggt foto. En upprörande och skakande berättelse. Mer än en gång vill man strypa Franklin Delano Floyd för alla förstörda liv han lämnar i sitt strömvatten. Bristen på empati och den rena narcissism han uppvisar är kanske inte chockerande, men tillräckligt för att man ska undra hur sådana människor kan undgå upptäckt så länge.
Men medan jag tittar på Girl in the Picture, väcks frågorna kring vem den unga kvinna var. Var hon kom ifrån. Hur hon hamnade i Floyds händer. Vi får veta så mycket om det lidande hennes korta liv innebar, men så lite om vem hon var. Bilden som ges av henne är rosenskimrande av hågkomster av en ung, vacker kvinna, men vem var hon? Den största behållningen av dokumentären är nystandet kring hennes identitet och att faktiskt försöka lösa svaret på denna gåta.
Girl in the Picture kanske inte är den bästa dokumentär jag har sett, men den engagerar och slutet lämnar en stark känsla av tillfredsställelse efter sig.
