Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Serie: De mörkermärkta, #2
Förlag: Piratförlaget (2019)
Antal sidor: 464 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!
Polisinspektör Iris Riverdal ligger nedsövd i en sjukhussäng. Innanför hjässbenet ligger en pistolkula begravd. Trots det återhämtar hon sig förvånansvärt snabbt. Medan de väntar på att hon ska vakna söker hennes poliskollegor febrilt efter svar. Vem var den mystiske förövaren, han som låg bakom mordvågen i Stockholm och till slut dog i ett eldhav i Swedenborgskyrkan? Samtidigt anländer två märkliga män till Stockholm. De har för avsikt att avsluta det den okända förövaren påbörjade och med sig har de ett mardrömslikt vapen som inte bar dödar kroppen, utan även själen. De överlevande samlar sig för slutstrid, för sin frihet eller undergång. Alla har de ett särskilt intresse i Iris. Men vem är vän och vem är fiende i det spel där hon plötsligt blivit centralpjäsen?
Det har gått nästan två år sedan jag läste den första delen i den här serien och när jag fick frågan för förlaget om jag ville läsa Stormskörd också tackade jag kvickt ja. Det är något med hur Mattias Leivinger och Johannes Pinter väver samman deckar- och skräckgenren som utövar en oerhörd lockkraft på mig.
Men det är också svårt att viga samman två genrer som är ganska olika varandra. Deckarbiten kräver ett visst mått av realism, att hålla sig inom vår verklighets spelregler, medan skräckbiten vänder upp och ned på dessa. I Stormskörd ska författarduon försöka brygga över skillnaden mellan genren, få poliserna som är djupt rotade i realismen och vardagen att börja tro på det övernaturliga, och där haltar det för mig. Det blir inte riktigt övertygande. Jag hoppas att det i sista delen av trilogin kommer kännas mer naturligt.
Trots detta är Stormskörd en skickligt skriven bladvändare med högt tempo och driv. Det går förvånansvärt lätt för mig att glida in i den här världen igen, att hitta tillbaka till karaktärerna och händelseförloppet. Ju mer vi får veta om vad som hände i DDR, desto mer spännande blir det. Lägg därtill att vi introduceras till två osannolika, men rysliga, antagonister. Karaktärerna som Pinter och Leivinger målar upp är intressant. Och bitvis ytterst obehagliga.
Stormskörd drar med mig i sin osannolika blandning av deckare och skräck, men är i författarnas händer en skickligt sammanvävd historia. Jag undrar verkligen hur denna trilogi ska sluta.
