Regissör: Alex Proyas
Manus: David J. Schow och John Shirley
Skådespelare: Brandon Lee, Ernie Hudson, Rochelle Davis, Michael Wincott
Produktionsår: 1994
Längd: 102 minuter
Rockmusikern Eric Draven och hans fästmö Shelley Webster blir brutalt mördade i sitt gemensamma hem. Ett år senare kravlar sig Eric upp ur sin grav, under noga övervakning av en kråka. När han återvänder till deras lägenhet minns han morden och också vilka som var ansvariga för dem. Under natten kommer han kräva en gruvlig hämnd på mördarna. Till sin hjälp har han en ung flicka i svåra omständigheter, som påminner honom om livet innan, och en äldre polis som hemsöks av att inte ha kunnat lösa morden.
The Crow har jag länge ansett vara en av mina absoluta favoritfilmer. Förlagan är ett seriealbum med samma namn som James O’Barr skrev och tecknade efter hans flickvän dött på grund av en rattfull bilförare. The Crow är ett mörkt och våldsamt hämnddrama, men med ett emotionellt djup som berörde mig oerhört när jag var i yngre tonåren. Vid omtitten blir jag lite besviken, då filmen inte berör mig på samma sätt. Men det är ändå en film som är värd att se.
Specialeffekterna i The Crow kan så här, över tjugo år senare, verka daterade och klumpiga. Men visuellt är filmen fortfarande slående med sina kameravinklar och snygga foto. En del av förändringarna som har gjort gentemot seriealbumet förtar något av originaliteten i berättelsen: den stora huvudskurken och hans incestuösa förhållande till systern, flickan Sarah i den utsatta situationen, men det är ändå en spännande och ovanlig historia. Det som grep tag i mig en gång i tiden var känslan av sorg, även om jag inte förnam den lika starkt denna gång.
The Crow tillhör kanske inte längre mina favoritfilmer, men det är ändå en sorglig och spännande berättelse om hämnd och kärlek bortom graven.
