Författare: Dick Harrison
Förlag: Ordfront förlag (2023)
Antal sidor: 398 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
”Ingen av Sveriges grannar har gett landet lika många anledningar till misstänksamhet och rädsla som Ryssland. Ryssen är den hävdvunne farlige främlingen och det är inte svårt att förstå varför: skärgårdshärjningarna kring 1720, invasionen 1808, den tsaristiska repressionen vid förra sekelskiftet, Stalins tyranni och aggression mot Finland 1939, kärnvapenhotet under efterkrigstiden, Raoul Wallenbergs öde, Putins krig mot Ukraina, och så vidare. Vi har lärt oss att Ryssland = Fienden. Den här boken spårar Sveriges relation till Ryssland tillbaka till vikingatiden. För ett drygt millennium sedan var banden mellan våra länder nära och goda men relationen har senare definierats som arvfiendskap. ” (Baksidestexten.)
Fienden valdes som aprilbok i min bokcirkel på temat en ”bok som kom ut 2023.” Mitt förslag var The Swimmers av Julie Otsuka, som kom ut på svenska nu i år. Men turen var inte med mig i lottningen den här gången.
Med tanke på kriget i Ukraina och Rysslands mediala utspel i övrigt, är Fienden en högst aktuell bok som verkligen ligger i vår samtid. Nackdelen är att den försöker täcka historien från vikingatiden fram till den senare hälften av nittonhundratalet, vilket den gör på bekostnad av djup. Detaljrikedomen kan te sig i närmast överflödig. Händelserna stolpas upp efter årtal och namn, utan att det väcks någon som helst emotionell resonans hos läsaren. Läsningen blir således torr och efterlämnar en lätt fadd smak efter sig, vilket gjorde det till en kamp att överhuvudtaget läsa ut denna.
Fienden tar sitt avstamp i vikingatiden, som tidigare nämnt. Den här delen är fylld av spekulation och teorier, eftersom man faktiskt inte vet hur fynden ska tolkas. Det är den bit som är svårast att ta sig igenom. Ibland glimrar det dock till med berättelser som väcker intresse, såsom korstågen mot Ryssland och heliga Birgittas involvering i dessa eller Stormaktstiden. Minst vikt läggs vid 1900-talshistoria, vilket var lite trist. Samtidigt gör läsningen det uppenbart att Ryssland genom tiderna har använt sig av snarlika taktiker för att utöka sitt imperium. Ofta innebär det en förvanskad historiebeskrivning och att hävda att territorier som aldrig har varit ryska i själva verket tillhör Ryssland.
Fienden är ett ypperligt exempel på hur du inte bör skriva om historia, men räddas från att bli ett bottennapp av att vissa bitar glimrar till.
