Happiest Season

Happiest Season

Regissör: Clea DuVall
Manusförfattare: Mary Holland
Skådespelare: Kristen Stewart, Mackenzie Davis, Mary Steenbuurgen
Produktionsår: 2020
Längd: 102 minuter

Sedan sina föräldrars död, har Abby inte varit något vidare förtjust i julen. Flickvännen Harper är hennes raka motsats och för att ändra Abbys känslor, bjuder hon hem henne att fira jul tillsammans med sin familj. Abby, som tänkt fria till nyår, ändrar sina planer och bestämmer sig för att fria över julen. Men när de nästan är framme släpper Harper bomben: hon har inte alls, som hon påstått, kommit ut till sina föräldrar. Och julhelgen är ett viktigt inslag i hennes pappas kampanj för att bli borgmästare, så de får absolut inte ställa till en scen. Istället ska de låtsas vara heterosexuella rumskompisar.

Happiest Season är en julfilm från 2020 på Netflix, där Kristen Stewart spelar Abby, Mackenzie Davis spelar Harper och Dan Levy spelar Abbys bästa vän John. Med en sådan skådespelarensemble, där man dessutom finner Mary Steenbuurgen och Victor Garber i rollerna som Harpers föräldrar, var förväntningarna höga. Filmen lär dessutom var delvis baserad på regissören Clea DuValls egna erfarenheter, vilket gör det intressant.

Men Happiest Season är nog den av de julfilmer som jag har sett i år som jag har tyckt sämst om. Förmodligen för att den gör mig ledsen på helt fel sätt. Att komma ut är alltid ett minfält, men när man sårar den man påstår sig älska på det vis som Harper gör i den här filmen så känns det bara fegt. Att inte kunna stå upp mot sin familj när de behandlar Abby fruktansvärt illa är bara fegt. Om någon behandlade en vän, än mindre min flickvän, på det viset skulle jag inte kunna vara tyst.

Happiest Season är kanske lite för bra. Alla skådespelare är så oerhört skickliga att deras prestationer kryper in under skinnet på tittaren. Det är en film om hur ytlig perfektion har kvävt en familj till den grad att ingen känner att de riktigt kan vara ärlig. Att all kärlek i familjen är villkorad utifrån att man lever upp till de förväntningar som finns på att vara en del av den. Även om det finns en hel del humoristiska situationer i filmen, så blir jag alltför illa till mods för att kunna skratta. Dan Levy bjuder på en del av det lättsamma i filmen, men är också bra på att förmedla allvar och få Abby och Harper att förstå varandra.

Happiest Season bjuder på fina skådespelarsituationer, men kanske just därför är den så fruktansvärt svår att se. Slutet är riktigt fint, men resan dit var tuff.

Betyg 3: Gillade den.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.