Att skriva av Marguerite Duras

Förfhär are: Marguerite Duras
Originaltitel: Écrire
Översättare: Kennet Klemets
Förlag: Ellerströms (2014)
Antal sidor: 111 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Att skriva består av fem essäer, och blev Marguerite Duras nästsista bok. I den första essän skildrar hon sin relation till skrivandet. Den andra handlar om en ung engelsk pilot, som blev en av de sista som dog under andra världskriget, och vars öde berörde Duras starkt. I den tredje beskriver hon Roms historia och relationen mellan män och kvinnor. Den fjärde centrerar kring ordet ”rent.” I den femte besöker vi en måleriutställning som visar att skillnaden mellan skrivandet och målarkonsten inte är särskilt stor.

Att skriva är kurslitteratur i en kurs i kreativt skrivande som jag läser just nu. Jag må ha citerat Lagercrantz mest, men det är Duras jag känner igen mig mest i. Inte i våndan och förtvivlan, nej: skrivandet för mig är en glädje och ett rus. Men jag känner igen mig i att jag inte vet hur man låter bli att skriva, att skrivandet är ett behov. Detta citat från sidan 13 illustrerar på ett sätt som jag och Duras är lika på:

Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.

Duras var nog inte en lätt person att leva med. Jag är inte heller det. Behovet att vara ensamma har vi båda, men jag behöver inte vara fysiskt ensam. Ostördhet och människor som förstår att jag behöver skriva, den typen av ensamhet bland folk behöver jag. Ett avstånd mellan mig och min medmänniska.

Det är essän om att skriva som intresserar mig mesta men jag läser dem allihop. Duras språk slingrar sig långsamt över sidorna och bildar så vackra meningar att jag sätter andan i halsen. Utöver den om att skriva, blir jag mest berörd av den engelske piloten. Bilden hon tecknar är levande och sorglig på ett sätt som gör att jag får tårar i ögonen.

Att skriva är en tunn liten bok som fyller mig med tankar och känslor. Som får mig att känna mig förstådd. Kanske älskar jag den mer på grund av citatet från sidorna 46-47:

Skriva.
Jag kan inte.
Ingen kan.
Det måste sägas: vi kan inte.
Och ändå skriver vi.
Det är det okända som man bär inom sig: att skriva är vad som uppnås. Det är det eller inget.
Man kan tala om en skrivandets sjukdom.

En sak är säker: jag måste ha ett eget ex av Att skriva!

Andra som har bloggat om att skriva

Den här berättelsen; Jennies boklista