Gregorius av Bengt Ohlsson

Författare: Bengt Ohlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)
Antal sidor: 423 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Bengt Ohlssons Gregorius är en följeslagare till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Här får pastorn själv berätta om det som ska komma att bli hans sista sommar i livet. Under sin uppväxt var han exemplarisk son. Under hans första äktenskap blir han djupt och skamfyllt förälskad i Helga, den unga flicka som en gång ska bli hans andra hustru. När Helgas otrohet blir honom uppenbar kastas han in i en malström av känslor av förtvivlan, självförakt och en paradoxal hoppfullhet. Under sin vistelse vi hälsobrunnen möter han en annan kvinna, vilket gör att ett annat slags liv ter sig möjligt. I sitt yrke möter Gregorius dagligen människor som törstar efter kärlek, men som ryggar för den. Till slut tvingas han inse att detta också gäller för honom själv.

Jag har hört mycket gott om Bengt Ohlssons Gregorius och blev därför glad när jag hittade den på Myrorna förra året. En kollega talade sig också varm för den; tyckte att det kändes nästan som om Söderberg själv hade skrivit den. Där är jag inte beredd att hålla med. Ohlsson har inte Söderbergs språkkänsla eller blick för människor. Gregorius blir för ordrik, för utdragen, hade nog kunnat vara hälften så lång som den faktiskt är för att få lite stuns i berättelsen.

Pastor Gregorius gjorde inte intryck på mig som en av litteraturens mest vedervärdiga gestalter, vilket han ibland beskrivs som (liderlig, hycklande, inskränkt). Däremot tycker jag han framstår i ännu sämre dager här än han gjorde i Doktor Glas. Det är meningen att vi ska känna stora sympati för honom, en rädd, osäker man som längtar, törstar desperat, efter kärlek men som inte förmår sig att närma sig den. Som inte kan närma sig sina människor. Jag vet inte om jag har riktigt förmåga att sympatisera med en person som har på sig en offerkofta till denna grad.

Dessutom blir relationen till Helga om något värre i Gregorius. Pastorn träffar henne när hon är en liten flicka. Hans inledande fantasier om henne är att hon ska bli hans dotter. Ja, just det – hans barn! Sedan, när han plötsligt inser att hon börjar bli kvinna, vill han ha henne till hustru. För mig blir det lite vämjeligt med att gå från en fadersrelation till att helt plötsligt bli galen av åtrå till någon du såg som ditt barn för ett par ögonblick sedan.

Nej, Gregorius imponerar inte på mig. Ohlsson kan skriva, visst, men det här var inte en bok som behövdes för att fylla någon slags lucka till originalet.