The Casual Vacancy: Eländesrealism (Recension)

The Casual Vacancy

Betyg: ☆☆
Författare: J.K. Rowling
Förlag: Little Brown (2012)
Antal sidor: 503 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus. Kommer på svenska den 15 november.

Pagford, med sina kullerstensbelagda torg och sin historiska klosterkyrka, tycks vara den idylliska engelska småstaden. Efter Barry Fairbrothers död, kommer det avslöjas att det själva verket är en stad i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever… I kampen om den tomma stol som Barry lämnat efter sig i grevskapsområden kommer dubbelspel, hemligheter och passioner att splittra den idylliska fasaden.

Jag har något vagt minne av hur, under den vildaste Harry Potter-ruschen, några litteraturkritiker gick ut och avvisade J.K. Rowlings förmåga att skriva. Att vem som helst kunde skriva Harry Potter och att hon inte skulle kunna skriva något annat. Det känns som om The Casual Vacancy, som är ljusår från Harry Potter i ton och genre, är Rowlings försök att bevisa att de har fel.

Välkommen till Pagford. Till synes en idyllisk småstad, men hem för de mest emotionellt stympade och dysfunktionella karaktärer som någonsin har beträtt litteraturens sidor. Tonåringarna hatar sina föräldrar och föräldrarna kan inte prata med sina partners eller andra föräldrar. Mer än en gång avbryter jag läsningen och vänder mig upprört till närmaste person, ”Varför kan de inte bara prata med varandra?”

För att förstå vad The Casual Vacancy är, måste du ta nästan allting eländigt du kan föreställa dig, mixa ihop det och servera det med en extra garnering av desperation. Det är drogmissbruk, det är sexuellt utnyttjande av barn, det är våldtäkt, det är tonåringar som på riktigt vill göra livet till ett helvete för sina föräldrar, det är brutala svin till män som terroriserar sina familjer, det är män som inte vet vad de vill och är hot and cold till kvinnor som har flyttat till Pagford för deras skull, det är äldre män med vandrande händer och ett gott öga för lammkött, det är tvångstankar om att antasta barn eller orsaka allmänna katastrofer, det är vanvård av barn, det är barnmisshandel, det är elitism, det är mobbning, det är rasism, det är självskadebeteenden – ska jag fortsätta? Jag tror jag har missat något.

Det är ett stort persongalleri. Därför är det till en början oerhört svårt att hålla isär alla karaktärer, vilket fick mig att flera gånger sträcka mig efter papper och penna för att försöka hålla reda på dem alla. Det är ungefär samtidigt som det snigelartade tempot börjar öka som det lossar rörande hur alla hänger ihop med varandra.

Det är nästan voyeuristiskt hur vi kryper in under huden på dessa människor och blottar deras fel och brister. Alla karaktärer är kanske inte sympatiska, men vi kan förstå dem. Vi kan kanske inte tycka om dem, men vi kan förstå varför de blev som de blev eller varför de gör som de gör. Briljant karaktärsutveckling och skildring av karaktärernas inre värld.

I slutändan kan jag se att detta är en väldigt välskriven bok. Men för mig saknas ljuset i tunnel. I slutet vet jag inte om det är meningen att jag ska bli glad över att Samantha äntligen pratar med Miles eller att Sukhvinders mamma och hon verkar ha ett mer harmoniskt förhållande. Det känns mest som om jag har fallit handlöst och det har varit för mörkt för att se botten.