American Gods, säsong 2

Kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

American Gods, säsong 2

Skapare: Bryan Fuller och Michael Green
Skådespelare: Ricky Whittle, Emily Browning, Ian McShane
Produktionsår: 2019
Säsong: 2
Antal avsnitt: 8
Längd: 408 minuter

Medan Mr. World planerar hämnd för angreppet mot honom, försöker Shadow och Mr. Wednesday övertyga de gamla gudarna om att fullskaligt krig nästan är här. Vid ett möte på huset vid klippan, utbryter kaos som enar dem alla. De gamla gudarna skickas ut på olika uppdrag runt om i USA för att senare sammanstråla i Cairo, Illinois. Shadow tvingas etablera sig själv som troende i denna märkliga värld, fylld av levande gudar.

Den första säsongen av American Gods såg jag 2017 och älskade den. Serien har ständigt funnits med på mina önskelistor, men det var inte förrän julen 2022 som säsong 2 hamnade i mina händer.

Det är lätt att glömma just hur psykedeliska specialeffekterna i American Gods kan vara. Det visuella i att skildra gudarna som de framstår nu, jämfört med hur de framstod som under sin storhetstid. Men den andra säsongen är inte lika slående som den första. Dessutom är handlingen inte lika väluppbyggd. Det känns som om serien lite planlöst vandrar fram och tillbaka för att bygga upp mot finalen i säsong 3. Tempot bromsas ned av diverse specialavsnitt. En del lysande (The Beguiling Man; Treasure of the Sun) medan andra är bedrövliga (Donar the Great.)

Ibland måste man ju frångå boken och utveckla materialet för att det ska göra sig bättre på tv. Det förstår jag med. Såsom karaktären Salim, som i boken bara nämndes i förbifarten. Eller Mad Sweeney, jävligt bra porträtterad av Pablo Schreiber, som fått ännu större utrymme. Detta är exempel på när American Gods lyckas med att fylla ut källmaterialet. Men när de Nya Gudarna utvecklas som något slags digimon, är det lätt att börja nynna ”digimon, digitala monster, digimon, digitala monster.” (Ja, det var för att Gillian Anderson sorgligt nog inte kunde medverka i säsong två, men det blir komiskt på ett vis som troligen inte är avsiktligt.

Den här andra säsongen innehåller också en hel del diskussioner kring den svarta människans plats i USA. Många gånger provocerande och skarpsynt, känns dock denna antirasistiska diskurs tämligen tom. Varför? Därför att serien diskuterar den svarta människans historia och utsatthet, men ser inga som helst problem med att casta en vit skådespelare (Julian Richings) som den siouxindianska tricksterguden Iktomi. Det klingar falskt. (En parentes är att Julian Richings är en favorit, men en brittisk skådespelare är definitivt inte rätt i den typen av roll.)

Säsong 2 av American Gods känns inte lika välgjord som den första säsongen. Förhoppningsvis tar sig serien i säsong 3.

Betyg 3: Gillade den.

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2

Säsong 3

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.