Regissör: Nils Poletti
Manus: Richard O’Brien
Ensemble: Camilo G Bresky, Elin Skarin, David Sigfridsson, Andreas Österberg, Shirin Golchin, Sven Angleflod
Uppsättningsår: 2019
Längd: 180 minuter
Tommy och Annika har precis förlovat sig och tänker att de ska meddela nyheten för den man som förde dem samman, Dr. Scott. På väg dit går deras bil sönder. Men de ser ett slott en bit bort där de kanske kan få låna en telefon för att ringa efter hjälp. När portarna öppnas kommer Tommy och Annika stiga in i bisarr värld som skakar om dem i deras grundvalar. Som gäster hos Dr. Frank-N-Furter kommer de konfronteras med ting som de aldrig hade kunnat förutspå eller upplevelser de aldrig anat att de skulle vilja vara med om.
I början av året gick jag och såg generalrepetition av Östgötateaterns uppsättning av Rocky Horror Show. Då jag tycker mycket om kultfilmen var mina förväntningar höga. Under generalrepetitionen hade de lite problem med ljudet, men det kunde inte dölja att ensemblen är oerhört talangfull och att scenografin är riktigt snygg. Camilo G Bresky är synnerligt bra som dr. Frank-N-Furter.
Men jag lämnar Rocky Horror Show med en märklig känsla av besvikelse. Det här är en musikal som driver mycket med sexualmoral och som utmanar betraktaren hela tiden. Men jag förstår mig inte alls på den dalahästfrustande ponyfetischgrejen. Eller varför Annika efter sitt sexuella uppvaknande snubblar runt som en zombiestatist ur The Walking Dead. Dr. Scott förvandlas dessutom till någon nazist på flykt med mer än en vag likhet till Adolf Hitler, vilket förstör originalets blinkning till Dracula och dess van Helsing.
Summan av kardemumman: superb ensemble, märkligt koncept. Kanske precis som det ska vara med Rocky Horror Show?
