Det står överallt på bloggen. ”Drömmer om att bli författare”, ”aspirerande författare”, om saker jag har skrivit, antologier jag har medverkat i.
Men sanningen är den att jag inte skriver alls längre. Annat än recensioner. Jag har i princip inte skrivit något annat än en enstaka dikt sedan förra våren, när jag gjorde klart de sista uppgifterna för Creative Writing I på Malmö högskola. I februari 2016 fick jag en idé till ett romanprojekt som jag skrev febrilt på i en vecka och sedan tappade bort. Jag har bokmärkt skrivartävlingar, vars deadlines har passerat en efter en eftersom jag helt enkelt inte skriver.
Med tanke på allt som har hänt sedan 2013 och hur jag har mått, är det kanske inte så konstigt. Saken är den att jag inte ens saknar det. Då är en illa ute, tänker jag. Skrivandet var en så naturlig del av mitt liv från år 2001 till år 2013 att jag borde ha starkare känslor för att inte skriva än jag har.
Jag håller inte med alla de som säger att en ska se skrivandet som ett jobb. Det är ett urbota dumt synsätt i mina ögon och fungerar inte alls för mig. Men att skriva lite varje dag, det tycker jag att en ska göra. Om det så är en dagboksanteckning. Det måste finnas – kanske inte lust – men en drift att skriva och den driften tycks jag ha förlorat. Jag har för närvarande inga berättelser som vill ut. Om jag sätter mig ned och skriver kan jag få ut en berättelse och få till det rätt så bra, men berättelserna stojar inte och trängs inte och vill inte frenetiskt ut som de har gjort tidigare. Jag lever inte med mina karaktärer och idéer på det sätt som jag gjorde tidigare, vilket gör det omotiverande att skriva. För mig är skrivande att alltid ha en fot lite halvt i den värld jag har skapat.
Jag saknar inte skrivandet just nu. Och för närvarande drömmer jag inte alls om att bli författare. Det är något jag knappt kan förmå mig själv att sätta ned på pränt. Magen drar ihop sig, det isar, jag vill trycka på ”delete.” Det har varit en sådan stor del av mig så länge. Är en del av min identitet, av den Cassandra jag har vuxit upp till att bli. Vem är jag utan den drömmen?
Men för närvarande är det inte min dröm.
Jag tror att driften kommer tillbaka. Om inte nu, kanske om tio år. Då kan jag kanske återerövra drömmen på nytt.
Idag borde jag kanske stryka alla meningar som refererar till en författardröm. Skriva om min presentation här på bloggen.
Men jag tror inte jag klarar det idag.
Vad tråkigt, men ibland så blir det så där. Jag tror att du gör helt rätt. Kanske kommer drömmen tillbaka om du släpper den 🙂
Det har ärligt talat blivit lite stressande att försöka hålla fast vid den. Så jag gör ett försök att släppa taget nu och hoppas må bättre.
Grejen är ju den att det aldrig blir för sent att skriva. Du kan tryggt lämna det, men behöver inte förbinda ditt framtida själv till att hålla dig borta. Själv kom jag inte på tanken att skriva förrän jag fyllt trettio. Jag tycker du gör klokt i att släppa detta måste!
Framtiden lär utvisa vad som kommer att ske 🙂 Förhoppningsvis kommer det tillbaka. Jag saknar att dela huvudet med mina egna historier.
Jag tror också att det kommer tillbaka – men att när en inte har drift/lust att skriva, då ska en helt enkelt satsa på helt andra saker. Så samlar en erfarenheter och annat som en dag kommer att förvandlas till skrivdrift. Och min erfarenhet är att det är först när en släpper på prestationerna/kraven/måstena kring skrivandet och accepterar sitt icke-skrivande som skrivlusten faktiskt börjar återhämta sig.
Då finns det hopp om det hela, med andra ord 🙂
Jag känner igen mig jättemycket i dina tankar. Jag ser mig fortfarande som en skrivande person trots att jag knappt skrivit något på flera år. Numera har jag släppt tanken på att bli författare, men eftersom jag älskar att skriva hoppas jag hela tiden att jag ska börja igen. Och jag SKA börja igen, men när det blir får vi se. 🙂 Vore så härligt att kasta sig in i en annan värld och faktiskt få vara med och bestämma vad som ska hända där. 🙂
Ge inte upp din dröm, släpp bara ut snöret lite på din drömballong så att den får flyga längre bort ett tag istället för att guppa irriterande i utkanten av synfältet. Då kan du fortfarande ha den kvar men utan att den är i vägen. Rätt som det är kommer den farande i full fart och dunkar till dig i huvudet och då är det dags. 🙂
Vi får se när den där dunken kommer 🙂