Ormar och piercing: Lite märklig

Betyg: ☆☆
Författare: Hitomi Kanehara
Originaltitel: Hebi ni Piasu
Översättare: Helen Enoksson
Förlag: Modernista (2009)
Antal sidor: 82 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON. Finns även som pocket hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Adlibris beskrivning av boken: I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.

Kommentarer

Ormar och piercing inleds med en fråga till huvudpersonen om ifall hon vet vad en kluven tunga är. Lite märklig (och dum) fråga, kan en tycka, men det är vad som är startskottet för hela boken. Lui möter en kille med kluven tunga och drabbas genast av begär att låta klyva sin egen. Genom bokens lopp får jag veta mer om att klyva tungan än jag någonsin velat veta, även om det är rätt fascinerande. På ett ”Lui, lugna ned dig och ta det i lagom takt”-sätt.

Att det är något som är trasigt inombords Lui märks från första start. Hon har ett hål inom sig som hon vill fylla, men vad detta hål har uppkommit av får vi aldrig veta. Överlag blir det en väldigt ytlig bekantskap med Lui då nästan inget av hennes bakgrund avslöjas. Därför blir det stundtals svårt att förstå hennes motivation. Det känns mest som om hon glider omkring och låter saker och ting hända.

Hon verkar i närmast inte bry sig om sin hälsa. Tecknen på detta är många genom boken, bland annat hur fort hon far fram med att klyva tungan. Hon sätter in större och större piercingar, trots att det blöder. Ett annat tecken är när hon börjar ha sadistiskt sex med Shiba och ingen av dem diskuterar gränser eller vad han faktiskt får göra med henne. Det är som att betrakta hur någon likgiltigt sjunker ned i en spiral av självdestruktivt beteende.

Överlag upplever jag Ormar och piercing som ganska ytligt berättad. Ingen av karaktärerna har något särskilt djup, utan tycks bara finna där. Den som blir mest sympatisk är Ama, vilket känns ganska sjukt att säga med tanke på att ingen av killarna är särskilt trevlig. Att jag blir något sånär engagerad i en karaktär är väl det som gör att detta inte kändes som ett helt bottennapp.

Kanske lider boken av att vara för kort. Det känns som om det gott kunde ha funnits mer detaljerade beskrivningar av karaktärernas bakgrunder, eftersom det saknas. Deras utseende ligger mer i fokus för att de ska representera den subkultur som de gör. Överlag hade jag velat se mer bakomliggande drivkrafter i någon av karaktärerna. Särskilt i slutet, som bara fick mig att säga ”what the fuck” om och om igen. Där hade jag verkligen behövt en djupare inblick i Luis huvud.

Jag får lite känsla av Natsuo Kirinos Out när jag läser boken, vilket troligen beror på det minimalistiska skrivsättet och stämningen. Båda böckerna är nihilistiska, cyniska och svarta. Skillnaden ligger i längden och karaktärernas utveckling. Nu vet jag att detta är Kaneharas debut och att hon var väldigt ung när hon skrev den, men jag hoppas verkligen att hon har utvecklats mer. Hon kan inte helt och hållet förlita sig på ”chockhändelser” för att behålla läsarens uppmärksamhet, utan karaktärerna måste få lite djup de också.

Ormar och piercing är en väldigt kort och ytligt beskriven roman om en flickas självdestruktiva resa i Japans subkultur.

Andra som har bloggat om Ormar och piercing

Fiberglasodin, Jennies boklista och Schitzo-Cookie’s bokblogg