Bildkälla: Discshop.
Adapterad till tv av: Bridget Carpenter Skådespelare: James Franco, Sarah Gadon, George MacKay Produktionsår: 2016 Antal avsnitt: 8 Längd: ~480 minuter
Engelskläraren Jake Epping blir år 2011 lämnad av sin fru på grund av sina emotionella begränsningar. I efterdyningarna blir han uppringd av Al, mannen som driver hans favoritrestaurang Al’s Diner. Al har på ett ögonblick blivit svårt sjuk och drar nu in Jake i en storslagen plan: att resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på John F. Kennedy. Jake låter sig bli övertalad. Helt plötsligt befinner han sig i 1960 och har en ny värld att anpassa sig till. Dessutom är det tre år kvar tills mordet kommer att begås och han måste hitta Lee Harvey Oswald. Därtill måste han tampas med ett förflutet som inte vill låta sig ändras.
När jag fick höra att 11.22.63 skulle ha premiär fick jag väldigt brått med att läsa boken. En miniserie baserad på denna tegelsten av Stephen King och som involverar JJ Abrams och James Franco låter ju som om det skulle kunna bli riktigt bra. Tyvärr dröjer det inte mer än halvvägs in i serien förrän jag inser att jag inte gillar det här. Faktiskt inte gillar det alls. Men då är det jag ju redan sugen på att få veta hur det går så jag tittar ändå troget till slutet.
Det som ligger till förtjänst för 11.22.63 är den riktigt snygga produktionen. Det är snyggt foto, snygga miljöer och snygga kostymer. Men serien dras överlag av ett tempoproblem. Vissa avsnitt är spännande, andra är sega som sirap att det är en riktig plåga att ta sig igenom dem. Jag sitter och skruvar på mig och väntar på att det ska vara över.
När en bok ska filmatiseras blir det ju alltid ändringar och vissa känns mer motiverade än andra i 11.22.63. Att korta ned tidsperspektivet känns som ett särskilt rimligt val, men att förvandla Jake Epping (James Franco) till en osympatisk skitstövel och Sadie Dunhill (Sarah Gadon) till någon som helt saknar agens är märkliga val. Istället för att Sadie arbetar för att göra sin skilsmässa möjlig så sitter hon snällt och väntar på att hennes vidrige exmake, lysande spelad av T. R. Knight, ska vara vänlig att ge den till henne.
Därtill så förstår jag inte varför en av bifigurerna i boken har getts en mycket större roll i 11.22.63. Givetvis i föryngrad upplaga och så att han skapa lite drama i form av att han råkar bli förälskad i Oswalds fru. Särskilt som senare händelser i serien gör hans roll totalt meningslös. Att hans roll har förstorats för att Sadies roll ska förminskas retar faktiskt gallfeber på mig.
Men värst av allt är nog den bristande inre logiken i 11.22.63. Det är etablerat att det förflutna inte vill förändras, att det kämpar emot med näbbar och klor. Men hur det gör detta är ojämnt. I början av serien dör nämligen folk till höger och till vänster för att Jake försöker ringa någon eller tjuvlyssnar på ett samtal. Men när han sedan aktivt försöker förändra det förflutna så är det tillbaka på den nivå som är i boken: magsjuka och bilar som slutar fungera. Det står inte i rimlig proportion till varandra.
Nej, 11.22.63 är nog faktiskt årets största besvikelse.
Ojdå, jag har inte börjat titta på denna än, men avsnitten finns på boxen. Ska sänka mina förväntningar rejält då 🙂
Gör det, gör det ordentligt 🙂
Jag har varken läst boken eller sett serien. Boken ska så klart läsas, serien kanske får vara då :). Blev så grymt besviken på hur Under kupolen var som serie, kanske skulle bli någon liknande känsla här då.
Boken är sååå mycket bättre. Jag vete katten vad de sysslade med när de gjorde filmatiseringen.
Tack, en serie jag inte behöver lägga tid på då 🙂 Inte för att jag var överförtjust i boken heller, tyckte den blev lite seg mot slutet.
Jag tyckte ju inte alls att boken var seg, men tv-serien var riktigt seg stundtals.
Pingback: Månadsrapport: Maj 2016 - C.R.M. Nilsson
Pingback: TV-serie: 11/22/63 | Lottens Bokblogg