Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind

Författare: Therése Söderlind
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Antal sidor: 589 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

En sensommardag 1975 tar Jacke med sig sin tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland. Där sägs det att de avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som fört Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Farmoderns berättelser om deras förmoder som skulle ha dött på Bålberget lämnar henne inte ens som vuxen. Trehundra år tidigare växer Malin upp i Nyland. Hon kommer att bli rannsakad för trolldom. När hon sitter fängslad tänker hon tillbaka på ett liv under mäns förtryck. Hon oroar sig för dottern som springer till skogs gång på gång och skvallret som tar fart i byn. Ett av de vittnen som har pekat ut Malin som häxa är grannpojken Olof. Han fascineras av och fantiserar kring Malins dotter, men leken tar en olycklig vändning när en äldre pojke dyker upp och suddar ut linjen mellan verklighet och fantasi. Plötsligt finner sig Olof indragen i denna fruktansvärda rättprocess, som han inte till fullo kan förstå förrän han blivit gammal och ser tillbaka på sitt liv.

Therése Söderlind är en sådan där författare som det talas rätt mycket om, så jag blev givetvis nyfiken på hennes författarskap. Därtill hör att jag är dålig på att läsa böcker som utspelar sig norröver. När Vägen mot Bålberget således hamnade på förra årets bokrea slog jag till. Vad kunde gå snett – en författare som jag är nyfiken på och en bok om häxprocesser?

Vägen mot Bålberget är en komplext uppbyggd berättelse som väver sig genom tid och rum, förflutet och nutid. Vi börjar med ett perspektiv i nutid, hamnar på 1600-talet, återvänder till nutiden och knyter ihop säcken i det förflutna. Varje narrativ hakar i varandra och ger pusselbitar till de andras delar av berättelsen, men det gäller att vara vaken. Det är långtifrån övertydligt. Det som kan vara lite tråkigt med den här typen av berättarteknik är att när du väl har blivit riktigt fäst vid en person, så är det dags att lämna dem.

Språket i Vägen mot Bålberget närmar sig det dialektala, men ändå inte. Dialektala uttryck strösslas över texten och fungerar för att ge en bild av personerna. Språket ger karaktärerna ytterligare dimensioner. Till sin natur är det tätt, nästan tungt, och kräver en hel del av läsaren. Men samtidigt är det så snyggt att det inte går att göra annat än att beundra hantverksskickligheten.

Även när berättarna i Vägen mot Bålberget är män så är det kvinnornas roll och begränsningar som står i centrum för berättelsen. Från att vara en ogift mamma till att ha valt bort barn, från att drömma om ett bättre liv till att vilja leva livet som hon är. Kvinnornas burar ser olika ut, men bygger upp ett skrämmande mönster.

Vägen mot Bålberget är en riktigt stark bok. Givetvis ger den mersmak på Söderlinds författarskap.

Andra bokbloggare om Vägen mot Bålberget

Bokblomma; Bokfetischist; Eli läser och skriver; Holavedsbrudar; Lottens bokblogg; med näsan i en bok; och dagarna går