Författare: Sally Rooney
Originaltitel: Conversations with Friends
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Bonnier (2017)
Antal sidor: 330 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Tjugoettåriga Francis håller huvudet kallt och observerar noga sin omgivning. Tillsammans med sin bästa vän, och tidigare flickvän, Bobbi, skriver hon och framträder med spoken word. Det är så Melissa får upp ögonen för deras potential. När hon bjuder in dem i sin sfär, blir Francis imponerad av hennes vackra hem och långa, snygga man. Francis tror inte på personlig egendom och Nick är en uttråkad skådespelare som inte levt upp till sin fulla potential. De inleder ett förhållande som kommer snärja dem i oväntade känslor. Francis försöker behålla kontrollen över sitt liv, samtidigt som hennes relationer motstår hennes försök: relationen till Nick, hennes svåra och alltmer labila far, och slutligen även det till Bobbi.
Samtal med vänner lottades fram i min bokcirkel på temat ”en bok som blurbats av en favoritförfattare.” Mitt förslag var Vi kunde lika gärna aldrig nånsin ha mötts. Min kamrat hade valt denna för att den var blurbad av Zadie Smith. Inte mig emot, då Sally Rooney är en mycket hyllad författare som jag inte läst något av.
Vissa böcker kan man se är välskrivna, utan att de för den sakens skull är en bok för en själv. Samtal med vänner är en sådan bok för mig. Den gör på intet sätt ont att läsa, men väcker heller inget större sug. Det är svårt att värja sig mot Francis hudlöshet och hennes självdestruktivitet, samtidigt som den känns märkligt kyligt distanserad. På många gånger känns det som om de litterära ambitionerna har gjort att stämning och känsla har fått stryka på foten.
Francis som huvudperson är också som en tom duk. Det är genom andras betraktelser och kommentarer som hon fylls av innehåll. Hon beskrivs som en begåvad poet och är intelligent, men Francis själv och läsaren av Samtal med vänner får ofta svårt att köpa detta. Hon existerar i termer av sina relationer: relationen till bästa vännen Bobbi, som hon sätter på en piedestal; Melissa, som hon beundrar och vill efterlikna, kanske till den grad att vi når fram till den tredje personen i dramat: Melissas man Nick. Vill Francis ha Nick för hans egen skull eller för att efterlikna Melissa? Det är inte förrän hon drabbas av kroppslig sjukdom som Francis börjar få förankring i sig själv: hon blir mer än lösryckta tankar att speglas av andra, utan blir till en kropp med ett eget jag.
Samtal med vänner är queer utan att skriva läsaren på näsan. Francis får utrymme att attraheras av både män och kvinnor utan att det ska diskuteras eller göra en stor sak. Den är subversiv i sitt skildrande av relationer på det sätt att Francis många gånger beter sig som mannen brukar göra i den här typen av förhållanden. Nick blir mer undfallande och får inta den ”passiva” kvinnorollen. Vad det inte är, är en etisk skildring av polyamori. Men ambitionen är troligtvis inte denna heller. Istället blir Francis förhållande till den gifte Nick ytterligare ett sätt för att skada sig själv.
På många sätt är Samtal med vänner ett övertygande porträtt av en trasig, ung kvinna som troligen många läsaren kan känna igen sig i. Men jag kan inte påstå att jag tyckte om den så mycket som jag hade trott att jag skulle göra.
