Författare: Jennifer Saint
Förlag: Wildfire (2022)
Antal sidor: 341 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Det vilar en fruktansvärd förbannelse över släkten Atreus: en evig cykel av blodspillan som föder det ena illdådet efter det andra. In i detta blodbestänkta spindelnät dras tre kvinnor: Clytemnestra, den spartanska prinsessan som gifter sig med Agamemnon i hopp om att kunna bryta förbannelsen, men vars förhoppningar grusas när hennes tvillingsyster rövas bort till Troja; Agamemnons dotter Elektra, som ivrigt väntar hans hemkomst från det trojanska kriget; samt Kassandra, den trojanska prinsessan som kan se framtiden och som blir Agamemnons fånge och slav. Går det att bryta förbannelsen eller de bundna att upprepa den?
Elektra är Jennifer Saints svåra tvåa, något som hon klarar med bravur. Denna är om något bättre än debuten Ariadne. Namnet till trots har romanen i själva verket tre huvudpersoner: de tre kvinnor som snärjs in i nätet kring släkten Atreus. Av dessa är det Clytemnestra som bär tyngden av romanen.
Jennifer Saint är nämligen som bäst när hon skildrar de kvinnor som ofta demoniserats i andra verk. Hennes Clytemnestra kliver nästan ut ur sidorna som en komplex kvinna. En kvinna vars liv inte blir som hon har tänkt sig, men för vem moderskapet blir den bärande stenen i hennes liv. Och hur förlåter man då en make som väljer att offra sin egen dotter? På ett mycket medmänskligt vis skildrar författaren den väg som drottningen känner sig tvingad att slå in på.
Porträttet av Kassandra är betydligt mer konventionellt: driven till galenskap, skör. Hennes berättarröst är inte lika stark och något av en besvikelse. Likaså framstår Elektra knappast som sympatisk. Istället framstår hon som en dotter som idoliserar sin frånvarande far på bekostnad av de som befinner sig i hennes närhet. Hennes världsbild är huggen i sten och när hon inser att inte alla andra ser världen som hon gör, blir hon förvånad på ett sätt som antyder att hon saknar förmåga att inta andras perspektiv.
Jennifer Saint förhåller sig nära myterna, men med subtila skiftningar som gör att tolkningen framstår som en annan. Vem som är hjälte och vem som är skurk beror på hur man egentligen tolkar händelseförloppet. Kombinerat med hennes lyriska, avvägda språk är hon definitivt en författare att hålla ögonen på.
Elektra är på många sätt väldigt grekisk: oavsett hur mycket personerna försöker undvika förbannelsen som vilar över släkten Atreus, så drabbar dem den. En tragisk, engagerande berättelse.
