Pacific Rim

Regissör: Guillermo del Toro
Manus: Travis Beacham och Guillermo del Toro
Skådespelare: Idris Elba, Charlie Hunnam, Rinko Kikuchi
Produktionsår: 2013
Längd: 131 minuter

En dag reste sig mäktiga monster ur Stilla havet och attackerar en intet ont anandes mänsklighet. På så vis inleds ett krig som kommer att kosta miljontals liv. För att ha något att sätta mot dessa monster, kallade kaiju, bygger människorna gigantiska robotar, så kallade Jaegers, för att strida mot dem. Dessa komplicerade maskiner kräver två piloter som är kompatibla, men även då kan de få problem med kaijus. När kriget trappas upp och attackerna kommer allt tätare står mänskligheten på gränsen till ett förödande nederlag. Då vänder man sig till en före detta pilot och en ung, oprövad tjej som sitt sista hopp inför en stundande apokalyps.

När Pacific Rim kom blev jag genast nyfiken. Så här är det: idén är grym. Monster som stiger upp ur havet, gigantiska robotar som kräver att piloterna kopplar ihop sin hjärna mot varandra för att kunna styra, tillräckligt med blinkningar till mecha inom manga och anime för att mitt lilla nördhjärta ska banka hårt. Snyggt byggda monster och robotar, som animationen skickligt väcker till liv. Karaktärer som är lätta att tycka om, särskilt Burn Gormans och Charlie Days två nördiga forskare.

Men historien och genomförandet håller inte. Pacific Rim bjuder inte på en enda överraskning. Den följer en strikt mall och allt är så självklart att det nästan känns förolämpande när filmen antar att man ska överraskas av något. Actionsekvenserna är frikostiga med den typen av storskaliga förstörelse som får mig att frustreras, därför att här dog precis en massa människor men det behandlas så kallsinnigt som om det inte rörde sig om dödsfall. Det är mitt stora problem med actionfilmer.

Pacific Rim gör inte ont att se och underhåller för stunden, men jag tycker faktiskt att man sablar bort en grym idé.