Författare: Katie Hale
Förlag: Canongate (2019)
Antal sidor: 304 sidor
Recensionsexemplar: Nej
Sjukdomen har dödat hennes föräldrar och bomberna har fallit över de sista säkra städerna. Detta får Monster att lämna det arktiska valv som har hållit henne vid liv. När hon sköljs upp på den skotska kusten, är alla hon känner döda. Hon tror sig vara ensam kvar i en tom värld. Monster börjar vandra söderut och lever av vad hon kan hitta i landet. Långsamt börjar hon bygga sig ett nytt liv. Men en dag hittar hon en flicka: förvildad och redo att blir lärd allt som Monster vet. Hon byter namn till Moder och döper barnet Monster efter sig själv. När unga Monster lär sig från Moder, upptäcker hon även sina egna begär. Och att hon vill andra saker än kvinnan som skapade, men inte födde, henne.
My Name is Monster är poeten Katie Hales första skönlitterära roman. Att författaren är poet märks i det poetiska språket, vändningarna det tar och hur det skildrar karaktärernas tumultartade inre liv. Inspirationer för boken lär vara Robinson Crusoe och Frankenstein.
Inledningen av My Name is Monster är briljant. Ödsligheten i en värld, tidigare så full med folk, där hon nu tycks vara ensam kvar. Kampen för överlevnad. Hur hon letar mat, tar hand om sår och bygger sig en tillvaro. Den dystopiska stämningen sitter som en smäck.
Det är inte förrän perspektivet skiftar till unga Monster, som My Name is Monster tycks tappa fart. Kanske är det för att det är svårt att överbygga klyftan mellan den karaktär vi inledningsvis lärt känna och den Moder som vi möter. Även om unga Monsters röst är övertygande, så är det inte riktigt samma sak. Även om vi mellan raderna kan läsa att det är svårare än man kan tro att skaka av sig samhällets föreställningar kring skuld och skam kopplat till sexualitet.
My Name is Monster börjar starkare än den slutar, men det är ändå en riktigt spännande berättelse om att överleva apokalypsen.
