Regissör: Rikiya Imaizumi
Manusförfattare: Rikiya Imaizumi, Kaori Sawai och Hiroyuki Yasuda
Skådespelare: Kasumi Arimura, Hana Toyoshima, Tetta Shimada
Produktionsår: 2023
Längd: 131 minuter
Chihiro är grov i mun, säger alltid vad hon tycker och har en positiv inställning till livet. Det är svårt att föreställa sig att hon är en tidigare sexarbetare, som bara har bestämt sig för att lägga det hela på hyllan. Numera jobbar hon på ett ställe som säljer bentos, lunchlådor, och hon blir en populär figur i staden. Hon lär snart känna en hemlös man, en nioårig pojke som väntar på att sin hårt arbetande mamma ska komma hem och en högstadieelev som inte kan säga vad hon tycker. Allas liv kommer att förändras av att ha mött Chihiro.
Call Me Chihiro är en märklig, lågmäld och ytterst japansk film. Bara handlingen känns osannolik i något annat sammanhang, men fungerar i detta. Det är lätt att föreställa sig serien som en manga, där vi får ta del av de många olika människor som Chihiro möter och se den påverkan hon har på deras liv. Kanske är hon i själva verket arketypen av a manic pixie dream girl, då det är svårt att komma henne under skinnet annat än för att se hur hon påverkar andras liv. Vem är egentligen Chihiro? Jag är rädd för att den frågan aldrig besvaras.
Det är en märklig samling karaktärer som samlas i Call Me Chihiro. Alla har de någon mörkare historia i sitt förflutna som påverkar deras liv. Men med Chihiro som enande kraft, lyckas de hitta en ny gemenskap. Osannolika vänskapsband knyts. Livet kommer aldrig bli detsamma. Trots det mörker som ändå finns i filmen, så är det på det stora hela en upplyftande och charmig film. Skådespelarna bidrar till att det absurda ändå känns trovärdigt.
Call Me Chihiro är en märklig film, men med dess upplyftande budskap kring gemenskap och vänskap. Det är nästan så att man själv vill möta Chihiro.
