Nattsagor

Nattsagor

Regissör: David Yarovesky
Manus: Mikki Daughtry och Tobias Iaconis
Originaltitel: Nightbooks
Skådespelare: Winslow Fegley, Lidya Jewett, Krysten Ritter
Produktionsår: 2021
Längd: 103 minuter

Alex har ett stort intresse: spökhistorier och andra skräckberättelser. Ett intresse som omvärlden ibland kan ha sig svårt att förstå sig på. Efter att ha bråkat med sin bästa vän, råkar han luras in i en fälla av en ung häxa. Helt plötsligt befinner han sig fången i hennes lägenhet mitt i centrala New York, tillsammans med en inte alltför vänligt stämd medfånge: Yasmin. Enda sättet för dem båda att klara livhanken är att se till att häxan har nytta av dem. Hon vill att Alex ska berätta en ny spökhistoria för henne varje kväll, vilket inte är lätt när han har drabbats av skrivkramp…

Nattsagor är baserad på boken Nightbooks av J. A. White, som jag inte har läst men som jag blivit smått nyfiken på efter att ha sett filmen. Jag tror nämligen att idén fungerar bättre i bokform än vad den gjorde i filmen. När jag läste om filmen på Netflix tänkte jag att det kunde vara en lite mysryslig familjefilm på ett liknande tema Tusen och en natt: att berätta sagor för att överleva natten.

Det bästa sättet att beskriva Nattsagor på är hektisk. Det är mycket som ska kastas in. Dels ska det uppstå en vänskap mellan Yasmin och Alex, dels ska de försöka komma på hur man ska fly därifrån, dels är det alla mystiska saker som finns i en häxas lägenhet, dels är det Alex sagor… Ingenting hör riktigt ihop med vartannat och det hela känns oerhört plottrigt.

Den största behållningen med Nattsagor är Krysten Ritter, som spelar häxan Natacha. Hon är precis lagom högdragen och obehaglig att hon nog kan skrämma en hel del yngre tittare. Däremot tycker jag varken Winslow Fegley, som spelar Alex, eller Lidya Jewett, som spelar Yasmin, är några större begåvningar. Barnskådespelare är svårt och de här två var definitivt inte de bästa jag har sett.

Men jag tycker ändå att Nattsagor kan vara lite småmysig att tillbringa en kväll med. Men jag lär inte se den fler gånger.

Betyg 2: Den var okej!

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.