Hercule Poirots jul av Agatha Christie

Författare: Agatha Christie
Originaltitel: Hercule Poirot’s Christmas
Översättare: Torsten Blomkvist
Serie: Hercule Poirot, #20
Förlag: Albert Bonniers förlag (1957)
Antal sidor: 220 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Simon Lee slog sig fram i världen med två tomma händer och lyckades bli en mäktig miljonär. Men åren har dock hans hälsa svikit, vilket leder till att han numera är en gammal och sliten tyrann som njuter av att spela ut sina barn mot varandra. Denna december kallar Lee hem alla sina ”misslyckade” barn från jordens alla hörn. De infinner sig med förhoppningar om försoning (och pengar.) Självfallet har Simon Lee inte någon försoning i tankarna, utan målet är att än en gång spela ut alla mot varandra och luta sig tillbaka för att iaktta spektaklet. Föga vet dock den gamle miljonären vad hans intriger kommer ge för konsekvenser. Lagom till juldagen får poliskommissarien och Poirot ett mord att klara upp. Familjemedlemmarna har alla motiv till att döda den gamle gubben, men det verkar omöjligt att någon av dem utfört mordet. Det ska till Poirot för att knäcka denna julgåta.

Hercule Poirots jul var en av de (många) böcker jag räddade när vi skulle tömma mina morföräldrars hus. Utgåvan är från slutet av 50-talet och de gulnande sidorna bidrar till att bygga upp stämningen. Jag förs tillbaka till tjugotalet, till det stora godset och den brittiska överklassen. Relationerna mellan de olika karaktärerna är inte enkla, utan snåriga och fulla av taggar. Det är en familj där ingen riktigt gillar varandra, men måste stå ut med varandra för att de delar blod.

Åldern på Hercule Poirots jul märks på den tidstypiska attityden till utlänningar. En av karaktärerna är från Spanien och det refereras mer än en gång till hur människor i södern är mer hetlevrade och benägna till våld. Samtidigt så låter ju Agatha Christie inte heller engelsmännen gå fria från gliringar om sin ”engelska natur.” Det hela känns både på en gång skrivet med glimten i ögat, samtidigt som det känns som om det är skrivet i allvar.

Det är sällan jag brukar lista ut vem som är mördaren i Agatha Christies böcker. Oftast brukar jag inte försöka särskilt mycket, utan bara njuta av vägen till avslöjandet. I Hercule Poirots jul lyckas jag lista ut hur vissa saker ligger till, men när mördaren avslöjas sitter jag bara och gapar. Jag blir helt tagen på sängen. När allt nystas upp är det hela så självklart och elegant, men jag såg det verkligen inte komma.

Hercule Poirots jul var ett mordmysterium som hette duga och upplösningen slog mig faktiskt med häpnad. Tror den kvalar in bland mina favoriter av Christie.

Andra delar i serien

En dos stryknin (recension)

Vem var den skyldige?

Poirots små grå celler

Dolken från Tunis

De fyra stora

Mysteriet på Blå tåget

Badortsmysteriet

Tretton vid bordet

Mordet på Orientexpressen (recension)

Tragedi i tre akter

Den flygande döden

ABC-morden

Mord i Mesoptamien

Korten på bordet

Döden på Nilen

Det stumma vittnet 

Döden till mötes

Hercule Poirots jul

Skospännet 

Samvetskval

Mord på ljusa dagen

Fem små grisar

Gropen

Högt vatten

Mrs McGinty är död

Begravningar är farliga

Mord klockan fem

Död mans fåfänga

Katt bland duvor

Klockorna

Tredje flickan

Mord på allhelgonadagen

Långa skuggor

Ridå – Hercule Poirots sista fall