Les Misérables av Victor Hugo

les misérables

Betyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Viktor Hugo
Originaltitel: Les Misérables
Översättare: Norman Denny
Förlag: Penguin Books (2013)
Antal sidor: 1231 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Les Misérables är berättelsen om exfången Jean Valjean, som har spenderat nitton år i fängelse efter att ha stulit en limpa bröd. Han räddas av en biskops goda gärning. Detta erbjuder honom en chans till ett lyckligt liv. Därefter möter han Fantine som har sjunkit till samhällets botten och lovar att rädda hennes dotter Cosette. Men han förföljs ständigt av polismannen Javert, som inte vill låta honom undfly sitt förflutna.

Kommentarer

Långa böcker kräver engagemang. Du formar en långvarig relation med dem och eftersom jag och Anna har bokcirklat om Les Misérables sedan november, kändes det konstigt att lägga den ifrån sig och inte läsa mer. Fast mestadels kändes det svårt, därför att nu måste jag formulera mina tankar om boken och försöka förklara varför jag älskar denna tegelsten så mycket.

Les Misérables är mer än en berättelse. Det är ett försök att väcka frågor hos läsaren kring diverse olika frågor och väcka insikt om hur situationen ser ut för den fattigare befolkningen. Det är en uppmaning till förändring. Victor Hugos hela berättelse bygger på sociala orättvisor, men han klargör även synpunkter i mindre uppsatser som inleder varje del. En del av dem är intressanta, andra mindre intressanta. Jag lärde mig till exempel mer om Paris kloaksystem än jag någonsin ville veta.

Hugo har en förmåga att genom sina beskrivningar ge liv åt karaktärerna och genom det fysiska visa deras inre egenskaper. Många av beskrivningarna är väldigt vackra, såsom beskrivningen av Fantine när hon först dyker upp: det enda guld hon har är sitt hår, och de pärlor hon har är sina tänder.

Och karaktärerna griper verkligen tag i mig: Valjeans eviga inre kamp för att göra det som är rätt; Fantines fall till samhällets botten; Eponine, som är en produkt av sin uppväxt och som under helt andra omständigheter hade kunnat bli något mer storslaget; gatupojken Gavroche som har så lite, men ändå är villig att dela med sig av det lilla han har; Enjolras och hans vänner som strävar efter en bättre morgondag… Trots att det är ett stort persongalleri så är alla karaktärer mångbottnade och komplexa. Hugo kunde verkligen det här med karaktärer.

Les Misérables är långt ifrån en lycklig bok, men trots allt mörker och elände finns det saker som ger hopp. Gavroches vänlighet, bland annat. Men kanske framförallt den värmande relationen som växer fram mellan Cosette och Valjean. Hon lär honom vad det innebär att älska och vara älskad, ger ljus i hans liv, men när han varseblir att han inte kan behålla henne för evigt är verkligen ett hjärtskärande ögonblick.

Cosette brukar av många beskrivas som en icke-karaktär. Bara någon som är där för en instrumentell funktion i Valjeans och Marius utveckling. Varför, undrar jag? Är det för att de intressen som beskrivs, kläder och mode, är typiska kvinnliga intressen? Därför att hon har en hel del personlighet. Jag är mer benägen att hålla med de som beskriver henne som en representation för att de förtryckta och illa behandlade kan nå en ljus framtid. Hon är kanske inte vad en modern läsare förväntar sig av en ”stark” kvinna, men utifrån det handlingsutrymme hon har agerar hon för att förbättra sitt liv och sträva mot lyckan. Många recensenter tycks glömma att Cosette inte är en duva, utan en lärka, och har ett stråk av vildhet i sig.

Känslan efter att ha läst ut Les Misérables är av att ha varit med om något storslaget, något fantastiskt, och det lär inte vara sista gången jag läser boken.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Les Misérables av Victor Hugo

  1. Lottens Bokblogg skriver:

    Med tanke på hur mycket jag älskar den här historien i romanform, och att jag minns Zola som en bok jag gillade så är det lockande. Men så var det sidantalet…

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Det är ju verkligen en mastodont. Enligt Wikipedia räknas den som en av världens längsta böcker. Men jag tycker att den är så pass lättläst och framför allt fantastisk att det ändå går rätt lätt att läsa 🙂

  2. Therése skriver:

    Du får boken att låta jättelockande. Många sidor brukar sällan få mig att skygga, även om jag vill ha tiden att kunna läsa dem. Kanske något för nån semester nån gång 🙂

  3. Pingback: Månadsrapport: Mars 2014 » C.R.M. Nilsson

  4. Pingback: Kaosutmaningen 2.0 » C.R.M. Nilsson

  5. Pingback: Topp tio böcker hittills 2014 » C.R.M. Nilsson

  6. Pingback: #sommarlovmedkulturkollo #klassiker - C.R.M. Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *