Regissör: Amy Poehler
Manus: Tamara Chestna och Dylan Meyer
Skådespelare: Hadley Robinson, Lauren Tsai, Alycia Pascual-Pena
Produktionsår: 2021
Längd: 111 minuter
På Vivians skola är det killarna som är kungar. De kan göra nästan vad de vill, ostraffat, medan tjejer med alltför smala band på sina linnen kan skickas hem. Att killarna är skitstövlar är något man bara får tåla. Men när den nya eleven Lucy börjar på skolan, vägrar hon ta deras skit. Vivian blir alltmer medveten om att något är allvarligt fel med skolan. Faktiskt hela deras stad. Hon börjar få nog av de sexistiska klädreglerna och trakasserierna i korridoren. Inspirerad av sin mammas tid som Riot Grrrl på nittiotalet, och de zine hon hittar från den tiden, skapar hon sitt eget zine: MOXIE, som uppmanar till feministisk aktion. Snart visar det sig att Vivian inte är den enda som har fått nog. Alltfler tjejer sluter sig till rörelsen. Kanske kan de starta en revolution.
Moxie är baserad på en ungdomsbok av Jennifer Mathieu, som jag inte har läst. Men efter att ha sett den här filmen blir jag faktiskt bra sugen. Det är en charmig sak, med en blänk av allvar som gör den oemotståndlig och som får mig att vilja revoltera. Grejen är att Moxie har ben som vilar i verkligheten. Även om det är en komedi, och därför till viss del överdrivet, så har många av de här sakerna hänt i verkligheten. Det är händelser tagna från nyheterna.
Skådespelarinsatserna i Moxie är trevliga. Inget som slår en med häpnad och förundran, men de lyckas porträttera sina karaktärer väl så att man lever sig in i filmen. Ibland blir karaktärerna lite stereotypa. Dramat och konflikten känns igen från de flesta verk som riktar sig mot ungdomarna. Men jag uppskattar att det för en gångs skull är en hälsosam romans som porträtteras.
Moxie är inget mästerverk, men det är en medryckande film som jag tror kommer vara stärkande för många tonårstjejer. Och, för den delen, kvinnor i alla åldrar.
PS. Om jag hade upptäckt Bikini Kill i tonåren hade jag nog blivit mer into punk än vad jag blev.
