Författare: Genevieve Cogman
Serie: Scarlet, #1
Förlag: Tor (2023)
Antal sidor: 305 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Under franska revolutionen är aristokratin vampyrer och de riskerar att hamna under giljotinen. Men den Röda Nejlikan, en förklädd brittisk adelsman, är fast besluten att rädda dem. Dessa rovdjur erbjuds skydd av sina brittiska likar på bekostnad av den vanliga människan. Men en engelsk husjungfru upptäcker ett sätt att stoppa dem. Om hon lyckas överleva, vill säga.
Scarlet var ett impulsköp på en av de många sommarreorna på Internetbokhandlarna i år. Det märkliga var att den baksidestext som fanns på Adlibris gav ett intryck, men det som fanns på den fysiska boken gav ett helt annat. Huvudpersonen Eleanor omnämndes inte ens i den första. (Den baksidestext som jag skrivit om ovan med egna ord är ytterligare en tredje version som ger ytterligare ett intryck av boken.)
Vad de olika baksidestexterna har gemensamt är att det ska handla om vampyrer under franska revolutionen. Det låter som en fantastisk idé på pappret: vampyrer som aristokrater som måste räddas undan giljotinen. Taglinen på boken är: revolutionaries want blood, but vampires bite back. Med tanke på hur mycket Scarlet säljs in som en vampyrbok är det därför förvånande att det knappt förekommer några vampyrer inom romanens sidor.
I någon annans händer tänker jag mig att Scarlet kunde ha blivit en riktigt spännande bok. Föreställ dig att mark och titlar tillhör en och samma person under hundratals år, bara för att det är en odödlig vampyr. Föreställ dig en värld där aristokratin håller arbetaren nere. Idén med vampyren som en metafor för kapitalismen är spännande, men Genevieve Cogman utför bara den allra ytligaste analys av klassamhället och konsekvenserna som då skulle uppstå. Hon är lite för förtjust i att slå oss i huvudet med släggan ”tjänare är människor också.” Det blir därmed märkligt att husjungfrun Eleanor så gladligen skulle ge sig i lag med aristokrater för att rädda andra aristokrater.
Genevieve Cogmans sätt att skriva är enkelt. Det finns ett visst flyt och driv i texten, men hon varken utmanar eller litar på att läsaren förstår saker utan att det ska skrivas den på näsan. Lägg därtill att Scarlet är riktigt dåligt redigerad. Till exempel så lyckas Eleanor ha två andra-möten med Charles inom loppet av tjugo sidor. Lägg därtill att utöver Eleanor, så har alla andra karaktärer ungefär lika mycket personlighet som kartong.
Scarlet är första delen i en trilogi. Även om det inte gjorde ont att läsa den, så kommer i alla fall inte den här läsaren läsa de följande delarna.
