Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Antal sidor: 179 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Ulf Norrstig har jagat hela livet. Nu är han sjuttio år, pensionerad och hälsan sviktar. Jagar gör han fortfarande, men inte med samma passion som förr. Allt kommer att förändras dagen han ser honom. När han kommer ut ur skogen med en lättbegriplig självklarhet: den här världen är ju hans. Han ställer sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Med uppmärksamhet ser han över myrens lilla snövidd. När han vänder på huvudet kan Ulf se profilen med den ädla nosen, branta pannan och öronen som står upp. Mötet med vargen kommer att förändra allt.
Kerstin Ekmans Löpa varg är en långsam, stillsam berättelse. En betraktelse över ett liv på ålderns höst, när tvivlen börjar komma smygande. Vad är det egentligen Ulf har gjort med sitt liv? All denna jakt, all denna tid ägnad åt skogen, och vad har det lett till? Ulf prövar sina minnen och sina tidigare övertygelser. Det är en vemodig berättelse om en man som omprövar sina kunskaper och ändrar sin inställning.
I Löpa varg vävs också tankar om språk, natur, klimat och glesbygd in. Atmosfären i glesbygden fångas väl i texten. Hur man håller varandra om ryggen. Det finns också funderingar kring skillnader mellan människan och andra djur. För det här är självklart ett inlägg i debatten kring jakt i allmänhet och vargjakt i synnerhet. Just den briljanta skildringen av glesbygden visar på hur man kanske dölja jaktbrott för att inte skvallra på grannen.
Miljöbeskrivningarna i Löpa varg är en fröjd att läsa. Överlag bidrar språket med dess korta meningar och alla ord skrivna på dialekt till att fånga den här trakten som Ulf alltid har levt och verkat i. Relationen till frun Inga skildras fint. Likaså relationen till hundarna. Hundarna är en viktig dela av berättelsen.
Löpa varg är min första bok av Kerstin Ekman, men det blir inte den sista. Stämningen har flyttat in och dröjt sig kvar hos mig.
