Lånaren Arrietty

Originaltitel: Kari-gurashi no Arietty
Regissör: Hiromasa Yonebayashi
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Ryûnosuke Kamiki, Tomokazu Miura, Mirai Shida, Kirin Kiki
Shinobu Ôtake, Keiko Takeshita
Produktionsår: 2010
Längd: 94 minuter

I utkanten av Tokyo ligger ett stort hus, med en tillhörande vildvuxen och magisk trädgård. Under husets golvplankor bor pyttelilla fjortonåriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som märker att saker försvinner ibland. Arrietty och hennes familj lever nämligen på att ”låna.” Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker de har lånat. Men de tar bara så lite att det knappt märks. Allting förändras den dagen som den tolvåriga pojken Sho flyttar in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne för att låta människorna se henne. I samma stund som någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men trots att hon är försiktig upptäcker Sho henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

Jag är inte lika imponerad av Studio Ghibli som många andra är, så mina förväntningar på Lånaren Arrietty är tämligen låga. Men snart faller de på skam. Det här är ett riktigt mysigt drama om vänskap mellan två individer vars världar skiljs åt, men som tvingas komma samman för att bekämpa ett hot. Med humor och värme lyckas detta bli en riktigt fin film som gör mig glad att se.

Figurerna i Lånaren Arrietty är tecknade i en bedrägligt enkel, barnslig stil. Något som står i kontrast med de oerhört detaljerade bakgrunderna. Du sugs helt enkelt in i trädgårdens grönska eller dockhusets utsökta prakt. Färgerna, djupet, i teckningen suger jag girigt i mig. Animationen är förstås oerhört skicklig gjord.

Lånaren Arrietty är en riktig allåldersfilm: ett fantastiskt äventyr om vänskap som med humor och värme håller tittaren fast i sitt grepp.