Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo

Författare: Victor Hugo
Originaltitel: Notre-Dame de Paris
Översättare: Oscar Nachman
Förlag: Modernista (2021)
Antal sidor: 541 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Paris 1482. I Notre Dame har ringaren Quasimodo växt upp, under noggrann omsorg av sin välgörare ärkedjäknen Claude Frollo. På torget under kyrkan dansar ibland den förtrollande Esmeralda, en flicka som förtrollar både Quasimodo och Frollo. Men hon grips själv av passion till den stilige kapten Febus. En passion som kommer att besegla inte bara hennes öde, utan även alla andra som har tjusats av henne.

Förra året såg jag om Disneys version av Ringaren i Notre Dame och greps av ett brinnande begär att läsa Victor Hugos roman som filmen är löst baserad på. Till min stora glädje och tur dök boken upp på årets bokrea. Därmed var min semesterläsning definitivt räddad.

Det är ganska oundvikligt att jag jämför Ringaren i Notre Dame med Les Misérables, en oerhört stor och komplex läsupplevelse. I jämförelse står sig denna dessvärre rätt slätt. Nog för att Hugo kan väva samman en djupt tragisk och dramatisk historia, men ibland känns detta lite för melodramatiskt. Dessutom stör den tidstypiska rasismen och fördomarna mot romerna mig en hel del medan jag läser. Jag saknar också en viss medkänsla med Quasimodo, som i närmast skildras som ett djur.

Det som är beundransvärt med Hugo är hans förmåga att skildra nyanser av grått. Ingen är riktigt god, ingen är riktigt ond. Kanske märks detta mest i ärkedjäknen Frollo i Ringaren i Notre Dame. En man som är djupt passionerad inför lärdom, men också ömsint uppfostrar sin yngre bror och tar sig an Quasimodo av godhet. Vars häftiga förälskelse och lust till Esmeralda förvrider honom tills han bara är en skugga av sitt forna jag. (Och på vägen har hunnit bli ett riktigt äckel.)

Även om jag måste erkänna att jag är lite besviken, är jag oerhört glad över att ha läst Ringaren i Notre Dame och tycker definitivt att den är väl värd att läsa.