Atlantissyndromet av Eoin Colfer (Artemis Fowl, #7)

Denna recension kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Betyg: ☆☆☆
Författare: Eoin Colfer
Originaltitel: The Atlantis Complex
Översättare: Lisbet Holst
Serie: Artemis Fowl, #7
Förlag: B Wahlströms (2011)
Antal sidor: 342 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Artemis Fowl har samlat en grupp av vättarnas elit på Island för att kungöra sin senaste plan. En plan som kan rädda hela planeten. Men det är något som är galet. Artemis verkar ha blivit något så märkligt som snäll. Vättarna kommer snabbt fram till att han i och med sitt dabbande i magi har drabbats av ett tillstånd som kallas för Atlantissyndromet: en form av personlighetsklyvning. Samtidigt attackeras staden Atlantis av illasinnade robotar och den nye, snälle Artemis Fowl är inte rustad för att bekämpa dem.

Nu har det gått ett år sedan jag senast stiftade bekantskap med det kriminella underbarnet Artemis Fowl. Att få sjunka ned i Eoin Colfers egensinniga berättelser men den humor som kännetecknar serien är lite av en belöning i sig. Jag får chansen att luta mig tillbaka och koppla av med en serie som jag har följt sedan barndomen.

Även om Atlantissyndromet behåller mycket av den humor som har kännetecknat serien i stort, skildrar den allvarligare ämnen än den brukar. Dels har vi Artemis personlighetsklyvning med inslag av tvångssyndrom, dels har vi hela situationen med skurken och hans tjej. Den första situationen tycker jag överlag är bra skildrad: empatisk, visar känslan av att veta att ens tankar är ologiska, men samtidigt oförmögen att bortse från dem därför att den hotande känslan kan ju faktiskt bli sann och föra med sig katastrof. Det är inte lätt att bortse från sina tankar när alla ens instinkter skriker om att det finns en hotande fara.

Den andra situationen är jag mindre nöjd med hur den skildras. Och här kommer det nog bli lite spoilers. Som så sig bör av en spännande bok finns det en skurk. En skurk med en ondsint plan. En skurk som också råkar ha en tjej. En tjej som han har förtrollat så att hon ska vara med honom. Det spelar ingen roll att hon ”förmodligen” skulle ha blivit förälskad i honom, vad som spelar någon roll är att han förtrollade henne för att hon skulle älska honom och tog ifrån henne hennes valmöjligheter. Hon kan bokstavligen inte säga nej till honom. Och här sviker Colfer mig. Deras relation skildras som en dömd-till-undergång romans och det hela slutar med att skurken följer med henne ner i djupet därför att han älskar henne så mycket. Det framgår knappt alls att vad han har gjort är fullständigt avskyvärt. Slut på spoilers.

Därtill känns det som om storyn i Atlantissyndromet är lite ojämn. Mycket fokus läggs på Artemis reaktioner och skurkens bakgrund, men det är som om konflikten glöms bort någonstans på vägen. Slutet blev lite antiklimatiskt.

Atlantissyndromet håller ungefär samma nivå vad det gäller underhållning som övriga böcker i serien, men den har en något svagare historia.

Andra böcker i serien

Artemis Fowl (läst, ej recenserad på bloggen)

Artemis Fowl: Det kalla kriget (läst, ej recenserad på bloggen)

Artemis Fowl: Evighetskoden (läst, ej recenserad på bloggen)

Artemis Fowl: Slipad Opal (läst, ej recenserad på bloggen)

Artemis Fowl: De försvunna demonerna (läst, ej recenserad på bloggen)

Artemis Fowl: Tidsparadoxen (recension)

Artemis Fowl: Atlantissyndromet

Artemis Fowl: The Last Guardian